GATUFOTO - FÄRG EL SVV? EN BILD ELLER FLERA?

***

I går var jag inne i Norrköping med nya vidvinkeln och tog lite bilder i gatumiljö. Utan att ha läst på har jag förstått att riktigt gatufoto gärna ska bestå av enstaka kongeniala svartvita bilder som genom att spontant fånga personer i gatumiljö i speciella situationer eller sammanhang genast för tankarna hos bildbetraktaren till allmänmänskliga reflektioner. Själv bryr jag mig inte så mycket om definitionerna av olika fotografiska genres. Ändå kan det vara kul att få respons på frågorna i rubriken, jag har nog förresten ytterligare nån fråga.

*

Tex, funkar en bildberättelse i gatufotosammanhang? Eller ska det i princip bara vara en bild? Eller flera som inte har något direkt sammanhang? Jag frågar alltså mer på skoj och därför att dom bilder jag själv gillade från gårdagen är en typisk serie, ett litet bildreportage. Jag satt bredvid den stora parkeringen i centrum och tog lite bilder. Den här familjen dök upp och familjesammanhanget känns tydligt, mamma, pappa och tre barn. Varav den minsta inte ville ta på sig jackan, det ville ju pappan och jag förstår honom, pappan alltså, det var bara ett par grader. Den äldre sonen vankade lite runt omkring och försökte medvetet eller omedvetet se lite oberörd ut, som om han inte kände den trilskande lillgrabben. Eller så är det bara mina funderingar, han kanske bara gick i egna tankar.

*

I alla fall gjorde jag några av bilderna i svartvitt också, dom kommer efter färgbildsserien. Dom valde jag enbart pga bildkänslan, dom ska stå för sig själva och inte ses som inslag i en berättelse. Om det nu gör någon skillnad.

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

PÅ VÄG

***

På väg är vi väl alla. Frågan är vart. Själv har jag varit övertygad om att jag går efter ljuset, hur jag nu ser det. Ju äldre jag blir, desto osäkrare blir jag. Inte bara över ljuset, utan över det mesta. Nästan allt jag trott mig veta har visat sig vara , ja, kanske inte fel, men i alla fall begränsat till stunden. Det enda jag vet något om är mitt eget hjärta, om ens det. Sen ett tag mår jag inte så bra men jag vet inte ens om det är hjärtat, själen eller kroppen. Eller så är det bara lyxtänk eftersom jag varken svälter är har det svårt. Jämförelsevis. 

*

Bilden är från Ludvika idag

*

Samma bild croppad

*

***

GATUFOTO?

***

Varje gång jag testar ett nytt område visar det sig att jag inte behärskar den grundläggande tekniken. Visst har det blivit ett och annat ok gatufoto men det är mest slumpen som avgjort om det blivit något användbart. Jag skaffade ju en fast vidvinkel i somras och har tänkt känna lite på gatufoto men jag fastnar på enkla saker som skärpa och kamerainställningar. Men Fotosidan är bra, inte bara för att visa upp hur duktig man är utan också för att fråga om sånt jag inte kan. Inte för att jag tänkt försöka imitera Janne E:s stil men han har oerhört hög kvalitet på sina gatubilder och jag har både tidigare och idag fått en rad synpunkter i kommentarer till hans bloggar efter att ha ställt frågor. På sikt är det en annan typ av bilder jag funderar på men jag skulle ändå vilja lära mig bastekniken på gatufoto. 

*

Här en försöksserie från Norrköping idag, en ganska gråmulen eftermiddag. Jag har satt mig på en bänk och har kameran i knät och kör fast inställning med 1/1000 s bl 1,4, AF-C, största AF-ramen och ansiktsavkänning, alltså bara grovinriktning av kameran. Hyfsat för att var ett första försök men generellt ser jag att jag fotar på för långt avstånd med 24 mm-optiken, bilderna håller inte för att dra upp så mkt jag behöver. Sitter också väl lågt, dels blir perspektivet tydligt underifrån, dels blir ljuset i ansiktet dåligt eftersom ljuset kommer uppifrån. Inser också att det varit bättre om jag kört serietagning, säkert större chans att få skärpan exakt åtminstone på några bilder, jag körde enbildstagning. Men okey, här är tio bilder, kom gärna med synpunkter även om fokus idag enbart varit tekniken, jag har tagit på dom som kommit någorlunda nära.

*

*

*

*

*

*

Samma som bilden före men mer croppad 

*

*

*

*

*

***

PEOPLE

***

*

*

***

ATT FASTNA I GAMLA SPÅR

***

Förfärligt vad svårt det är att ta sig ur gamla spår. Jag kör ju nästan bara landskap och naturbilder om jag bortser från familjebilderna och dagboksbilderna. Gärna med fint ljus och då och då en lämplig solnedgång, eller allra helst en stund efter själva solnedgången då ljuset är som vackrast. Nu är det inget fel i det, och det kommer säkert vara mina vanligaste motiv också i framtiden, det kommer jag nog aldrig tröttna på för gott. Men sådär tillfälligtvis känns det ungefär som att Nu får du väl ge dig, kan du inte hitta på något annat än Saxevägen i Korsheden och Risingelandskapet i Finspång? Världen är så stor och det finns så många fotostilar som alla ger mig glädje eller andra känslor när jag tittar på andras bilder - från kända fotografer eller era här på fotosidan eller Insta. Trots att jag bestämt mig ett flertal gånger för att åtminstone för några dagar byta inriktning blir det inte. Dels vet jag liksom inte hur man "gör", lite naivt uttryck, dels hittar jag straxt något vackert landskap eller fin himmel som bara ropar efter att bli fotograferad. Och så är jag där igen....

*

Gråvädret och diskbråcket gör att promenaderna just nu både blir kortare och färre, följaktligen tittar jag lite då och då på gamla bilder. Och där finns ju ett helt annat möjligt förhållningssätt till det nya - varför inte leta efter dom uttrycken jag söker bland gamla bilder - plocka ut delar av bilderna eller ändra uttryckssättet radikalt? Det stämmer väl med den tanke jag skrivit om flera gånger tidigare - jag vet ofta inte exakt vad det är jag försöker uttrycka när jag tar bilderna - det gäller fö landskap också. Någonting i landskapet eller situationen eller hos personerna får mig att knäppa just där och just då. Exakt vad det är vet jag inte. Alltså kan skälet till bilden ligga på ett annat plan än det först och omedelbart synliga. Och som kanske/ möjligtvis kan plockas fram i en helt ny version eller i en detalj.

*

Så har bilden här kommit till. Den är dessutom lite påverkad av en fotograf jag fastnat för på Instagram. Om hon, för det är en hon, är känd vet jag inte, men jag gillar alla hennes suddiga bilder, nästan alla med personer som viktiga element i bilden. Olga Karlovac heter hon, ni hittar henne lätt som olga.karlovac på Instagram. Bilden är ett utsnitt på 700 x 700 pixlar, croppad från en bild på 4000 x 6000 pixlar. På köpet får jag både lite brus och allmän otydlighet, precis som jag söker. Och så blir den i svartvitt. Förstås.

*

*

***