YOU AND ME AND THE WHOLE WORLD

***

*

*

***

TOGETHERNESS

***

Annika mötte oss med cykelkärran nere vid passbåten när vi kom, lika glad som vi för att vi kunde ses därute på Äpplarö igen. Varje gång jag är därute upplever jag att ljuset är speciellt. Kanske går det inte att mäta, kanske är det bara mitt humör som ger mig känslan. Ändå är känslan av särskilt ljus så tydlig. Sånt kanske man inte kan, eller får, visa om man är seriös fotograf?  Jag menar, den här bilden är ju aningens manipulerad, jag har gett bilden lite varmare ton än vad det var, den visar alltså inte exakt hur det såg ut. Däremot visar den, precis som jag vill, ganska precis hur det kändes att gå där och känna mig glad och lycklig. Självklart får man. Däremot är det enkelt att konstatera att den här typen av bilder inte står särskilt högt i kurs på utställningar och fototräffar (däremot hos människor sådär i största allmänhet). Jag skriver nu inte för att jag känner mig missförstådd på något sätt, däremot skulle det vara intressant att höra åsikter och funderingar om varför det blivit så utpräglat. Är det mindre fint eller konstnärligt att vara lycklig och glad än att vara ledsen och nere? Eller är det så att alla ytliga leenden vi ser i annonser och på Instagram gjort att glädje och lycka devalverats och inte längre anses uttrycka något äkta mänskligt? Själv kan jag tycka att i en värld som alltmer karakteriseras av pengar, ytlighet, krig och katastrofer borde behovet av känslor som gemenskap och glädje vara större. Men glädje som känsla är kanske mindre konstnärlig än nedstämdhet och armod?   

*

*

***

RESTEN AV FAMILJEN

***

Äntligen har diskbråcket släppt såpass att vi tog oss ut till Äpplarö (Täbyfamiljen) ett par dagar, skönt och jätteroligt. Jag som ofta haft ett kort tele på vid besöken därute har nu mest kört nya 24:an förstås, som gjord för trånga utrymmen. Lovisa stack i väg på cykel i senaste bloggen, här kommer resten av familjen....

*

Pappa Fredrik

*

Vilma och mamma Annika

*

***

HEJ DÅ, JAG STICKER NU!

***

*

*

***

JUST WALKING

***

Själv väljer jag färg när jag är på humör för det, och svartvitt när jag känner för det. Att det ena skulle vara bättre eller finare än det andra är skitsnack. Och det ena är inte konstnärligare än det andra heller. Båda finns, båda används. Precis som det finns målare,  och blyertstecknare. Det finns många sätt att försöka bygga på sin fotoimage men det enda sätt som påverkar min uppfattning om fotoskickligheten hos fotografer, proffs eller amatörer, är vad jag tycker om och känner för deras bilder. Och jag tror att fotosidans bloggar skulle vara lite roligare  om fler var mer direkt personliga om dom bilder som visas här i bloggarna. För det mesta är tyckanden, även om många vill gömma sig bakom mer generaliserade uttalanden. Ingenting är så subjektivt som konst

.*

*

Godnatt!

***