KOLTRAST OCH LÄNGTAN

***

Att höra koltrasten nu i marskvällarnas skymning sjunga sina vackraste, lite melankoliska, melodier är bara så skönt. Där finns våra nordiska själars innersta längtan. Inte längtan efter något, bara längtan i sig själv.

*

Respect your longings. To respect your longings is to respect the voice of God within you. (Osho)

*

Koltrasten ute i Risinge häromdagen

*

***

ÖSTGÖTAKVÄLL

***

Känslan av vår är intensiv nu när det är ljust till början av kvällen framåt sju. Koltrasten sjunger regelbundet, flyttfåglarna sträcker. Här har jag bara svängt ner till bron över till Ekön för att se om jag hittade några fåglar.  Och visst, ett par knölsvanar simmade längst in i en vik och betade intensivt från botten.

*

*

*

*

*

*

På väg uppför traktorvägen tillbaka hoppar en liten grupp rådjur uppför sluttningen, medan jag kör ser jag bara dom vita bakdelarna studsa iväg. Jag stannar och hinner ta några bilder, här en, ISO 12800.

*

***

SISTA BREVET OCH DEN SEXIGA FÖDELSEDAGEN

***

För några månader sen hittade jag ett brev från mamma som legat undanlagt i en kartong som jag börjat plocka genom. Ett vanligt gratulationsbrev till  min födelsedag. Det som fick mig att fundera var årtalet, 2006. Det var samma år mamma gick bort på hösten och jag fyller år 2 november. Hon dog i november, närmare bestämt den 16  november. Brevet är poststämplat i Uppsala den 30 oktober så hon skrev det alltså i slutet av oktober, alltså ca tre veckor innan hon dog. Jag vet ju att hon vårdades av det palliativa teamet i Ludvika den sista tiden och rimligtvis väl förstått att hennes tid var utmätt. Ändå finns ingenting i brevet av uppgivenhet eller rädsla för döden, tvärtom skulle jag säga. 

*

Mamma hade ju varit trebarnsmamma, yrkesarbetande och synnerligen aktiv i politiken, dessutom intresserad av allt som rörde sig i tiden, och jag börjar mer och mer förstå att jag har goda skäl för att känna mig en smula imponerad, så som jag faktiskt numera gör. Eftersom brevet inte är så personligt återger jag gärna texten som är lite svårläst för den som inte är uppvuxen med riktig skrivstil. Brevtexten, alltså skriven när hon fyllt 97 och några veckor för sin egen bortgång, ger mig på något sätt glädje och en känsla av hoppfullhet och som jag vet för henne inte hade med religion att göra utan bara tacksamhet för ett rikt liv.

*

Brevet

Kära Björn!

"Något har hänt med tiden", säger Karin Thunberg i sin senaste bok och jag håller med henne. Det är förvisso så, när alla ens barn är på god väg mot de sjuttio och urmodern själv fortfarande ha(n)kar sig fram med diverse hjälpmedel. Jag gratulerar dig varmt på den sexiga födelsedagen och hoppas att erfarenheterna; kunskaperna och förhoppningarna också fortsättningsvis blir dina följeslagare.

Grattis mamma Maj i Ludvika

Och jag fyllde alltså 66 såklart!.

*

Brevet

*

Mamma 1968 när vi hade dop för vårt första barn Katarina

*

***

FRÖMJÖL

***

*

*

***

NU VET JAG.....OCH SÅ FILOSOFISKA RUMMET DÅ.

***

....att jag finns. Ibland måste jag kolla av då och då, annars är det ju svårt att veta säkert att det är jag liksom, vem jag blivit. Lite konstigt är det, ett helt liv snart har jag jobbat på att bli något, riktigt vad har jag aldrig vetat, men nå´t måste  jag ju bli, vuxen åtminstone. Inte heller det målet har jag nått men jag tröstar mig med att the old wise  hela tiden försöker lära mig Be, don´t become. Men trots alla försök att bli och trots alla lärdomar att inte bli utan bara vara ser jag ju att ju äldre jag blir desto mer lik pappa är jag. Det har jag aldrig ens försökt, att bli lik pappa alltså, snarare har jag, särskilt längre tillbaka, försökt att inte bli som pappa. Jag gillade pappa men jag ville ju bli nåt eget, nåt mer mig själv liksom. Han var ju lärare, det var det enda jag visste jag inte skulle bli. Men alldeles oavsett vad jag velat och vad jag försökt, numera gör jag ungefär som pappa gjorde och jag börjar se ut som han. Det mest konstiga är att jag samtidigt börjar känna mig mer och mer hemma i mig själv, mer och mer mig själv till och med. Det kände jag inte riktigt när jag ville bli något eget, något annat. 

*

Idag när jag var ute och tittade på fåglarna en stund, lyssnade jag samtidigt på Filosofiska rummet (jag sitter ibland i bilen när jag är på naturexkursioner...). Ämnena intresserar mig ofta men ofta tycker jag diskussionerna är lövtunna, snabba kommentarer är viktigare än djupet för att få mkt av tiden  men eftertanken är liksom inte där. Ingen säger men vänta, låt mig fundera, det tål att tänka på. Nåväl, idag var det det bästa jag har hört på filosofiska rummet, Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, berättade om sin nya bok Världen själv. Den boken kommer jag beställa i morgon. Jag hör ju tydliga kopplingar mellan hans funderingar och my old wise. Urspännande.

*

Äkta selfie från Risingeslätten idag

*

***