ATT VISA (SINA) BILDER - veckans bild mm

***

Idag har jag just visat första bilden på lunchmötet jag går på varje vecka. Jag har infört begreppet veckans bild och kommer ha med en snyggt presenterad bild varje vecka. Jätteroligt, bra respons, och jag fick samtidigt en första beställning på en likadan - kanske en ny karriär inledd? :-)  I mars kommer också boken jag jobbat på drygt ett år, några har sett den på Fågelsången i internettryckt form. Den blir på drygt 140 sidor, 24x34 cm i formatet och består av ungefär lika mycket bilder och text, men den återkommer jag till här när den är ute.

*

Men dagens aktiviteter får mig att fundera lite bredare kring detta att visa (sina) bilder. Alla vi på FS, åtminstone alla som bloggar och/eller lägger in bilder, vill ju visa sina bilder, annars skulle vi inte vara här. Och talar jag nu för mig själv, så uppskattar jag också mycket att få respons, vilket jag också får, jag känner mig väl behandlad. Samtidigt väcker det vissa frågor som jag vill peka på.

*

Det handlar om responsen, att bli sedd och att få bekräftelse, och först i allmänhet. Jag vill ju bli sedd, det är därför jag är här. Samtidigt är det då, åtminstone för mig, lätt att snegla på hur många har tittat, hur många har kommenterat. Glad när det är många, aningens besviken när det inte är så många. (Jag vill upprepa - jag känner mig väl sedd och uppskattad totalt). Och därifrån är inte steget långt till att anpassa mig - nja, det här är sånt som inte gillas, jag spar den. Eller nu har jag visat lite mörka och dystra, nu är det nog dags att visa ngt roligare, åtminstone lite solsken ellerglada barnbarn kanske.

Jag menar inte att jag gör bilder efter det jag uppfattar som publiksmaken, men jag anpassar mig lite. Det är inte hela världen, att göra det i någon rimlig utsträckning tror jag dom flesta av oss gör, medvetet eller omedvetet. Så länge vi har medvetenheten tror jag det är ok, det är när vi omedvetet gör det som det kan bli fel.

*

Mot den här bakgrunden fortsätter jag att också visa sånt som känns viktigt för mig men där responsen är betydligt sämre än på annat. Det kan bero på dåliga bilder, såklart , men mest tror jag det beror på att ämnena och blogtitlarna är lite tunga, lite mörka, inget läsarna blir glada av. Men för mig är dom inläggen nästan viktigare än dom glada, soliga och vackra. Dels känner jag mig mer sann när jag kan berätta om fler sidor som jag (också) har, dels hjälper det faktiskt till att bearbeta det som är jobbigt. Jag kan ju passa på att säga att jag inte tror att jag har det tyngre eller mörkare än dom allra flesta av oss, snarar tvärtom. Däremot känns det allt viktigare att i bilderna försöka återge alla känslor i bild - inte bara glädje och frid utan också sorg, smärta, ilska vrede och tom hat. Det är allmänmänskligt, alla stora känslor har vi alla, men för det mesta är det bara dom positiva som får ta plats, som får synas. Dom andra gömmer vi nogsamt, tills vi inte behärskar dom längre utan dom bara bryter fram, i ett gräl, en utskällning eller att tårarna kommer. Det här vill jag lära mig att visa i bild, jag har nyss börjat.

*

Dagens bild på lunchmötet var snyggt monterad i en svart IKEA-ram med helsvart passepartout

***

PERSPEKTIV 2 - LEVANDE FASAD?

***

***

PAINFUL

***

***

PERSPEKTIV

***

***

VI HADE TUR IGEN - VI KLARADE OSS!

I natt passeras jorden på nära håll av en meteorit med ca 500 meters radie. Nära håll beräknas i detta fall till tre månavstånd, säg en miljon km ungefär. Är inte det långt håll? Inte med astronomiska mått mätt - dessutom finns ju en liten felmarginal... Vi har träffats många gånger förr, men med meteoriter i den här storleken skulle det bli förödande. För typ 65 miljoner år sen hände det, då dog nästan livet ut på jorden. I alla fall tros det vara orsaken till att dinosaurierna försvann.

*

Nu verkar det ha gått bra. Ungefär klockan 17 i eftermiddag skulle den vara som närmast och jag sitter ju fortfarande här och skriver på FS. Som sagt, tre månavstånd, inte så dumt ändå....

***