ATT VISA (SINA) BILDER - veckans bild mm
***
Idag har jag just visat första bilden på lunchmötet jag går på varje vecka. Jag har infört begreppet veckans bild och kommer ha med en snyggt presenterad bild varje vecka. Jätteroligt, bra respons, och jag fick samtidigt en första beställning på en likadan - kanske en ny karriär inledd? :-) I mars kommer också boken jag jobbat på drygt ett år, några har sett den på Fågelsången i internettryckt form. Den blir på drygt 140 sidor, 24x34 cm i formatet och består av ungefär lika mycket bilder och text, men den återkommer jag till här när den är ute.
*
Men dagens aktiviteter får mig att fundera lite bredare kring detta att visa (sina) bilder. Alla vi på FS, åtminstone alla som bloggar och/eller lägger in bilder, vill ju visa sina bilder, annars skulle vi inte vara här. Och talar jag nu för mig själv, så uppskattar jag också mycket att få respons, vilket jag också får, jag känner mig väl behandlad. Samtidigt väcker det vissa frågor som jag vill peka på.
*
Det handlar om responsen, att bli sedd och att få bekräftelse, och först i allmänhet. Jag vill ju bli sedd, det är därför jag är här. Samtidigt är det då, åtminstone för mig, lätt att snegla på hur många har tittat, hur många har kommenterat. Glad när det är många, aningens besviken när det inte är så många. (Jag vill upprepa - jag känner mig väl sedd och uppskattad totalt). Och därifrån är inte steget långt till att anpassa mig - nja, det här är sånt som inte gillas, jag spar den. Eller nu har jag visat lite mörka och dystra, nu är det nog dags att visa ngt roligare, åtminstone lite solsken ellerglada barnbarn kanske.
Jag menar inte att jag gör bilder efter det jag uppfattar som publiksmaken, men jag anpassar mig lite. Det är inte hela världen, att göra det i någon rimlig utsträckning tror jag dom flesta av oss gör, medvetet eller omedvetet. Så länge vi har medvetenheten tror jag det är ok, det är när vi omedvetet gör det som det kan bli fel.
*
Mot den här bakgrunden fortsätter jag att också visa sånt som känns viktigt för mig men där responsen är betydligt sämre än på annat. Det kan bero på dåliga bilder, såklart , men mest tror jag det beror på att ämnena och blogtitlarna är lite tunga, lite mörka, inget läsarna blir glada av. Men för mig är dom inläggen nästan viktigare än dom glada, soliga och vackra. Dels känner jag mig mer sann när jag kan berätta om fler sidor som jag (också) har, dels hjälper det faktiskt till att bearbeta det som är jobbigt. Jag kan ju passa på att säga att jag inte tror att jag har det tyngre eller mörkare än dom allra flesta av oss, snarar tvärtom. Däremot känns det allt viktigare att i bilderna försöka återge alla känslor i bild - inte bara glädje och frid utan också sorg, smärta, ilska vrede och tom hat. Det är allmänmänskligt, alla stora känslor har vi alla, men för det mesta är det bara dom positiva som får ta plats, som får synas. Dom andra gömmer vi nogsamt, tills vi inte behärskar dom längre utan dom bara bryter fram, i ett gräl, en utskällning eller att tårarna kommer. Det här vill jag lära mig att visa i bild, jag har nyss börjat.
*
Dagens bild på lunchmötet var snyggt monterad i en svart IKEA-ram med helsvart passepartout
***
Här finns åtminstone tre element att hantera: Idén med veckans bild, dina tankar om respons i bloggen som sådan, och till sist bilden i sig, som jag tycker om, en värdig "veckans bild" i mina ögon.
Alltid tankeväckande att läsa dina texter och se dina bilder.
Ha det bra//GöranR
Tackar för din bildkommentar, roligt!
Hälsningar/ Björn T
Må gott, LO
Och det här med att försöka både skriva runt och ha bilder som på ngt sätt anknyter till mindre publika känslor som rädsla, smärta och sorg (trots att inte jag är drabbad på ngt särskilt sätt) har känts viktigt redan från början, med det är svårt och långtifrån självklart. Såklart inte bara, mest ska det väl vara "som vanligt" men jag vill få med det också. Och här var det väl lite jag aldrig skrev - jag är lite besviken på att just sådant får väldigt lite respons. Jag tycker att väldigt många skriver att dom vill och försöker få in känsla i sina bilder men fokus i dom flesta bloggar och kommentarer är utrustning, teknik och om bilderna är fina, snygga, häftiga etc. Så gör väl jag också ofta för den delen, men Jag menar inte bara egna bloggar, men för att ta ett konkret exempel hade jag i förra (eller förförra) bloggen en titel PAINSOME och en bild på fotsteg som delade sig en bit fram. Kanske var bilden urdålig men min association var att gå skilda vägar och skilsmässa. Alla som varit med om det vet hur mycket smärta som finns i det. Och trots ganska många läst fanns inte en enda kommentar. Min poäng är inte att jag blev besviken på just den, men jag har en stark känsla av att hade jag kopplat ihop samma bild med spåren efter barn som lekt och satt rubriken High Life eller nå´t tror jag att jag fått kommentarer! Och slutklämmen för mig är att på FS är det svårt att visa och få kommentarer om det som är förknippat med starka och oglada känslor och det synd.'
Aj då, nu blev det långt igen. Men du har några frågor
Nej det vet jag ibland tycker jag som du, ibland inte alls men det viktigaste är ju att få synpunkter på sånt jag kanske inte ens tänkt på eller funderat över, då lär jag mig nå´t!
Nej, det är inte fotofans men just därför är det extra roligt, jag menar att få visa också dom som inte har ett spontanintresse vad som är kul
Jag skriver ut allt själv, för ett år sen skaffade jag en Epson 3880 som jag är jättenöjd med, även om jag hittills inte skrivit ut större än A3 (den klarar ju A2 också)
Stort tack för din fina bildkommentar!
Ha det gott själv!/ Björn T
En "anpassning" är förhoppningsvis att man lär sig mer om vad folk gillar för bilder - vilket iaf till viss del innebär att de är "bättre" eller iaf folkligare. Mest intressant är kanske när bilderna får uppskattning från de man uppfattar som skickliga fotografer. Och när en bild inte uppmärksammas av desamma. Men, det är förstås lite farligt att luta sig för hårt på responsen. Den, eller bristen på den, kan ju bero på mycket annat än själva bilden. Enklast är väl att gå på vad man gillar själv och hoppas att bildseendet utvecklas med tiden...
Ha det gott, Björn!
/Niklas
Vad gäller att variera och anpassa sig... Det gör vi nog alla, mer eller mindre. Fast ändå, det viktiga är ju att visa det man själv känner för. Jag har ibland i pooler lagt upp bilder som varit "tester"... Hur, vad ser människor!!?? Du är personlig i dina inlägg, ibland svår att följa men... Spännande. Vi har alla vår personliga stil.
Lycka till i din nya karriär!! :) //Peter
Vissa saker är kanske svårt att kommentera, eftersom man inte har referensramen. Det kan säkert också tvärtom vara så, att en bild berör men att man inte är medveten om varför. Om känslan är negativ, väljer man då kanske bort att titta närmre på den. Obehagliga bilder är oftast inte populära. Men mycken stor konst har skapats när konstnären mått dåligt.
Din bild är en riktig smällkaramell, som man både blir glad av och kan försjunka i. Trots att den eg. är lätt provokativ i sin form och färg. Snyggt!
Ha det bra!
Eva
Tack för bildkommentaren, den här bilden är ju helt medvetet starkt överdriven med massor av extra ljus och färgmättnad i centrum och nermörkad utåt kanterna för att ge en känsla av eldboll som jag kallar den eller smällkaramell som du.