NU VET JAG.....OCH SÅ FILOSOFISKA RUMMET DÅ.

***

....att jag finns. Ibland måste jag kolla av då och då, annars är det ju svårt att veta säkert att det är jag liksom, vem jag blivit. Lite konstigt är det, ett helt liv snart har jag jobbat på att bli något, riktigt vad har jag aldrig vetat, men nå´t måste  jag ju bli, vuxen åtminstone. Inte heller det målet har jag nått men jag tröstar mig med att the old wise  hela tiden försöker lära mig Be, don´t become. Men trots alla försök att bli och trots alla lärdomar att inte bli utan bara vara ser jag ju att ju äldre jag blir desto mer lik pappa är jag. Det har jag aldrig ens försökt, att bli lik pappa alltså, snarare har jag, särskilt längre tillbaka, försökt att inte bli som pappa. Jag gillade pappa men jag ville ju bli nåt eget, nåt mer mig själv liksom. Han var ju lärare, det var det enda jag visste jag inte skulle bli. Men alldeles oavsett vad jag velat och vad jag försökt, numera gör jag ungefär som pappa gjorde och jag börjar se ut som han. Det mest konstiga är att jag samtidigt börjar känna mig mer och mer hemma i mig själv, mer och mer mig själv till och med. Det kände jag inte riktigt när jag ville bli något eget, något annat. 

*

Idag när jag var ute och tittade på fåglarna en stund, lyssnade jag samtidigt på Filosofiska rummet (jag sitter ibland i bilen när jag är på naturexkursioner...). Ämnena intresserar mig ofta men ofta tycker jag diskussionerna är lövtunna, snabba kommentarer är viktigare än djupet för att få mkt av tiden  men eftertanken är liksom inte där. Ingen säger men vänta, låt mig fundera, det tål att tänka på. Nåväl, idag var det det bästa jag har hört på filosofiska rummet, Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, berättade om sin nya bok Världen själv. Den boken kommer jag beställa i morgon. Jag hör ju tydliga kopplingar mellan hans funderingar och my old wise. Urspännande.

*

Äkta selfie från Risingeslätten idag

*

***

DEN LILLA VÄRLDEN

***

Medan världen utanför på ett par veckor förändrats mer än dom flesta av oss kunnat föreställa sig är den lilla världen sig väldigt lik. Vi har Täbybesök av mamma  Annika och Lovisa tio och har njutit av vädret och av att ses i fulla drag. Promenad i solskenet, en stund i utehörnan, kortspel och Yatzi på eftermiddan , middag och så Miyazakis Det levande slottet. Det är Lovisa som ofta vill se Det levande slottet och det glädjer mig. Flödande och osannolik fantasi i helt underbart vackert animerad  film under två timmar. Och alldeles medvetet men nästan osynligt låter Miyazaki våra drömmar och barndomsminnen liksom våra svagheter och styrkor blandas och röras om i allt det vackra......    

*

Kanske en sexa till......?

*

Vad tar du, fyrorna eller tretal?

*

***

FOTOGRAFI

***

För några veckor sen blev jag tillfrågad om jag ville visa lite bilder på ett av våra Rotarymöten, lite Finspångsbilder tex? Javisst sa jag. Vi brukar ju vara aktiva själva. När jag för någon vecka sen började plocka ihop bilder dröjde det inte länge innan jag kände, varför just Finspångsbilder? Det är ju vad jag brukar visa, både på Rotary och på Finspångssidan i FB. Nehej tänkte jag, det är klart, dom har ju ingen aning om annat, det är ju som sagt det jag i deras sammanhang brukar visa. Och jag bestämde mig snabbt för att plocka ihop lite annat än dom där vanliga blåsipporna och solnedgångarna över Bönnern, sånt som dom inte sett, men som jag tycker är roligt, kanske tom bra. Idag blev det  därför en snabb visning av drygt 70 bilder i ganska hög takt, ca 20 minuter tog det. Och nästan inga beskrivningar av enskilda bilder utan lite mer rapsodisk berättelse om vad jag tycker om, hur jag fotar, vad jag gör med datorn och så där. Sen blev det typ tio minuters frågor och diskussion. Skitkul på ren svenska och jag är väl inte helt opartisk men uppfattade att dom gillade upplägget. Här kommer 15 av bilderna. Ni har sett dom förut, allihop tror jag.

*

Och vad jag sa? Först några bilder på sånt jag inte tänkte fokusera på. Att jag hållit på länge, och att dom gamla bilderna börjar få allt större värde, typ morfar född -72. Alltså, 1872. Skolan, skoldanser och tjejerna. Hopp till nutid. Människor och porträtt. Och bara för att jag tar bilder på barnbarnen behöver det inte vara gullepluttbilder.  Inte ens ansikten bara. Men ett självporträtt då och då för att kunna kalla sig fotograf. Natur går också bra i svartvitt. Och till sist, man får leka. Och kom ihåg, en bild ljuger alltid, sa Gunnar snart 90, den enda av åhörarna som faktiskt varit fotograf , han hade atelje´ i Finspång under sådär 30-40 år.  Och till mig sa han innan han gick, det där blev ju bra ju. Alltid stödjande och positiv, en riktig hedersprick!

*

En sak bara som jag inte förstår. Varför blev det så mycket svartvitt i den där bildserien?

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

IDAG.....

***

......gjorde vi  promenaden i Lunddalen på förmiddagen, innan det klarnat uppriktigt. Därför var ljuset också mjukt och fint.

*

*

***

MED 135:AN PÅ NÄRA HÅLL

***

135:an är många gånger lagom för porträtt. Sitter man vid ett lunchbord är den i längsta laget men häromsistens provade jag lite ändå. Man kommer ju nära intill så att säga, hoppas ingen tycker det är närgånget......Några satt ju bra till och kom med flera gånger.

*

*

*

*

*

*

*

*

***