SELFIES - INTE SÅ LÄTT SOM MAN KAN TRO

***

Häromsistens i värmen köpte jag en ny T-shirt, i linne, extra sval (Bergströms, Smedjebacken!). Snygg tyckte jag, den ska jag visa för Annika, hon gillar när vi äntligen kommer oss för att köpa något nytt i klädväg. Jag tar inte selfies i tid och otid, men då och då, för det mesta med kameran med vidvinkeln på. Här kom jag dock ihåg att nya mobilen har ett objektiv på framsida, alltså skärmsidan, det är ju selfies det är till för. Sagt och gjort. Men det visade sig snabbt att 70 års fotoerfarenhet inte är mkt att ha när jag tar selfies

*

Första bilden. Eftersom jag inte hade läsglasögonen på har jag tagit av glasögonen för att se om det var något att ställa in, skärpa tex. Det var det inte. Bara att trycka av, lätt att se i skärmen att ansiktet kom med i sin helhet. Men oj då, bakgrunden kom också med.......Och absolut gravallvarlig kanske jag inte måste vara

*

Bild 2, nu har jag trädgårdssidan bakom ryggen åtminstone, och en aning mer avslappnad. Fast ingen leende Björn precis, och handen åkte nog ner lite väl mycket, porträtt underifrån är sällan höjdare, plus att himlen som bakgrund är i ljusaste laget.

*

Här har jag nu ryggen åt rätt håll, har fått upp handen i ansiktshöjd och har ett fullständigt otvunget leende på läpparna, hurra!

*

Till sist måste jag ju instämma i dom som tycker att modern digitaloptik är alldeles för vass, alldeles för skarp. Onödigt skarp helt enkelt........Men det viktigaste, Annika gillade tröjan!

***

SOLITUDE

***

För det mesta sätter jag in "nya" bilder i bloggarna. Det handlar inte så mycket om att det skulle vara fel att sätta in samma bild flera gånger som att det känns naturligast att skriva om något som är aktuellt. Men inte alltid. Det följer min huvudinriktning, att inte ha fasta regler. Jag står för det jag gör eller inte gör ändå. Livet, humöret och perspektivet växlar hela tiden och jag har levt tillräckligt mycket efter sånt tidigare. Här fick det bli en bild som är nästan två år, dessutom har jag visat den tidigare tror jag.

*

Det är barnbarnet Agnes, på bilden 14 men nu 16. Här sitter hon och spelar Solitude i Korsheden. Jag har tidigare i kväll på FB sett henne med marginal klara kvaltiden för JEM, klassen U20, på 3 000 meter hinder, två år "för" ung (hennes klass i JEM har ställts in pga Corona) i ett testlopp på Slottskogsvallen i Göteborg. Det viktiga var inte att skryta med det men det var en bra anledning för mig att visa just den här bilden en gång till.  Den fick fö ett hedersomnämnande i Masters i fjol  i porträttklassen. Så nu fick jag det sagt också........ 

*

*

***

KULTURAMA - FIKET

***

Under tre terminer 2011/2012 gick jag tre kvällskurser i Fotografi på Kulturama. En gång i veckan, ibland två, åkte jag upp till Stockholm. Vi började 18 och skulle hålla på till 21, men ibland blev klockan närmare 23 innan jag kunde sätta mig i bilen och åka hem. Jag har berättat om det tidigare här och tycker fortfarande att dom tre terminerna är bland det roligaste jag gjort över huvudtaget, definitivt inom foto.

*

Det tar mig ett par timmar till Stockholm och jag brukade sikta på att vara där vid femtiden för att ha en timme att sitta i fiket i källarplanet, ta en kaffe och en köttbullsmacka. Det fiket var liksom centrum för alla ungdomar som tillbringade merparten av dagarna på skolan. Förutom kursverksamheten var (är?) Kulturama högstadium/gymnasium (?) för ungdomar med konstnärlig inriktning - sång, musik, teater, dans, foto..... Många gånger funderade jag hur livet varit om jag inte valt teknisk fysik och industrin. Dom här ungdomarna såg ut att ha mycket, mycket roligare än vad jag hade studieåren.......

*

Ofta fotade jag medan jag satt i fiket, det kändes väldigt ok i den miljön, här kommer tre bilder till. Bilderna både i den här och i dom två tidigare bloggarna är tagna vi samma tillfälle, den här gången hade man uppvisning på scen med sång och musik. Därav killen häromsistens som under skratt  fick läpparna målade av hjälpsamma tjejkompisar. Sista bilden är croppad typ 100 %

*

*

*

*

***

SVARTVITT FUNKAR OCKSÅ BRA

***

Samma tid och plats, inomhus med relativt klent ljus. Fortfarande A-580, dvs APS-C med Minolta 85/1,4

*

*

*

*

***

ÖGONBLICK

***

Alla foton är ju korta tidsurklipp. Tydligast framstår det med människor i bild, åtminstone är det så jag känner. Fotar vi med människor utanför familj och vänskapskrets i bild vet vi oftast ingenting mer än just vad vi ser. Däremot är det "lätt" att tolka bilderna, ingen säger ju ändå emot. Ibland kanske vi tolkar rätt, men jag skulle säga att alla tolkningar är starkt färgade av våra egna erfarenheter, vår egen livsresa.

*

Då och då har jag jobbat som helper i kurser som handlar om personlig utveckling. Såna kurser man går när något hänt - dödsfall, skilsmässa, sjukdom, övergrepp - eller är på väg att ske eller när man bara känner att man fastnat i livet. En sak har jag lärt mig - mitt eget första intryck av människor jag mött där har alltid varit fel. Färgat av mitt eget liv, färgat av mina egna erfarenheter har jag tolkat det första jag ser, jag har "dömt". När jag efter tre intensiva dagar eller tio lika intensiva kursveckor lämnat har jag haft en annan syn, både på dom jag mött och mig själv.

*

Ofta när jag tar bilder på okända människor blir det inte gatufoto (även om det är ute på gatan, på ett fik eller liknande) jag fastnar ofta för ansiktena. Inte för att jag tror att det skulle ge mer utan därför att det är ett fotosätt som verkar passa mig bättre. Här är en bild fotad med min gamla Sony A580 med APS-C sensor och ett Minolta 85/1,4, i praktiken alltså nästan en 135:a

*

*

***