DEN ANALOGA KÄNSLAN?

***

Ibland känner jag för att diskutera lite. Det är inte meningen att säga att nå´n har fel, eller att det inte finns nån skillnad (alls) mellan digitalt och analogt. Diskussionslusten kom fram när jag svarade på en annan blogg i förmiddags, då skrev jag så här:

"Ursäkta en avvikande mening. Säkert finns det en del skillnader mellan analogt och digitalt för vissa motiv och ljussituationer, men jag betvivlar att dom är så uppenbara för de flesta. Tex tror jag att det du kallar vasshet till stor del beror på bättre optik, i många fall väsentligt bättre optik än vad normala amatörfotografer hade för säg 50 år sen (och ändå mer för 100 år sen) plus att många idag efterskärper bilderna onödigt mycket. Jag tror också att det är så att den allmänna känslan vi får inför gamla analoga bilder till största delen beror just på att bilderna är gamla inte på att dom är analoga. Gamla bilder har stort egenvärde just för att dom är gamla, dom representerar bilder som inte går att ta idag eftersom den tiden, dom klädstilarna, den arkitekturen eller dom personerna helt enkelt inte finns längre. Och den känslan tror jag spiller över på att det var något alldeles extra med den filmen och den analoga metoden.

Observera nu att jag inte påstått att det inte finns skillnader, men dom är mindre än vi oftast tror och beror bla på att vi gärna utnyttjar den nya digitala teknikens alla möjligheter till skärpa och efterbehandling på ett sätt vi inte behöver göra om vi vill att det ska se ut som dom gamla bilderna Och som sagt, mest saknar vi nog dom gamla motiven/ Björn T"

*

Till det vill jag tillägga att för mig känns det lite märkligt att jag skulle kunna hitta "den analoga känslan" eller  särdrag som är genomgående, oavsett om jag fotar med en storformatskamera som Linhof Technika eller en Minox med negativformatet 8x11 mm, oavsett jag  varmframkallat min Tri X till 1600 ASA (eller mer) eller om jag använt Ilford FP3 eller varför inte ADOX KB 17? Eller om jag fotar med en högklassisk Leicaoptik eller med min gamla Novar Astigmat i min Zeiss Nettar?

Ändå känner jag också ibland att jag gillar den analoga känslan - fast jag har ingen aning om vad den består av - eller om den finns....Trots att jag fotat analogt från 1952 eller -53 till och med 2005 vet jag  inte vad den består av

Nåväl, här några svartvita analoga ur egen fatabur

Första bilen, fotad 1953: Pappas lådkamera, troligen köpt 1936,  format 6x9 cm, 120 film

*

Tyskalektion i realskolan 1956: Robot IIa och Xenar 37,5/ 2,8, varmframkallad Tri X

*

Klasskamrat i gymnasiet 1958-59: Yashica-Mat med Lumaxar 80/3,5

*

Mattelektion på gymnasiet 1958-59: Yashica-Mat med Lumaxar 80/3,5, Tri X

*

Från mammas femtioårsfest 1959: Yashica-Mat med Lumaxar 80/3,5 och blixt

*

Semesterresa till Rhodos 1966: Yashica-Mat med Lumaxar 80/3,5

*

***

EN TRAGISK HISTORIA eller REALEXAMEN HAL LUDVIKA 1957

***

Rolf och jag var klasskamrater i folkskolan. Sex år i folkskolan (dom två första åren kallades småskolan) gör att man lär känna varandra ganska väl. Vi var väl inte direkt bästisar men ändå kompisar. Jag  kommer ihåg att jag var hemma hos honom ibland i villan däruppe på Högbergsgatan. Som alltid när jag berättar om gamla kompisar dyker det upp udda minnen. Här kommer jag ihåg en gång när vi pratade om raketer, rymdraketer. Jag hade svårt att förstå hur raketmotorn kunde ge fart i rymden där ingenting fanns som raketstrålen kunde "ta spjärn" emot. Jag tänkte på hur det var att ro, när årorna tog spjärn mot vattnet och alltså kunde ge skjuts åt ekan. Men som sagt, i rymden, som är lufttom, hur gick det till? Rolf försökte tålmodigt förklara reaktionsprincipen men det gick utanför mina referens- eller erfarenhetsramar. Idag, efter ett antal år på teknisk fysik och diverse andra egna erfarenheter är ju impulsens invarians hos ett slutet system inte så svår att förstå. Faktiskt hade det räckt med att testa med att kasta en lite tyngre sten från ekan för att få det illustrerat.

*

Nåväl, det här är liksom bara bakgrundsminnen. Av någon anledning följdes vi inte åt på läroverket  men vi träffades då och då. Bilden här nedan är från hans realexamen på HAL Ludvika,Vasaskolan. HAL = Högre Allmänt Läroverk där Allmänt betyder att det var för både pojkar och flickor. På just den här bilden är det hans farmor och farfar som uppvaktar. Farfar, som hette Stefan Andersson, var den som startade en av den tidens mest kända affärer i Ludvika, Stefans. Den hade avdelningar, för glasögon, smycken och kameror och jag brukade extraknäcka på kamerasidan då och då. Farfar Stefan intresserade sig för hantverkarnas utbildning och var också den som startade hantverkarskolan (urmakarskola, sedermera också optikerskola) i Borensberg som följdriktigt fick namnet Stefansskolan och som fanns kvar tills 2013 då den flyttade till Motala.

*

Men återigen, det var Rolf jag skulle skriva om. Efter hans realexamen här 1957 (plus eller minus ett år) hade vi inte mycket kontakt. Men någon gång runt 1990, då han liksom jag var 50, läste jag i tidningarna att han hittats död på en gata i New York. Rolf hade bildat familj i Västindien någonstans, undrar om det inte var Haiti, och hade någon form av svenskt uppdrag där - kan det varit handelsattache´ kanske? Han hade också uppdrag för FN och hade nog många skäl att då och då vara i New York. Några mer detaljer kan jag inte, jag vet inte om orsaken till dödsfallet nå´n gång blev klar, om det var sjukdom eller något annat. Tragiken i historien om Rolf blev inte mindre av att hans yngre bror Bo och båda föräldrarna Märta och Stig också gick bort alldeles för tidigt. Familjen ligger nu begravd på kyrkogården i  Ludvika centrum och jag passerar graven när jag nån gång tittar till mina föräldrars grav där. Mina föräldrar fick båda leva till över nittio, det fick alltså inte Rolf.

*

Bilden har nog varit med i bloggen förut men jag tycker den är värd att ses igen. Inte var det många gånger jag träffade hans farföräldrar men jag minns dom väl. En beundrande blick får han här av farmor i alla fall

*

*

När jag ändå berättar om Rolf lägger jag med ytterligare en bild. Det är från min första hippa hemma i lägenheten på Karlavägen 31 och det är Rolf som dansar med  en annan av mina klasskamrater, Cri Östling. Dom hade inte sällskap men var ett fint par på dansgolvet. Den bilden är något år tidigare, gissar på 1955 eller 1956

*

***

LIGHTROOM CC - HUR FUNKAR DET?

***

Ställer precis samma fråga här som jag nyss gjorde i Forum

"Har just köpt en Sony A7RII. Eftersom jag har ett LR 5.7 måste jag uppgradera till 6 eller CC och är inne på det senare. Tacksam om någon kan svara på mina funderingar:

Ser att just nu kan man få både LR CC och PS för 90 :/ månad, en dryg tusenlapp per år. Funkar det att ladda ner från nätet, jag har 110 000 bilder just nu i LR och insticksprogram som Efex. Jag menar, såklart funkar det att ladda ner, men krånglar det aldrig med kataloger, bilder och insticksprogram när jag har över 100 000 bilder?

Andra frågan, har egentligen inte förstått, laddar jag ner programmet till datorn och så uppdateras det hela tiden, eller ligger programmet i lämpligt moln och jag jobbar så att säga på distans? I senare fallet skulle det inte funka utan uppkoppling överallt där man vill jobba.

Sista funderingen, kan jag ha det till samma kostnad på två datorer, min fasta (som är en pc) och min laptop (som är en Mac)?"

*

*

***

SKÄRPA, KAMERAPRESTANDA OCH MORFAR

***

Sitter i kvällen den sena och funderar över vad som egentligen är viktigt inom foto. Impulser just nu är bloggen om skärpa och oskärpa jag nyss gjorde men också det Mats Alms skrev i sin blogg ikväll  "Att fotografera för 20 år sen. Gick det?..." Och alla här på FS vet ju såklart att det gick, jag börjades typ -52 och då hade väl fotografin redan funnits i 100 år. Men som sagt, det vet ju alla på FS.

Och även om det gick är det klart att mycket som går idag inte gick då. Fågelfotografering tex. Eller som med min A7S, stjärnfotografering på fri hand. 

*

Själv tänker jag på min morfar, född -72. Ja, det vill säga, 1872. Han var med på några av mina allra första bilder. Här sitter han hemma hos oss på Carlavägen i Ludvika tillsammans med min storasyster Sigbrit, året var 1952, jag var 12, och han bor hos oss ett tag eftersom mormor nyss gått bort.

Kameran jag använde var pappas lådkamera från början av 30-talet för 120 rullfilm, åtta bilder 6x9 cm. Fix fokus, fix bländare (sannolikt 8 eller 11), en slutartid. Bilden är tagen på tid i vanlig inomhusbelysning. Något stativ hade jag inte, men jag hade säkert kameran liggande på matbordet av vinkeln att döma. Och det gick

*

Samma kamera, samma år, fast det är morfar och lillebror Dag och i pappas rum.

*

Bilden nedan är tagen några år senare, jag har skaffat min  första småbildskamera, en Robot IIa, den tog 54 24x24 bilder på vanlig småbildsfilm. Trots en hyfsad optik, en Schneider Xenar 37,5/2,8 hade jag sällan nån riktig kanonskärpa. Men inte ens det blir viktigt i den här bilden. Vi ska gå och lägga oss, jag sov i samma rum som morfar när vi hälsade på i Deje på somrarna, men innan morfar lägger sig brukade han ta fram ett foto på mormor Olga. För mig är bilden både vacker och värdefull, jag kommer ihåg precis.... 

*

Min slutsats är ju självklar - det är varken kameran, tekniken, prestanda eller vad det nu är som är viktig, det är motivet. Och vad man gör av den utrustning man har. Jag fattar ju att Brutus fågelböcker och annat inte kunnat göras med dom här kamerorna. Men jag behöver själv påminna mig gång på gång att det viktiga är vad jag gör med den utrustning jag har, inte vilken utrustning jag har. 

Det är så lätt att säga Ja, jag vet, det är inte kameran utan det är fotografen som är det viktiga. Det vet ni och det vet jag. Men det är stor skillnad mellan att förstå med huvudet, med intellektet och förstå med hjärtat och känslan, att leva i den övertygelsen. Gång på gång kommer jag på mig själv att tänka att hade jag bara......en A7RII eller Sonys 500mm/4 a 125000 pix. Därför behöver jag med jämna mellanrum titta på dom av mina gamla bilder som verkligen betyder något och det är rätt många.

*

Till sist, jag är väl medveten om att ni sett bilderna förut, och morfar har ni också hört talas om tidigare. Men ni vet, därav hjärtat är fullt talar munnen.....

Sov gott!

***

GATUFOTO - UNIKA BILDER

***

Vaddå unika - från 1958 förstås. Rätt men fel. Dom är från 1958 och Ludvika, men det är inte därför dom är unika. Det kommer straxt, men ni får ge er till tåls, läsa bloggen helt enkelt.

*

Jag hade inte tänkte lägga in fler gamla bilder nu men sitter ensam i Korsheden medan regnet droppar och himlen är grå och termometern står på knappt tio grader. Mörkt och grått alltså. Det gör inte så mycket, Korsheden är liksom min skrivarstuga. Och så förde jag över ytterligare några skannade bilder till laptopen innan jag åkte upp. 

*

Men lugn,  låt mig börja från början. Som fotointresserad var jag ofta ute på stan med kameran. Här har jag stannat till vid televerket där en grävskopa är i full gång, säkert kablar som ska ner eller upp. Inte en modern hydraulisk utan en sån där med en massa vajrar som styr operationerna förstås. Den samlar en del intresserade åskådare...

*

...medan andra är mindre intresserade och skyndar snabbt förbi mot viktigare uppgifter

*

Själv drar jag mig ner mot själva centrum, Rahlénhörnan med gamla Hendebergs mitt emot. Rahlén var en fin gammal bokhandel som nu förvunnit med internethandeln och cyberrymden. Men detta är en av mina unika bilder. Som 18-åring tog jag gärna gatubilder med tjejer med i bilden. Och det visste jag inte då, men först i den här gruppen går I, dvs min hustru  sen så där 50 år. När man är 18 är världen full av söta flickor och hon var en av dom - jag kände henne inte men hon var ju en av dom jagcgärna tittade på. 

*

Här har jag vänt mig 180 grader om och tittar utmed Storgatan västerut, bort mot ASEA-hållet, ASEA som ännu inte blivit ABB och som ännu får vänta många många år på Percy Barnevik.

*

Och det fanns fler tjejer som passerade min kamera...

*

Här är ett par jag väl känner igen från plugget, men jag kommer inte ihåg namnen

*

Men jag plåtade många, gammal som ung...

*

Här har vi el- och vitvaruaffären Hendebergs som gett korsningen namnet - Hendebershörnan

*

Här är hon igen, I, nu på cykel. Eftersom jag var 18 är hon 15 här. För mig är det unikt, bilder på I innan vi träffats, för snart 60 år sen. Nu har jag ju många många fler bilder på I.....

*

Storgatan igen...

*

...och igen, nu med manlig  huvudperson...

*

Och till sist, några av de vanligaste bilarna på stan.

*

*

***