HUR SKULLE DU HA GJORT?

***

Bildbehandling är subjektivt, jag vet. Att andra inte tycker om bilder jag tycker om är inget konstigt. Eller tvärtom. Men när jag inte vet själv? Eller ännu vanligare, när jag vet att  jag gillar bilden, men ändå inte riktigt vet vad jag ska göra av den. Här kommer en jag tycker om, men hur blir den "bäst", vad nu bäst är? Vad borde jag göra med just den här?

Landskapsbild, förstora för att kunna jämföra och kommentera!

*

Det här är så nära det var som jag kan göra. Försiktig behandling, dvs återhållna färger och återhållen kontrast, bara en aning beskuren till vänster och upptill. En föraning av vår kanske, trots att jag tog den förra veckan, på årets hittills blåsigaste dag här i Östergötland! Solen höll på att bryta genom, och här låter jag himlen vara ljus för att understryka känslan av vår.

*

Så en första svartvit version. Fortfarande med mycket detaljer i landskapet, men här har jag tonat ner himlen och ökat kontrasten där för att få den mer dramatisk, det blåste nästintill storm vilket är ovanligt här i inlandet och illustrera just oron i blåsten. Här är bilden dessutom helt obeskuren, ville ha med hela himlen och träden till vänster.

*

I sista bilden här har jag ändrat karaktären i bilden med starkt överdriven kontrast, nästan inga gråtoner alls. På mig ger det ännu starkare dramatik, nästan lite ödesmättat. Ödesmättat kanske det inte var, men ändå lite ödsligt ute på slätten i den starka vinden.

*

Konstaterar till slut att det går att ta landskapsbilder också med A7S:en, tom utan stativ!

PS Det är ok att säga att du inte alls gillar bilden

***

GRUPPBILDEN

***

Läste just Magnus Fröderbergs inlägg om porträtt och gruppbilder och inser att han har alldeles rätt. Här är en gruppbild från I:s 70-årsdag förra sommaren med alla deltagare, den tror jag tom jag gjorde en blogg med redan då. Nåväl, här en den, modernt digitalt färgrik samt i en sv/v variant gjord dagen till ära

*

***

STICKIGARE ÄN VANLIGT

***

Självporträtt, men ingen selfie. Stativ och 10 sek fördröjning, brännvidd 180 (70-200/2,8). Hade tänkt byta profilbild men ser så dj-a bister ut. Men ok som porträtt på Allvarlig Man :-)

Hörde egentligen till mars-serien men kändes som den skulle förstöra Bequia-stämningen. Låg efter med rakningen när jag kom hem, provade ca en vecka utan, sen åkte det mesta av igen

***

***

TÄVLINGSBILDEN

***

Vad jag kommer ihåg har jag under mitt liv lämnat in tre bilder till tävling - alla till klubbmästerskapen i Ludvika Fotoklubb i mitten på 50-talet - en med ett diagonalt båtspår i vattnet nedanför Svinesundsbron, en på Blötbergets gruvlave i kvällsljus och så den här - som jag då kallade "Gamlingen", en bildtitel som jag är lite ambivalent till idag, den känns aningens nedlåtande - kan det vara för att jag snart är där? Året är 1955, morfar är några år över 80, jag fyller 75 i år

***

Men historiedetaljerna lämnar jag gärna åt sidan, den här bilden (undrar om den inte fick ett hedersomnämnande?) tycker jag alltmer om ju mer jag tittar på den. Morfar står på grusplanen utanför Nedre Ulleruds kyrka i sommarsolen alldeles ensam, undrar om jag inte redan då anade den ensamhet som följer med hög ålder - hustrun Olga död sedan något eller några år, barnen utspridda i Sverige, vännerna döda eller i varje fall försvunna ur synhåll. Han är klädd i finkostym med väst och hatt mitt i sommaren men håller hatten i handen - för värmens skull eller för att vi nyss kommit ut ur kyrkan, jag minns inte. Rak i ryggen som han alltid varit men totalt chosefri. Jag kan fortfarande höra hur kyrkogårdsgruset knastrar under mina fötter.

***

Vi bodde ju trångt när vi var hos dom i Deje på somrarna och efter att mormor dött delade jag sovrum med morfar. Efter att ha lyssnat på tio-nyheterna och efterföljande väder släckte han och inte mycket blev sagt, även om han alltid svarade när jag frågade om något. Och medan den stora svarta Moraklockan i köket lugnt och tryggt hördes ticka tog det inte många minuter innan jag sov. Från mornarna kommer jag väl ihåg ljudet av hur morfar striglade rakkniven på ett läderbälte innan han började raka sig. Alltid kniv, aldrig nymodigheter som rakhyvel. Jag sprang ut på balkongen för att dricka choklad medan svalorna svirrande flög över en som jag minns alltid blå sommarhimmel

***

Genom hela mitt liv har somrarna i Deje framstått som så nära paradiset man kan komma. Och mormor är nog den enda människan i världen jag varit helt trygg med. 

***

***

PERSPEKTIV FRÅN EN JÄRNVÄGSSTATION

***

Järnvägar - som gjorda för svartvitt och perspektivbilder. Dagens eftermiddagspromenad gick runt den nedlagda lilla stationen i Finspång och en bit på spåret mot Kimstad. Det går faktiskt fortfarande tåg på den smalspåriga järnvägen, kanske ett godståg om dagen, till industrierna  Siemens och Gränges. Men med den frekvensen och hastigheten (gissar på normalfart under 50 km/h) känns det helt riskfritt att promenera där.

***

För mycket länge sen - typ 60 år eller ungefär samma tid som i förra bloggen - tyckte jag det var spännande med tåg och stationer. Elektrifieringen av järnvägarna  gjordes ungefär samtidigt som jag började fotografera, och jag kommer väl ihåg de frustande ångloken och kolrökslukten. Första året i realskolan var 1954 och då var det ånglok till Stockholm, järnvägen gick alldeles bredvid läroverket. Vet också att jag i någon tidigare blogg berättat att jag många gånger rest med tåg dragna av ånglok och i vagnar med öppen perrong i ändarna där man kunde stå också under färd, just det var sannolikt i slutet på 40-talet. Oftast var det när vi reste från Falun till mormor och morfar i Deje, Värmland, och hem igen. Än har jag inte börjat att systematiskt gå igenom mina gamla svartvita analoga bilder men jag hoppas så småningom hitta åtminstone någon bild på ett ånglok

***

Sen dess har inte järnvägsintresset varit så stort, men som motiv är det fortfarande roligt. Och järnvägar och tåg står fortfarande som symboler för RESOR LÅNGT BORT för mig. Och järnvägsspåren leder UT I STORA VÄRLDEN. 

***

Rekommenderar förstoring!

***

***

***