VÄLGJORT OCH VÄRDEFULLT FRÅN 1922

***

När jag sitter och bläddrar bland gamla bilder som mamma och pappa sparat imponeras jag av utförande och kvalitet. Kortet som helhet är inte större än 10 x 15 men är på ganska tjockt papper och där den ovala medaljongformade bilden ligger innanför en präglad ram, mycket snyggt och faktiskt med mer diskret elegans än om det varit en passepartout. Papperet är inte vitt utan svagt gul- eller cremefärgat och själva bilden  har sepiaton. Bilden av pappa som nybliven student är tagen 1922 på Hakeliers ateljé i Örebro

*

Efter att ha googlat ser jag att fotograf är Ragnar Hakelier, 1881 - 1958, och som övertog ateljén efter att hans far Bernhard gått bort 1910. Ateljén öppnades redan 1868 av Bernhards bror Oscar, men sedan denne emigrerat till USA 1871, bara tre år efter att ateljén öppnats, övertogs den av Bernhard. Bernhard utnämndes till hovfotograf av Oscar II. Också Bernhards son Ragnar, som alltså är fotograf till den här bilden, står som hovfotograf. Om han fått titeln själv eller så att säga ärvt den vet jag inte.

*

Pappa som nybliven student 1922, ateljé Hakelier, Örebro

*

Präglad "signatur"

*

Bra med försiktiga blyertsnoteringar på baksidan

*

***

NU REGNAR DET I SMEDJEBACKEN

***

Från bron här i Söderbärke ser man rakt upptill Smedjebacken om man tittar norrut. Men inte idag, det regnade däruppe, så här syns inget Smedjebacken, det är gömt i regndiset. Men snyggt blev det med regndiset....

*

*

***

FOTODISKUSSION OCKSÅ I LUDVIKA CENTRUM

***

Precis som Gunnar Staland igår berättade om i sin blogg i går mötte jag också valarbetare som undrade vad jag fotade. Mitt möte blev dock bara positivt. Jag var inne i Ludvika och visst, så centralt det går dvs i gamla Rahlénshörnan, var valarbetet igång. Och jag var ju inne just för att hitta lite andra motiv än natur så jag fotade. Den här killen kom fram och undrade i vänlig ton vad och varför jag fotade. Jag berättade och han förklarade varför han frågade. Med bla NMR aktiva i Ludvika vill man ha lite koll på varför man får uppmärksamhet av mitt slag, lätt att förstå. Det blev ett trevligt samtal och vi touchade lite lätt politik också.....Jag fick tom ta en bild där han poserade som förgrund. 

*

*

***

GODNATTPUSSEN

***

Ibland har jag svårt för att transformera till svv och få det som jag vill. Oftast är det när det är svagt ljus. Den här bilden är ett bra exempel. Första upplagan är som jag  tycker den borde vara - jag har behållit känslan av lågt ljus, har valt aningens softning eftersom de är ett "mjukt"och nära motiv, liksom lätt sepia. Men det blir ganska dött, även om den är någorlunda ok när jag förstorar. Försöker jag dra upp kontrasten en smula blir det genast ljusblänk i hyn och  känslan av skymning försvinner. Sista bilden är "originalet" även om jag fått dra ner både på mättnad och justera vitbalansen något. Förslag?

*

Så medan jag sitter och skriver bloggen och resonerar med er (mig själv) slår det mig att jag borde kunna behålla allt som i första bilden men bara öka svärtan (i ställer för kontrasten som jag gjorde i andra bilden). Och det blir nästan som jag vill ha den. Eller vad säger expertisen?

*

*

*

*

*

***

GLÖM BILDER PÅ DISK - DET ÄR ALBUM SOM GÄLLER

 ***

För närvarande ligger det ca 125 000 bilder på mina diskar - på pc:n, på laptoppen och på separatdiskar. Så har jag mina dia - ska jag gissa 10 000? Därtill ett avsevärt antal färgnegativ och likaså ett avsevärt antal svv negativ.

För länge sen har jag insett att jag väsentligen fotar för min egen skull. Bara tanken att mina barn skulle ägna timmar , veckor och månader att bläddra bland mina diskar, dia och negativ  för att leta efter bra bilder på sina barn, mina barnbarn, när jag är borta, är absurd. Jag önskar dom roligare saker, tex att titta på alla sina egna bilder. Så när jag är borta är mina bilder det också. Punkt. Och det finns inget tragiskt i det

*

Med ett undantag - albumen. Eller fotoböckerna som det heter dag. Dom tror jag är kvar, dom står där i bokhyllorna. Och plockas fram då och då, när dom själva vill minnas, eller när deras barn vill se ngt de glömt. Fotoböckerna där jag, som har alla mina bilder i bakhuvudet på ngt sätt, plockat ut precis det jag tror dom skulle vilja ha. Eller något av det, några promille eller så. Inte för att jag heller kommer ihåg dom en efter en. Ändå finns dom där på något sätt, i huvudet.

*

Så har jag nyss suttit och bläddrat i några album som storasyster Sigbrit haft i sina gömmor och som var med hem i senaste leveransen från Bjurtjärn häromdagen.  Och visst minns jag. 1952, det är 66 år sen. Men visst kommer jag ihåg skolresan till fjällen, Sälen närmare bestämt. Med fantastiska Svea Morin vår klassföreståndare, som reseledare. Och bilden har såklart inte jag tagit, det måste varit en klasskompis.

*

*

Så kom ihåg, lagring på disk är bara för dom närmaste åren, några decennier eller så. Det ni vill spara för andra, och för ett halvsekel, eller varför inte ett sekel eller två, det är jag helt övertygad om ska vara på papper, i bunden form.

***