HUR VET JAG?
***
Om jag gör rätt alltså? För första gången på ett halvår är jag ensam mer än någon timme. Efter mkt funderande provar vi växelboende för I. En vecka borta, tre veckor hemma. Beslutet är mitt men jag har stöd av barnen. Också I har varit positiv, åtminstone tills jag skulle åka därifrån och hon skulle vara kvar. Hur skulle hon kunna komma ihåg vad vi pratat om? Det är bara nuet som gäller.
I:s och mina kontakter på kommunen har också talat för detta, precis som min läkare. Skälen är ju att det blivit gradvis jobbigare, I behöver hjälp med det mesta. Klä sig, hygien, ja ni kan tänka själva. Tanken är ju att jag behöver egen tid också, kanske kan vi fortsätta längre med I huvudsakligen hemma på det här sättet. Kanske, vad vet jag?
*
Efter att ha lämnat I åkte jag till Korsheden. Dom vill helst inte ha besök på boendet när det gäller så korta perioder som en vecka, annars blir det varken det ena eller det andra. I sa inget när jag åkte men jag tror hon inte hon var jätteglad. Det hade inte jag varit. Men I klagar aldrig.
*
*
***
När åren smyger sig på en så går tankarna ibland till hur det kommer bli. Kommer vi få vara pigga båda två eller vad väntar oss.
Förstår också att det känns jobbigt att ta vissa beslut, men så viktigt för dig att få vila och orka.
(Jäkla skit att livet ska va så svårt ibland!)
Önskar dig och familjen allt gott!
Ta hand om er.
Mvh Bengt
Hälsningar Lena
Inga ord hjälper men
För att kunna hjälpa och/eller ha ork behöver man hjälpa sig själv.
Skönt att du också har stöd från familjen.
Fotot inger stark men skört
Mvh N
Givet att jag redan samlat mer erfarenhet än önskvärt av det här, om än inte just i er typ av relation av förklarliga skäl, så tror jag nog att det är rätt att pröva hur det fungerar. Varje situation är förstås i någon mening unik, men tyvärr är riktningen densamma. Vid någon punkt blir man tvungen att inse att något annat behövs, och det här skapar om inte annat förhoppningsvis en möjlighet till en mjukare övergång om det blir så att det behövs (ännu) mer. Och att du har barnen med dig är väl mycket värt. Hur I sedan egentligen ställer sig kan kanske bli allt svårare att veta, men ingen tjänar som skrivs ovan på om situationen blir dig mer övermäktig än nödvändigt. Alldeles lätt blir det av förklarliga skäl aldrig, men man kan försöka att åtminstone göra det lite mindre svårt.
Jeg tror, at det er det rigtige du gør.
Der er en symbolik i dit fotografi her (når jeg kender til situationen), som ramte mig, allerede da jeg så det på blogforsiden.
Med mange venlige og omsorgsfulde hilsener her fra Roskilde.
Jag tror att de båda hade haft några fler bra år om de kunnat välja er lösning.
Kramar! /Thomas