GLÖM BILDER PÅ DISK - DET ÄR ALBUM SOM GÄLLER
***
För närvarande ligger det ca 125 000 bilder på mina diskar - på pc:n, på laptoppen och på separatdiskar. Så har jag mina dia - ska jag gissa 10 000? Därtill ett avsevärt antal färgnegativ och likaså ett avsevärt antal svv negativ.
För länge sen har jag insett att jag väsentligen fotar för min egen skull. Bara tanken att mina barn skulle ägna timmar , veckor och månader att bläddra bland mina diskar, dia och negativ för att leta efter bra bilder på sina barn, mina barnbarn, när jag är borta, är absurd. Jag önskar dom roligare saker, tex att titta på alla sina egna bilder. Så när jag är borta är mina bilder det också. Punkt. Och det finns inget tragiskt i det
*
Med ett undantag - albumen. Eller fotoböckerna som det heter dag. Dom tror jag är kvar, dom står där i bokhyllorna. Och plockas fram då och då, när dom själva vill minnas, eller när deras barn vill se ngt de glömt. Fotoböckerna där jag, som har alla mina bilder i bakhuvudet på ngt sätt, plockat ut precis det jag tror dom skulle vilja ha. Eller något av det, några promille eller så. Inte för att jag heller kommer ihåg dom en efter en. Ändå finns dom där på något sätt, i huvudet.
*
Så har jag nyss suttit och bläddrat i några album som storasyster Sigbrit haft i sina gömmor och som var med hem i senaste leveransen från Bjurtjärn häromdagen. Och visst minns jag. 1952, det är 66 år sen. Men visst kommer jag ihåg skolresan till fjällen, Sälen närmare bestämt. Med fantastiska Svea Morin vår klassföreståndare, som reseledare. Och bilden har såklart inte jag tagit, det måste varit en klasskompis.
*
*
Så kom ihåg, lagring på disk är bara för dom närmaste åren, några decennier eller så. Det ni vill spara för andra, och för ett halvsekel, eller varför inte ett sekel eller två, det är jag helt övertygad om ska vara på papper, i bunden form.
***
Vid 90-års ålder kan jag ta fram foton av min mamma, född 1891, och
hennes syskon, när dom gick i byskolan i Gänsen. Inte alla i album, en del i skokartonger.
Jag hittar gamla foton lite varstanns i lådor av olika slag.
Nu har jag barnbarn och fotona kommer per dator, men jag vill ha kort jag kan hålla
i handen och titta på. Det är samma känsla jag har, vad beträffar brev. Har hundratals
handskrivna brev från min make och från barnen, när dom började college; alla tre
flitiga brevskrivare. Givetvis kul att få e-mail, men att få ett handskrivet brev eller kort,
ger mej en thrill.
Själv har jag underkänt konceptet fotoböcker av den enkla anledningen att när man inte har total kontroll av processen, blir det alltid några bilder som i ton och färg inte motsvarar förväntningarna. Det finner jag vara ett oacceptabelt resultat när det går att göra bättre. Istället gör jag album där A4 papper förvaras i helt klara plastfickor. Jag har själv designar digitala mallar så att jag kan placera bilder i olika storlek samt text i valfri layout inom A4 formatets ramar. Jag skriver ut på egen Epsonskrivare. Det hela blir snyggt och prydligt – och varje bild har jag haft full kontroll över. Varje bild är bra. Enligt Epsons egna uppgifter om deras färgpigment, är hållbarheten 70 år plus.
Frågan i sammanhanget blir även hur det står till med många fotoböcker om 50 år. Jag har försökt få klargöranden i hållbarhetsfrågor från flera företag, men bara fått undanglidande till intet förpliktigande uttalanden.
Mina bilder kommer att hålla bra. I samtal med tekniker från Epson framkommer det att när man försäkrar 70 år plus, så innebär det att bilderna kan hålla i flera hundra år om dom förvaras mörkt med ringa luftväxling i rumstemperatur.
Text och bild går snabbt och smidigt i mitt system. Dessutom väljer jag själv bild/textlayout fritt och utan begränsningar för varje A4 uppslag - jag behöver inte inordna mig i någon annans mallar.
Hälsningar Lena
Med tanke på så många fantastiska bilder du tagit och som har glatt så många, så kan jag inte hålla med dig...det låter faktiskt tragiskt, kan inte hjälpa det.😥