FOTOGRAFINS VÄSEN
***
Nej, såklart, det vet inte jag heller så mkt om. Annat än mina egna synpunkter och referenser förstås. Eller referenser, kanske bättre att säga värdegrunder. Sånt är viktigt att först slå fast. Inga uttalanden får ju någon mening om man inte först definierat sina värdegrunder. Tom företag brukar numera berätta om sina värdegrunder innan affärsidé och sånt slås fast. Nåväl, det blir lite långtradigt att berätta om mina värdegrunder här, jag har dom liksom inte uppskrivna framför mig. Ändå har dom stor betydelse när jag tycker till om bilder, så mkt är säkert. Gissningsvis gäller det dig också.
*
Däremot kan jag gärna vara tydlig med att jag inte gillar kategorisering och etikettering av bilder. Sån´t är för mig att tillföra ett slags bias vid bildtolkning. Det har ingenting med att olika genrer, olika stilarter, skulle ha olika värden att göra, tex att familjebilder och andra massbilder skulle ha mindre värde än konstfotografi. Varje etikett, varje angiven kategori- eller genretillhörighet begränsar den fria bildtolkningen. Det är självklart fritt för varje fotograf att sätta etiketter, grupptillhörighet eller rubriker på sina bilder, men gör man det är det ju med fotografens avsikt att styra bildtolkningen.
*
*
***
😊
Allvarligt talat håller jag med dig helt i din text. De eviga diskussionerna t ex om vad som kan godkännas som "äkta" gatufotografi urartar ju oftast i rent trams....
Fin bild :-)
många berättelser finns i den - om man vill, kan
/inger
Allra först, en mycket fin bild, som skulle kunna vara en bra utgångspunkt för ett bildkommunikativt resonemang.
Bildkommunikation och teorierna runt det ägnar sig inte åt värderingar men undersöker snarare varför värderingar av bilder uppstår. Och sådana värderingar som inte har något med eventuella tekniska kvaliteter. Såna kan så klart ha ett visst värde som i olika reproduktionsprocesser och liknande. Nej, det tycks handla mer om värderingar av bilder utifrån betraktarens privata kontext och i vilket sammanhang en bild förekommer i. Bildkommunikation som forskningsfält står så att säga vid sidan om och studerar processen mellan i de här fallen fotograferna och mottagarna/läsarna av fotografierna.
Fotografen har en intention med sin bild och tolkar den efter det. Mottagaren läser bilden utifrån sin referens. (Därför kan bilder som ter sig grunda, det vill säga inte har så många denotationer av olika mottagare uppfattas väldigt olika.)
Ofta finns ytterligare ett hörn i dramat. Beställaren. Den som med en avsikt sätter in en bild i ett sammanhang som i sin tur påverkar mottagarens läsning, vilken dessutom i vissa fall kan ligga långt från fotografens intention.
Om man tittar lite närmare på din bild skulle den i ett sammanhang vara en vardaglig ögonblicksbild i ett privat kontext ( svartvitheten motsäger visserligen det) som , utan någon som helst värdering kan kallas massbild, just därför att privata, vardagliga ögonblicksbilder finns i ohyggligt stora massor. Men din bild, som många nog förstår inte är en massbild, kan också övergå till att ses som en poesibild, en konstbild eller kanske rent av en faktabild var syfte är att visa just bara det den är. Men. Allt det där beror i slutändan på vilket kontext bilden och betraktaren befinner sig i. Mycket talar för att i sammanhanget FS, med en sannolikt ganska van bildläsarkader, uppfattas bilden som en med välgrundade poetiska ambitioner, tillika resultat. Se där, ytterligare en vinkel för en bildkommunikationsforskare att pyssla med.
Däremot borde kanske ”regelverken” runt olika bildgenrer tonas ner. Det är mest interna angelägenheter för utövarna och kanske ändå ska ses som något relativt oförargligt.
Nä, vi ska fortsätt tolka bilder och läsa dem som ni vill. Men att någon studerar varför vi gör som vi gör är nog inget större problem tycker jag.
Bo Bergström som gick bort rätt nyligen sedan skrev boken ”Effektiv visuell kommunikation” som är väldigt bra om man vill förstå den här processen.
Allt gott
/Gunnar S
(Och fortfarande en fin och spännande bild, som har en hel del komplexitet som gör att den här läsaren blir intresserad. )
utan begrepp kan vi inte se
minns filmen där coca-cola flaskan ramlar ned i öknen från ett flygplan
människor som hittar vet inte vad det är och använder tex att krossa korn med
det krävs alltså en hel del både biologiska förutsättningar samt ett stort erfarenhets område och en stor begreppsapparat
utan begrep om vad du ser - ingen bild att se
sen kommer det att associera bilden i dina begrepp, kunskaper och själsliga nivå för att tolka och förstå förutom det uppenbara
vi som är uppväxta i väst har oftast ganska liknande begreppsapparat om dom vardagliga tingen och kan därför oftast se bilden, bedömer den utifrån värde eller påverkan
vissa vill bara se naturbilder, nakna kvinnor eller mer ko,mplierade bilder
fördomar, politik och religion kan bestämma våra förutsättningar för att se och uppleva en bild
dom populära fotograferna är, oftast, dom vars bilder väcker igenkännande psykiska ytor hos betraktaren
att känna igen, bildens innehåll tex solnedgång eller fågelungar, gör dom flesta betraktare trygga och då är det bra
avancerade bilder som den vi ser i bloggen kräver mer
den kräver att man tittar
ser
känner efter
föreställer sig just detta ögonblick
och
inte tycker att bilden är tekniskt ofulländad eller på annat sätt meningslös
jag tror vi är olika som bildkonsumenter
en del vill bara ha bilder som minnen, barn, kärlek, landet resor mm
andra vill dokumentera liv, natur, musik eller annat, mode, konserter osv
några vill fånga människor utan masker, street mm
andra vill skapa situationen för bilden, bygga upp en sorts drama som Elisabeth Ohlsson
en och annan vill skapa politiska bilder
pressfotografer inom olika genrer mm
spontant uttryckt blev detta min reaktion på din utmärkta text
/inger