VÄSTERUT
***
När inget annat hjälper tittar jag västerut. Det räcker med att det finns en aning ljus som dröjer sig lite längre när dagen mörknar. Jag tänker ofta på lillebror Dag som vi begravde i fredags. Det känns konstigt att han är borta. Jag har ingen längre att prata med om hur det var i vår familj, fem var vi. Knappast heller med I som med tiden blir allt tystare. Men allt är precis som det ska, samma himlar välver sig fortfarande, det är bara vi människor och allt annat levande som kommer och går. Också jag blir tystare. Lite ensamvarg har jag alltid varit och nu den sista tiden kommer varken bilder eller texter till mig som jag tidigare tycker dom gjort. Allt tar längre tid och självklarheten är nästan borta. Det gör nu ingenting, ju mindre vi tror oss veta desto lättare kan vi acceptera.
*
Idag satt jag nere vid Spången en stund och fascinerades av sångsvanarna som redan var på plats. Redan eftersom våtmarken fortfarande är isbelagd. Men kloka som alla djur är vet dom hur viktigt det är att vara ute god tid, det fanns en liten remsa med vatten långt därborta och jag kunde se i kameran med långtelet hur dom plockade gräs ur vattnet, för boet kan jag tänka. När isen går upp om några dagar kommer det vara fullt med fåglar här nästan direkt. Kanske blir det några bilder på svanarna i bloggen i morgon men som vanligt är allt jag ser på långt avstånd. Men kameran är ny.
*
*
***
Vi skall hoppas att du hämtar dig från tystnaden, du är en tillgång här på Fotosidan - det tycker jag mig förstå att många tycker.
Mvh
Fredrik