EN FOTOPÅSE
***
Lite av döstädning är det ju, nu när jag på lågfart börjat kolla i lådor och kartonger. Jag som trott att jag var hyfsat rationell och inte alltför sentimental ser att jag som vanligt får omvärdera mig själv. Det får jag fö numera göra mest hela tiden. I alla fall hittade jag en sån där film- och bildpåse som fotoaffärerna hade på 50-talet med negativ jag inte riktigt kände igen, trots att det var 6x6-negativ.
*
Men först själva påsen. Jag minns dom precis, påsarna från Stefans där jag framkallade i början av 50-talet innan jag gjorde det själv och där jag fö själv jobbade extra då och då. Ser att den här har jag fått av mamma, gissningsvis när hon började döstäda - säkert hade hon delat upp i olika högar typ sparas/slängas/Sigbrit/Björn/ Dag, det sista är ju vi barnen.
*
*
Så baksidan som förbryllar mig lite. September 1958, på den tiden brukade jag framkalla själv. På stämpelmärkningen ser jag årtalet -56, men sept, gissar att man helt enkelt läst fel när man ställde in stämpeln, 56 och 58 ser rätt lika ut. Priset för att framkalla en 120-film är ju humant, 1,50
*
*
Ännu mer förbryllad blir jag när jag kollar negativen. Det är totalt 16 stycken, två negativpåsar med 8 st 6x6-negativ i varje. 16 negativ måste ju komma från minst två filmer. Men inga bilder jag vet mig tagit. Och pappa har aldrig haft någon 6x6-kamera och mamma har aldrig fotat. Kanske är det ändå jag som fotat men aldrig gjort kopior, normalt kommer jag alltid ihåg bilder jag tagit när jag får se dom. Det får vara oklart, får vara som det är...
*
Så var det bilderna då. I dom första två ser jag några av mina föräldrars bekantskapskrets, den första verkar vara efter en konsert i en kyrka, den andra vet jag inte.
Efter kyrkokonsert kanske?
*
Tror en arbetskollega till pappa
*
Helt plötsligt dyker en mkt avslappnad bild på pappa upp, mer avslappnad än jag vet mig ha sett honom överhuvud taget, med sin älskade Rio i munnen. Undrar vem som tagit den? Den skulle jag gärna stå för, den är helt ok men inget jag minns alls.....
*
Här ser jag hur Kungsholm, ett av Svenska Amerika-linjen två stora passagerarfartyg (det andra hette väl Gripsholm) dras in till kaj i Göteborg
*
Och här har man spelat Ringaren i Notre Dame, med folk utanför. Men vänta, vem står där bak, är det inte.......
*
Jomenvisst är det prins Wilhelm, huvudet längre än alla andra runt omkring. Och det verkar vara utanför Stora Teatern i Göteborg han står, det är alltså där man spelat Ringaren i Notre Dame. Men ingen klarhet i vem som tagit bilderna, definitivt inte jag och knappast pappa heller, vet aldrig han var intresserad av kungligheter.
*
Mysteriet förblir olöst, min behållning är bilden på pappa, och tycker det är lite skoj att se Kungsholm, ett av Sverige två Oceanfartyg från den tiden. Och bilderna från Stora Teatern är ju lite nutidshistoria.......
Trevlig fortsättning på helgen!
***
Hälsn!
Mycket fint Björn!
MvH
Johnny
Med mange venlige hilsener fra Erik.
Sten
Ha det gott/Stig