DEN (O)MÄNSKLIGA FAKTORN

***

Medan jag sitter vid datorn lyssnar jag samtidigt på nyheterna på TV:n och hör om den den 106-åriga kvinnan som ska utvisas till Afghanistan. Jag studsar lite och undrar om det är människor bakom besluten eller robotar? Androider kanske? Hur omänsklig får man vara?

Jo, jag tror jag förstår problematiken. Helt fri invandring är inte möjligt, alltså måste vi ha en lagstiftning. Och en lagstiftning blir lite grov, man kan inte lagstifta om alla tänkbara situationer. Så när man bestämt att ålder i sig inte utgör ett asylskäl kan det bli så här. Ändå säger sunda förnuftet att det inte är rimligt att utvisa en 106-åring. Det är både inhumant och mot vanligt sunt förnuft

Det är nu inte det enda konstiga beträffande invandringsärenden senaste tiden. Människor som har jobb sen flera år, bostad och barn som går i skolan utvisas pga av att deras arbetsgivare gjort misstag med semester och försäkring. Misstag som dessutom lätt kan rättas till  efterhand. Ingen och inget har skadats. Men utvisas ska dom. Lagen är sån. Och lagar kan inte göras undantag, då blir det godtyckligt.

*

Jag tycker lika illa om bokstavstroende vare sig vi talar om religion eller myndigheter. Det personliga ansvaret är borta. Bokstavstroende betyder just att det egna ansvaret är borta, ersatt av texter som aldrig kan vara relevanta i varje här och nu. Vi ska ha våra lagar, men vi ska också ha människor som vågar ta ett eget, personligt ansvar så att besluten inte blir inhumana, omänskliga och stridande mot sunt förnuft. Jo, jag vet det också, sunt förnuft blir aldrig objektivt, blir aldrig exakt lika för alla och i alla situationer, det blir lite subjektivt. Eller mänskligt skulle jag vilja kalla det. Kanske vore det värt att riskera en aning kritik eller rent av  bli anklagad för tjänstefel för att ha underlåtit att utvisa en 106-åring?

*

*

***