KLASSHIPPAN - LUDVIKA HAL 1954
***
Det här året gick jag andra klass i realskolan på HAL Ludvika - Högre Allmänna Läroverket i Ludvika. Allmänna därför att det var för både pojkar och flickor. Då och då hade vi klasshippa, dvs danskväll. Det här ser ut att vara Högbergslokalen, en vanlig källarlokal en bit upp på Tre Krokars Gata. Grammofon förstås, och så en lärare med, här klassföreståndaren själv, Henry Ekdahl, som vi hade i tyska. Jag tror året är 1954, då vi var 14 och jag hade skaffat min första egna kamera, en Zeiss Ikon Nettar. Synkroniserad slutare så det gick att använda blixt, ni vet en sån där stav med reflektor och lösa blixtlampor. Det är mer än 60 år sen, men jag kommer i håg alla namn, med ngt enstaka undantag, och mera märkligt, jag känner igen klänningarna tjejerna har. Och tittar jag på bilderna ett ögonblick extra hör jag rösterna och kommer ihåg vilka dom var, då och där. Ännu mer märkligt.
Jag inser att ni inte är ett skvatt intresserade av namnen och att namnen inte tillför bloggen något, men jag tyckte det var roligt att lista dom ändå
*
Klassföreståndare Henry Ekdahl dansar med Cri Östling, till vänster om dom Anna-Greta Granelli och med Per-Olof Bröms och till höger Gunnar Sundh och Lilian Giliusson
*
Här Majvor Romlin och Bengt Dahlhammar
*
Cri Östling och Ulla Gaefveurth, Anna-Greta Granelli, Majvor Romlin och Bengt Dalhammar, Henry Ekdahl, Jan Angbjär och Lilian Giliusson, ? och Gunnar Sundh
*
Henry Ekdahl och Anna-Greta Granelli bakifrån och Monica Widler på stolen till höger
*
Och, ja.....jeans var inte uppfunna än, inte ens i USA. Inga T-shirts. Inga mobiler. Eller datorer, inte ens TV. Men det var häftigt att ratta in radio Luxemburg på radion, där fanns musik som inte fanns på Radio Motala, Stockholm här....
Vet att ni sett en del av bilderna förut
***
Hälsningar Lena
Lustigt att man minns namn på klasskompisar från första klass bättre än de från gymnasiet (så är det för mig).
Värdefulla bilder Björn, och välbevarade.
/nic
Det du säger om att vi som läser din blogg inte rimligen kan intressera oss för vad dessa okända människor heter, är ju i sak riktigt. Ändå blir det någon slags, i det närmaste metafysisk, identitetsförstärkning av bilderna som äger rum - märkligt.
Jag köpte mina första jeans som ung sjöman i New York 1959. Jag vill minnas att det då fanns Jeans även i Sverige - men inte äkta amerikanska.
Ha det gott/Stig