Varför fotograferar du egentligen?

Fotograferat har jag gjort i nästan hela mitt liv, jag var 12-13 år då jag började. Ändå är det först nu, 60 år senare, som jag på allvar börjat fråga mig varför. Varför du fotograferar kan bara du svara på.

Ja - varför fotograferar jag egentligen? Dom enkla svaren är uppenbara. Det är roligt, jag får utlopp för mitt teknikintresse, jag vill minnas - semestrar, fester, kompisar och såklart barnen när dom var små, barnen som nu har egna barn som växer fort....Men dom här skälen räcker inte längre som svar på vad det är som driver mig. Dels har jag alltid fotograferat så mycket annat, mest natur men också människor, okända människor, arkitektur, gatuliv liksom detaljer - ett fönster, en rostig skruv, en vägg, ett par skor - you name it, i princip vad som helst. Dels kan jag se att vissa stämningar, vissa uttryck återkommer hela tiden, det är som jag söker eller vill säga något jag själv inte varit medveten om när bilderna togs, inte förrän kanske nu när jag börjat fundera över drivkrafterna.

Så vilka är då dom andra, dom bakomliggande, dom egentliga drivkrafterna?

Idag känns det nästan självklart att bilderna är ett sätt att uttrycka mig på, särskilt uttrycka sådant som jag/vi inte så gärna talar om, känslor tex. Jag har sett mig själv som behärskad, logisk, rationell - utlevelse har inte varit min grej. Ändå vet jag ju att känslor har jag inte precis lidit brist på, tvärtom, ofta har dom inte bara uppfyllt mig utan nästan övermannat mig, behärskat mig. Och framförallt gäller det dom "negativa känslorna", dom positiva som kärlek och glädje är ju lättare att ge spontana uttryck för. Och vad har jag då gjort med dom, alla mina negativa känslor - ensamhet, övergivenhet, längtan, kanske också rädsla, ilska sorg - jo i bilderna förstås. Missförstå mig inte nu, jag menar naturligtvis inte att varenda bild är en psykologisk djupdykning och har en massa djupheter inbyggda. Jag menar bara att dom här ofta återkommande stråken och stämningarna jag nu i efterhand kan se i så många av mina bilder faktiskt visar mycket känslor, inte minst mycket av känslor jag inte har trott mig låtsats så mycket om. 

För mig är det nu lite av en senkommen aha-upplevelse att inse att bilderna inte bara visar det dom visar, inte bara är ett fruset ögonblick, utan bild för bild visar ett fragment av mig själv. Kanske har det alltid varit uppenbart för många andra med foto som intresse, men för mig är det nytt. Fotograferandet hjälper mig helt enkelt att se mig själv.

Helt plötsligt har kommer det alltså in något annat, något nytt, i mitt sätt att se på mitt eget fotograferande. Kanske kan jag rentav säga att fotograferandet är ett sätt att förstå mig själv?  Det gör det åtminstone lättare att förstå varför jag kan tycka mycket om vissa bilder som kanske inte alls tilltalar andra, här på Fotosidan eller i andra sammanhang. 

Mera självklart är ju att mina bilder visar min värld och det jag väljer se i min värld. Och jag vet att min bild av världen ändrats radikalt de senaste tio åren. Genom meditation, genom Osho, genom att låta känslorna få vara viktigare än trivialiteterna känner jag större glädje och mindre rädsla, ser större mångfald, mera rymd och mera oändlighet och mycket mera skönhet än tidigare. Det vill jag gärna dela.

2013-09-02 16:32   Annelie Worgard

Sköna bilder och intressant text. Har oxå funderat på vad det är som lockar så mycket med bildskapande. Har inga exakta svar bara lite tankar.
Ibland fungerar fotograferandet för mig som ett sätt att bli väldigt närvarande i det som sker. Att släppa allt annat och bara vara en deltagare i det som pågår mitt framför mig. Det är väldigt uppfriskande.
En annan bit är att jag ger mig själv tillåtelse att bli nyfiken igen, lite grann som att gå tillbaka till barndomen.
Kolla balla bladet här, hur det svänger så fint, hur det samspelar med alla andra blad omkring sig.Kolla hur ljuset speglar sig där och där och där.Hur full av färger och former världen är. Kameran hjälper mig att se det igen.
Hjälper mig slappna av och gilla livet. Som det är. Full av färg och form som kommer och går.

Sen får jag hålla i den delen av mig som vill ha resultat. Som vill bättre, mer, utvecklas. När jag hamnar där, vilket jag gör, slår jobbhjärnan på. Då krymper jag inombords. Då blir bildskapandet en prestation. Inte lika kul.

Visar mina bilder mig själv....vet inte. Tror jag ser mig i mina bilder och du ser dig i mina bilder . Och tvärtom.
Jag vet förståss inte om det är så, det kan man ju inte egentligen veta.

Besvara

2013-09-02 20:04   Khalad

Hej Annelie, tack för kommentaren: Förstår jag ditt sista stycke rätt tycker vi väldigt lika. Jag menar, det är klart att jag tycker mig se mig själv i mina bilder, du antagligen dig i dina. Det var aldrig min mening att påstå att mina bilder visar andra hur jag är. Däremot har det väckt lite funderingar - jag skulle gärna vilja utveckla mitt fotograferande mer mot att kunna visa andra vad jag känner än visa vad jag "ser". Precis som du säger får också jag hålla igen den där sidan som vill ha resultat, som vill ha bilder som andra uppskattar. Men just därför har det varit intressant att fundera över vad jag fotograferar och varför, det hjälper mig att förstå att mina bilder är viktiga för mig oavsett vad andra tycker. Och självklart skulle jag gärna vilja kunna göra bilder som också visar andra vad jag känner på ett sätt som dom kan tycka om!
Hälsningar/ Björn T

Besvara

Annelie Worgard 2013-09-03 09:25

Vill bara förtydliga. Jag tyckte den text var intressant. Och bra skriven. Den satte igång mina egna tankar. Sen det där jag skriver om vad man ser i egna eller andras bilder är ju bara min fundering, ingen sanning.
Där försökte jag säga att jag tror att oavsett om jag ser på dina bilder eller på mina egna så ser jag bara mig själv.
Att jag liksom i allafall för det mesta är "fången" i min hjärna, mina tolkningar, oavsett vems bilder jag tittar på, ja egentligen oavsett vad jag gör,ser eller säger.
Tror nog att vi smyger in oss själva i alla våra bilder, att det är ofrånkomligt.
Varför ser vi det vi ser, det är inte bara en fråga om att mekaniskt varsebli och sen ta en bild.

Tycker din ide om att visa dina känslor i dina bilder är intressant.
Den måste jag fundera mera på.Så jag inte springer iväg och tycker
bara för att det ska tyckas.


Och som avslutning, även jag vill ta bilder som andra tycker om.
Hur jag än vrider och vänder på det så finns det med.
Så självständig i mitt skapande är jag inte att jag klarar mig utan andra ;)
Eller ett annat sätt att säga det på, jag blir glad när mina bilder tittas på.
Eller....kanske är det bilderna som vill ha betraktare, kanske vill allas våra bilder
ha betraktare. Vi tror att vi har tagit bilderna....kanske behövdes de bli tagna.

Nu skal jag sluta!
He det gott och önskar dig en bra dag
Tack för intressanta tankar som jag kan fortsätta snurra runt i

Svara