Svarthakedopping i mer eller mindre ljus.

En av de arter jag aldrig sett var tills nyligen svarthakedopping.

Detta trots att jag tagit mig till platser, där de observerats. Möjligen är många av de uppgifter jag lägger på minnet, rapporterade av erfarna fågelskådare, som kanske också sett fåglarna i sina tubkikare. När jag, dessutom för det mesta någon dag senare, kommer till platsen inte ser jag ofta inte en skymt av fågeln ifråga.

Så har det varit med svarthakedoppingen.

Följaktligen var arten en av de, som jag hoppats få se vid Hornborgasjön. Jag hittade inga och en vänlig man från trakten bekräftade, att jag nog var åtminstone en vecka för sent. Men han berättade också, att det brukade ligga ett doppingpar i en damm inte så långt bort.

 När vi lämnade sjön körde vi den väg jag fått anvisad, ivrigt spejande efter den där 'Dammen', osäker på om jag rätt memorat dess läge. Så såg jag något som kunde stämma på beskrivningen och i vattnet låg två doppingliknande fåglar.

Jag fick maken att stanna bilen och skyndade tillbaka. Redan på avstånd kunde jag se en av fåglarna lyfta och flyga iväg. Försiktigt närmade jag mig dammen och i rädsla av att skrämma upp den kvarvarande fågeln kröp och ålade jag mig fram mot vattnet. (Kan avslöja, att gräset var vått och marken sur och att jag inte alls var klädd för den typen av aktiviteter. Men det skänkte jag inte en tanke på. Då.) Framme vid dammkanten kunde jag konstatera, att det var en svarthakedopping. Efter att ha krupit runt dammen för att få så bra ljusförhållande som möjligt i det skarpa solljuset, blev det i alla fall några godkända bilder och jag ålade mig tillbaka till maken, som under tiden hade kommit tillbaka och nu väntade vid vägkanten. Hans kommentar över mina förehavanden var inte nådig men jag var lycklig! Jag hade äntligen sett den där svarthakedoppingen!

Vid ett senare tillfälle stannade vi till vid en liten skogssjö.

Det hade börjat skymma men jag kunde se, att några fåglar simmade på andra sidan sjön. Jag tog kameran och följde en stig i riktning mot dem. 

Här fanns det buskar och annat att huka bakom och jag kom ganska nära. I skumrasket kunde jag urskilja en liten doppingfamilj.

Några ungar låg intill stranden medan en vuxen fågel förflyttade sig på sjön.

Det var tyst och mörkt .

Det enda, som bröt stillheten var några knipor, som jagade varandra över sjön.

Kvällens plask stod en gräsand för.

Bilderna blev inga fullträffar. Trots det värderar jag dem betydligt högre än de närgångna och betydligt skarpare porträtten några dagar tidigare.

Kanske för att min egen naturupplevelse av att oväntat hitta doppingarna ute i skogen en stilla sommarkväll var så mycket större jämfört med den där dammen längs vägen några dagar tidigare.

Eller helt enkelt för att jag själv föredrar den typen av bilder framför ett rent artporträtt.

Vad säger ni?

2014-08-15 22:02   gertphoto

Den första bilden på svarthakedopping Det blir min favorit den är så vacker Ha en trevlig helg :) // Gert

Besvara

Svar från Karuzzell 2014-08-15 22:04

Ja, fågeln är vacker ..... Tack för din kommentar och ha en skön helg du också.
Eva

Svara

2014-08-17 10:21   Lena Holm

Jag förstår precis din känsla och visst är det roligare med bilder som visar något mer av (om) fågeln än rena artporträtt. Jag tycker fjärde bilden i detta inlägg är fantastisk med ungen som ligger och vilar. Vad jag minns av tidigare inlägg har du ofta bilder som visar betydligt mer än bara arten och många av dem har varit väldigt fina. Jag vill gärna ha action när jag fotograferar fåglar och är inte så låst vid att det ska vara ovanliga arter. Både gräsänder och kanadagäss kan bjuda på fina uppvisningar och så är det bra övning tills de mer unika tillfällena då något nytt dyker upp.
Hälsningar Lena

Besvara

Svar från Karuzzell 2014-08-17 11:51

Tack för din kommentar!
Jag delar dina synpunkter och tycker, att en bra bild på en vanlig art slår än en dålig på en ovanlig med hästlängder! Mitt eget fågelfotograferande begränsades länge till trädgårdens fåglar. Inte var det lönt, att ge sig ut i skog och mark, när jag inte ens kunde fånga småfåglarna vid fågelbordet. Mina favoritmodeller är fortfarande vanliga vit-och svartfåglar tillsammans med änder av olika slag. Inte minst sothönsen bjuder på både fina och talrika fototillfällen. Det händer alltid något i deras sällskap.
Trots det har jag omärkligt börjat förvandlas till 'Jägare' i mitt fågelfotograferande. Från att, för bara något år sedan, ha varit totalt okunnig när det gäller fåglar börjar jag nu se och lära mig, att det finns mer än 'måsar', 'kråkor', 'änder' och 'pjoddar´. (Det senare innefattade samtliga småfåglar.) Och plötsligt blev det ett självändamål, att fotografera alla dessa fantastiska fåglar. Intalar mig, att jakten på nya fåglar är ett led både i att lära mig se fler fåglar och inte minst mer om dem, för att sedan kunna ta de där bilderna jag eg vill ha. Själva fotograferandet är i sig nödvändigt för att identifiera alla de fåglar, som jag bara ser som mörka siluetter, som alltför snabbt försvinner ur synfältet. Men jag måste erkänna, att samlandet har satt sina klor i mig.
Måste bara inflika, att 'nya' fåglar för mig nog är högst banala för de flesta. Och jag blir lika glad, när jag som alldeles nyligen, upptäckte och kunde identifiera en hämpling, gärdsmyg eller flugsnappare som om arten är sällsynt. För mig var de nya.
Tackar för dina vänliga ord, som gläder mig. Väldigt roligt, att höra att du uppskattat mina alster. Det känns som en bekräftelse på att jag är på rätt väg.
Eva

Svara