Storken kommer

I motsats till bronsibisen, som jag nyss visade, är det inte längre ovanligt, att se dess släkting den vita storken i Skåne.

Dock röner de fortfarande uppmärksamhet.

Står det en flock med storkar bredvid vägen är det många, som stannar till och för inte så många veckor sedan rapporterades det, att bussar stannade för att passagerarna skulle få tillfälle att fotografera.

Förr var den liksom gåsen en del av sinnebilden av Skåne

men de försvann när omfattande utdikning gjorde, att deras förutsättningar att hitta föda försvann.

Det sista storkparet häckade i Skåne på 50-talet.

I slutet av 80-talet drog storkprojekt igång drivna av hängivna entusiaster i avsikt att försöka få tillbaka storken i vår fauna.

Storkar föds upp i hägn och släpps ut framåt hösten i förhoppning om att de ska flytta söderut, för att sedan återkomma för att häcka när de blivit könsmogna.  

Nu finns det en handfull hägn i Skåne och storkarna börjar återvända.

Så här på höstkanten kan man i mina trakter se flockar följa traktorerna när åkrarna plöjs upp.

I sällskap med måsar och trutar har de hittat ett lätt sätt att förse sig med mat.

I motsats till hägern, som är skygg och undflyende behöver man inte krypa eller smyga för att komma nära stork.

De har ju en historia av att leva i närheten av människan och det faktum, att många av de som nu finns är uppfödda av människor gör, att deras säkerhetsavstånd är ett helt annat än hägerns.

Och om man ändå kommer lite för nära, nöjer de sig oftast med att lugnt traska iväg några meter.

Bilderna i inlägget är alla (utom de två vid hägnet) tagna på fält i min närhet de senaste veckorna men här är två lite äldre bilder på ett fritt och framgångsrikt häckande storkpar.

          Nu är det bara, att hoppas att fortsättningen blir lyckad.

Det känns så gott, inte bara att åter se storkar på skånska fält och tak utan också,

att det faktiskt finns något, som går åt rätt håll.