Naturfoto i Eslöv

Jag ägnade lördagen åt naturfoto i Eslöv.

I trevligt sällskap och i en fantastisk miljö.

Det var Eslövs Fotoklubb, som arrangerade en Fotofestival på temat Naturfoto.

Sex fotografer fyllde dagen med spännande och inspirerande föredrag och bildvisning.

Dessutom var det fotoutställning och bokförsäljning mm.

Två av föredragen handlade om två olika delar Sverige, två handlade om fåglar och två om mer kreativ fotografering.

Hans Kongbäck började dagen med att kunnigt berätta om Vänern och vi var nog många, som lärde oss en hel del om denna vår största insjö varpå

 Elisabeth Liljenberg visade bilder av ett helt annat slag.

 Hon brinner för kreativt naturfoto och hon berättade om både hur och varför och visade bilder, som starkt appellerar till mig.

Innan lunch talade Felix Heintzenberg om sin senaste bok, Nattens tysta jägare.

Felix är biolog och naturfotograf och har som enda person fått utmärkelsen Årets Pandabok två gånger. Den i veckan släppta boken, Nattens tysta jägare är skriven tillsammans med Tom Schandy och handlar om våra nordiska ugglor. Spännande läsning väntar.

Sedan var det lunch, varpå Johan Schmitz delgav oss sina erfarenheter och sin fascination av landskapet om trakterna kring Kebnekaise.

Rubriken var Bergtagen och jag börjar förstå vad det handlar om.....

Efter lunch orerade Brutus Östling kring sin senaste bok, Magiska möten i fågelmarker, som också den fått utmärkelsen Årets Pandabok.

Sedvanligt sköna bilder ledsagades av tänkvärda ord om vår planets tillstånd, sett ur fågelperspektiv.

Dagens sista föreläsare var Camilla Noresson, som visade sina spännande makrobilder.

Hennes bilder, är liksom Elisabeths kreativa, både ur skaparens och betraktarens synvinkel.

Det gäller att läppa loss fantasin både när man fotar och tittar på bilder.

Jag hade aldrig träffat eller lyssnat på Camilla men väl sett ganska många av hennes bilder, som jag tycker mycket om.

(Hon är f.ö. med på Fotosidan.)

Alla föreläsarna bjöd frikostigt inte bara på sina fina bilder och sin kunskap utan också på sig själva och det blev följaktligen en trevlig och givande dag.

Det hela försiggick i Eslövs Medborgarhus.

Jag måste erkänna, att jag är skamlig obekant med denna stad.

Och dess Medborgarhus var inget undantag.

Det visade sig vara en synnerligen spännande byggnad, som väckte min nyfikenhet.

Ritad av Hans Asplund och uppförd på 50-talet är den idag både prisbelönt och uppmärksammad och besöks av arkitekter och studenter.

Materialval, formspråk och detaljutformning fick mig, att välja att skippa lunchen för att istället kika lite på byggnaden.

Knappt hade jag lyft fram kameran, när en man vid namn Lars uppfattade mitt intresse och började berätta lite mer om huset.

Förutom den föreläsningssal, som vi använde fanns en större sal, som var imponerande. Tyvärr var den låst...

Vidare fanns en terrass uppe på taket, som man kunde komma upp på via en spiraltrappa i ett mindre rum,

som förstås också var låst.

Men det dröjde inte länge innan Lars hade utverkat tillåtelse av en vaktmästare, att få komma upp.

Innan jag visste ordet av befann jag mig på takterassen.

Därpå var det A-salens tur.

Den vänlige vaktmästaren låste upp för oss, tände belysningen och drog för ridån.

Det var ingen tvekan om att man var stolt över sitt fina Medborgarhus.

Ridån, som liksom allt annat var ritat av arkitekten själv.

Stolarna och deras placering fick mig  att tänka på mönster i Naturen men också på min dators tendens, att utan min inblandning multiplicera i mångfald. Må vara en fil, ett ord eller något annat.

Men bilden av stolarna symboliserar för mig, att en bild eller föremål kan väcka associationer långt från deras egentliga syfte.

Efter att ha beundrat omsorgen över fina detaljer och upprepning av former insåg vi, att det gällde att skynda tillbaka för att inte missa nästa fördrag.

När dagens program var genomgånget, var det redan mörkt och den tänkta fortsatta fotograferingen av bla. atriumgården fick lite andra förtecken än jag tänkt mig

men jag avser, att komma tillbaka.

Även om bildmaterialet mest visar byggnaden, där Fotofestivalen utspelade sig,

var det givetvis ändå innehållet, som vägde tyngst denna dag.

En mängd inspirerande bilder ackompanjerade av både skön musik och fakta gjorde, att jag vände hemåt full av ny kunskap och inspiration

och med tacksamhet mot både den arrangerande klubben, alla intressanta föreläsare och trevliga människor, som jag träffade.

.

Gräset är grönare...

Efter regn kommer sol

Ovan molnen är himlen blå

Finns det liv finns det hopp

Hoppet är det sista, som överger människan

Finns det hjärterum finns det stjärterum

Men är gräset grönare på andra sidan?

.

Det pyser

En del pyser i frustration över och rädsla för att deras invanda värld riskerar att gå under.

Andra pyser i besvikelse över att det inte blev som de hoppades, när de lämnade en värld, som gått under.

Båda har rätt att pysa och ventilera både sitt missnöje och sin oro. De måste få göra det.

Vad skulle hända om man täppte till ventilerna?

Svärta

Jag berättade för ett tag sedan, att jag tyckte mig ha drabbats av Jagandets tjusning.

Ibland till den grad, att själva jagandet blivit ett självändamål på bekostnad av bildskapandet.

Jagandet kan ha många ansikten.

Ett av dem är jagandet efter nya arter.

Det behöver givetvis inte var av ondo. En ny art betyder ett nytt motiv.

Kanske en ny miljö och kanske också krävande nya infallsvinklar.

En av de många arter jag aldrig sett var tills helt nyligen Svärta.

På bild hade jag sett en vacker svart andfågel.

När jag snappade upp, att en svärta befann sig i de trakter, där jag vanligen rör mig kunde jag inte motstå att åka dit.

Det är knappast en plats, där de brukar finnas och det antogs, att den sannolikt var skadad på ett eller annat sätt.

Efter att ha letat utan att finna, slog jag mig ner vid åkanten, där jag uppfattat, att den synts tidigare.

Det var i kvällningen och solen sjönk snabbt.

Det började skymma men ingen svärta syntes.

När det var nästan mörkt i sänkan längs ån tyckte jag mig skönja något inne under buskarna en bit bort. Något, som jag inte uppmärksammat tidigare.

Något klart lysande orange.

Var det ett blad, som plötsligt blivit solbelyst när solen sänkte sig?

Jag tittade igen men såg inget!

Med hjälp av kamerans skarpare öga lyckades jag urskilja en morotsliknande form i dunklet.

Så var den borta igen för att dyka upp en bit därifrån.

Nu tillsammans med ett skarpt markerat vitt parti.

'Bilden' förflyttade sig lite hit och dit.

Försvann och dök upp igen.

Så småningom kom den fram alldeles i kanten av de överhängande grenarna och i skumrasket kunde jag ana en svart fågel med orange näbb och ett stort ljust öga...

Svärtan.

Jag hann ta några bilder innan den ändrade riktning och gled iväg bort utom synhåll.

Jag återkom några kvällar och historien upprepade sig.

En av kvällarna gled den längs åkanten i min riktning.

Putsande och plaskande närmade den sig.

Fick syn på mig och gled långsamt förbi.

 Fram och tillbaka. Visande sina två sidor.

Jag hade tidigt sett, att den hade ett vitt parti på vänstra vingen, som inte borde synas och gissade, att det var en skadad vinge jag såg.

Så hade jag både sett och fått bilder på svärtan.

Bilder, som tillika tillfredsställde det 'där andra'.

Dessutom bilder, där 'jagandet' för mig själv är en viktig beståndsdel.

Om pippin bara legat och guppat i en parkdamm och låtit sig fotograferas, hade upplevelsen förstås aldrig kunnat mäta sig med detta. Även om fågeln var skadad.

Och bilderna hade lika klart blivit väldigt annorlunda.

Vad som hände med svärtan vet jag inte.

Jag återvände men såg den inte mer.

Lyckades den lyfta med sin skadade vinge eller gick den ett dystert öde till mötes i Kävlingeån?

 Förstora gärna bilderna, för att se svärtan i allt det svarta.....

Min hägerhistoria

Nu hoppas jag, att jag inte totalt tröttar ut er med mina hägerbilder, så att ni direkt slår bakut.

Men hägrarna har de senaste åren blivit något av favoritmotiv.

När jag nyss rensade bland dessa bilder, fick jag för mig, att jag skulle samla ihop några av dem.

Resultatet ledde efter lite gallring till detta inlägg.

Historien började 2012.

Dessförinnan hade jag knappt sett någon häger förutom de, som då och då kunde ses genom bilrutan i farten på stort avstånd.

Så när jag trodde mig se en häger över byn på en av mina hundpromenader, försökte jag fånga den på bild.

Som den uppmärksamme nog redan kunnat konstatera, var det inte ens en häger.

Min första häger var en stork!

Det skulle dock inte dröja så länge innan jag fick syn på en riktig häger.

Också det hemmavid på en promenad med hunden.

Jag insåg snabbt, att det fanns hägrar i min närhet och försökte vara uppmärksam för att förhoppningsvis få syn på dem....

Det finns gott om dammar i närheten och jag spejade ivrigt när jag gick förbi .

Så en kväll landade två hägrar alldeles i min närhet.

De fanns här!

Jag blev glad som en speleman men glädjen grumlades delvis av insikten, att det inte skulle bli så lätt att fotografera dem.

Gång på gång såg jag dem glida undan innan jag hunnit med i svängarna.

De framstod alltmer som en hägring.

Men det var en hägring, som fick hägrarna att hägra än mer.

Bara någon månad efter den där storkbilden körde jag över Revingefältet.

En plats där man ofta ser just stork.

Denna regniga dag stod ett stort antal en bit från vägen.

Jag stannade (förstås).

Men min blick föll snabbt på en gråraggig fågel en bit bort.

En Häger!

Det var fullständigt omöjligt, att få någon skärpa på hägern, som befann sig ganska långt bort i det täta duggregnet, så jag valde, att istället fokusera på en mås, som satt lite närmre.

Tyckte, att resultatet motsvarade min syn på hägern som just en hägring.

(Det var faktiskt den första bilden jag la in på Fotosidan.)

Sedan rasslade det på

(både med hägrar och på Fotosidan.)

Jag insåg, att det fanns hägrar lite överallt där jag rörde mig

och mitt arkiv fylldes snabbt

med bilder av alla de slag.

Drömska och dokumentära.

Porträtt.

Både skarpa och oskarpa.

Närbilder

och helfigur.

Här  är ett axplock 

av mer eller mindre lyckade bilder

av snällt (?) poserande fåglar,

och mer ljusskygga 

och undanglidande exemplar.

Sådana, som misstänksamt trycker i vassen

eller vasskanten

innan de väljer att dra iväg.

Bobyggande hägrar

och häger på väg mot natträdet

och så de där,

som visar hur det väldigt ofta blir.....

Plus en, där jag i min väntan passade på att leka lite extra.

Behöver jag säga, att jag längtar efter att få fortsätta utveckla denna spännande bekantskap? 

.