Gott Nytt År

Jag önskar Er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Eva

God Jul

Jag önskar Er alla en Fröjdefull Jul!

Några bilder från Köpenhamn

Sedan urminnes tider har vi årligen åkt över till Köpenhamn i början av december.

För länge sedan köpte vi våra julklappar där.

Vi åker fortfarande över.

För att ta del av julstämning i en skön blandning med storstadskänsla.

Men numera handlar vi inget.

'Men Hallå där!'

Säger ni kanske.

'Du gillar ju inte städer.'

Nä, men jag älskar Köpenhamn!

Det där med shopping förstår jag mig däremot inte på.

Jag försökte skärskåda ett kommersiellt huvud för att finna svaret på gåtan om shoppingens själ.

Men jag misslyckades.

Vi lämnade varuhusen och begav oss ut på gatan.

Kanske inte direkt ut i skogen men vi styrde våra steg mot Kongens Nytorv,

som är den ena ändpunkten på Ströget, den stora gågatan, som löper genom Köpenhamns centrum.

Det är sedan ett tag en enorm byggarbetsplats.

Runt bygget löper ett högt plank smyckat med allehanda reklam men på ena sidan har Tore Rörbaek gjort en väggmålning.

På Amagertorv en bit i riktning mot Kongens Nytorv, som är den andra ändpunkten,

står en välbekant fontän med storkar.

En flock duvor landade, påminnande mig om att jag nyss läste, att åtskilliga duvor skjutits,

sedan det konstaterats, att de var bärare av papegojsjuka.

Jag tänkte på alla duvor jag matat där genom åren....

Några hundra meter längre bort syntes tre huvuden på fat på ett bord.

De visslade och pep och jag tänkte mig nog något mekaniskt men när jag kikade närmre,

såg jag tre  par spjuveraktiga ögon, som ömsom flirtade ömsom rullade med ögonvitorna.

På en tvärgata stod de eviga stånden med brända mandlar.

Kommersen verkade dock inte gå så lysande.

En blick in på sidogatorna avslöjade en myriad av cyklar.

Därefter blev det mest bara just cyklar.

För finns det något, som är mera köpenhamnskt än cyklar?

När vi styrde kosan hemåt, hade det börjat regna igen.

Och medan köpenhamnarna trampade på,

gled vi förbi på vår väg mot bron.

Till våren har vi tänkt hyra cyklar och ta oss runt lite smidigare.

På danskt maner.

En ganska vanlig dag

Efter evigheter av gråa, mulna dagar uppenbarade sig äntligen solen.

Lämpligt, eftersom jag och likaledes fotointresserade väninnan planerat in en efterlängtad fotoutflykt.

Jag hann fylla på fågelautomaten innan vi åkte och medan jag väntade, passade jag på att ta några bilder i det fina motljuset.

Och plötsligt kom den lika efterlängtade entitan.

Den som inte varit här på två år.

Det bådar gott.

När vi kommit fram till målet för vår utflykt, hade ljuset redan sinat men en gul vassrugge med några nyponbuskar lyste ändå upp och triggade fotolusten.

Skarvarna är aldrig fel.

Men det blir nog till att återkomma....

Vinterfåglar 2014

Hade tänkt göra en sammanfattning av mitt fågelfotograferande under året som gick.

Börjar med två vinterfåglar.

Vinterfåglar är ju så mycket mer än småfåglarna vid matningen i trädgården.

Det är framför allt de, som inte finns eller syns i min närhet under sommarhalvåret men som flyttar hit när det börjar bli kallt.

Årets första glädjekick blev, när jag efter långt och länge lyckades hitta salskrakar.

Hade i och för sig sett sådana på långt avstånd men jag ville ju ha bättre bilder och behövde komma närmre. Mycket närmre.

Första mötena blev korta.

Den lilla flocken lyfte redan innan jag kom fram till platsen, där jag hoppades hitta dem.

Jag hörde dem på avstånd komma flygande mot mig och hann precis få upp kameran när de passerade.

Nöjd för att jag äntligen träffat rätt och lite irriterad för att jag tydligen inte var ensam i trakten.

Skåne är tättbefolkat....

Det var i alla fall en bekräftelse på, att de fanns där jag trott.

Det blev många besök i trakten, innan jag såg dem igen och jag hade nästan gett upp hoppet.

På avstånd kunde jag  någon gång se dem simma omkring bland änder och sothöns men alltför långt borta.

Eller bakom täta vassruggar, där de endast med svårighet kunde skymtas korta ögonblick.

Att försöka närma mig dem var inte att tänka på.

Men till slut hade jag hittat ett ställe, där jag kunde lägga mig ner och vänta in dem.

Sedan gällde det bara, dels att jag kom först och dels, att de faktiskt skulle dyka upp.

Kanske kan ni ana, att det både blev åtskilliga besök och timmar i kyla och väta utan en skymt av skönheterna.

Å andra sidan blev det många bilder på både sothönor och storskrakar medan jag väntade...

Och när de väl kom, var de ändå oftast för långt borta.

Hade mest hela tiden huvudet i fel riktning.

Och efter att ha legat på magen var armarna som spagetti, så bilderna blev, trots alla förberedelser och arrangemang,  alls inte så skarpa som jag önskat.

Nu gäller det:
Ska jag hitta dem den här vintern också?

Ska jag lyckas ta bilderna jag vill?

Ska jag frysa ihjäl på kuppen?

Den andra arten, som också var en ny bekantskap för mig, var strömstare.

I mångt och mycket samma letande längs vattendrag men istället för att ligga och vänta, blev min strategi att åla omkring.

Detta för att strömstarana är ofantligt mycket rörligare än salskrakarna.

Om inte skrakarna blir skrämda, kan de simma omkring ganska länge på samma ställe.

Strömstararna rör sig oupphörligen.

Hoppar upp på en sten eller gren, dyker ner i vattnet, står en stund i det rörliga vattnet innan de flyger  iväg en bit.

Inom synhåll men utom fotoavstånd.

I den risiga strandvegetationen, där de flesta av mina bilder är tagna, betydde det också, att även om fågeln ibland faktiskt kom lite närmre mig, så hamnade den alltför ofta bakom någon liten gren eller grästuss.

Då gällde det, att snabbt åla en bit i sidled bara för att erfara, att fågeln då redan flyttat sig en bit till.

Frustrerande värre.

Likt näcken, som lockade sitt offer längre och längre bort, fick strömstaren mig att ömsom krypa ömsom åla allt längre bort längs ån.

Men trots att jag är rysligt glad för både salskrake- och strömstarebilderna,

vill jag förstås försöka ta bilder, som är åtminstone snäppet bättre.

För här finns mycket att förbättra.

ISO-talen var genomgående höga men trots det brister skärpan.

Flera av fotoställena låg så, att solens strålar knappt trängde fram, så de där evigt höga och irriterande ISO-talen är därefter. Slutartiderna allt för långa för att handhålla ett tungt objektiv i timmar.

Att krypa omkring med stativet lockade inte.

Den åtråvärda ökade närheten är inte lätt att åstadkomma.

Salskraken simmar där den simmar, vilket sällan är helt nära den strandbrink, där jag placerat mig väl dold under kamoväv och strömstaren rör sig alltså oavbrutet.

Men med tålamod och lite tur hoppas jag komma liiite närmre än jag gjorde ifjor.

Det finns ju gott om utrymme för förbättringar men frågan är om jag ska lyckas.

Jag hoppas förstås, att jag lärt mig något under året och några nya tillbehör kanske kan bidra till bättre resultat.

Om inte, ser jag i alla fall fram mot många kalla och spännande timmar vid stranden.