Tofsvipa

Tofsvipan

är en av de fåglar, som är så vanliga, att man riskerar att inte se den.

Men  halleda.. den är ju fantastisk!

Fantastiskt vacker med sin metalliskt skimrande fjäderskrud .

Och så den där läckra tofsen.

Blicken icke att förglömma.

Gillar vatten,  precis som jag...

Somliga tycker nog, att den är lite störig i sitt eviga skriande men för mig  är dess vårskri nog Vårskriket nummer ett.

Jag saknar fortfarande den där perfekta bilden på tofsvipor, som far fram som perfekt synkade stridsplan.

(Hade några, som försvann i en hårddiskkrasch men hoppas på nya.)

Och så har den ett härligt temperament.

Och kaxigheten är inte bara ett spel för galleriet utan en äkta Kaxighet.

För vem var det, som hängde kvar och utmanade havsörnen, när alla andra dragit om inte tofsvipan?

Några bilder på ungarna kan jag inte motstå.

Föräldrarna må vara kaxiga men hallå...!

Vem kollade var de små här höll hus?

Inga vuxna fåglar syntes i närheten.

Och framåt sommaren, när de samlat ihop sig, är deras gemensamma turer över sjön i en helt egen klass.

Snabbt drar de ut, vänder upp och landar igen.

Vilka bilder man skulle kunna få.....

Eftersom den är så vanlig, har det blivit en hel del bilder, som kanske överskrider den gängse fågelfotomallen

och

 jag vill visa några här.

Skam den, som ger sig......

Den, som redan tycker sig ha sett fler bilder på jordugglor än vad som kan anses vara tillrådligt/njutbart eller hälsosamt, kan sluta läsa här.

Den, som tycker, att jag är tjatig i mitt kämpande för bättre bilder, bör kanske inte läsa alls.

Eller tvärtom: Läs vidare!

Men den, som njuter av ugglorna

och/eller ev. kan dra egen nytta av min envishet kan fortsätta.

Det handlar alltså, på nytt, om jordugglorna och mina försök, att få bra bilder på dem.

Flera kvällar har jag återvänt till mossen utan framgång.

Antingen har inga ugglor dykt upp eller också har de kommit när ljuset redan försvunnit.

I går kväll dök de upp och dessutom medan solen fortfarande gav tillräckligt med ljus.

De flesta bilderna är sinsemellan tämligen lika, eftersom förutsättningarna inte skiljer sig markant och ugglornas repertoar är rätt  begränsad.

Variationen utgörs framför allt av ljuset och bakgrunden.

Min målsättning var (och är), att få bättre bilder än de jag redan tagit.

Om jag lyckats eller ej  kan förstås diskuteras.

Men jag tycker själv, att de successivt har blivit bättre

och att det visar, att det lönar sig, att inte vara nöjd om man tror, att det kan bli bättre.

Det kan det givetvis fortfarande.

Det kan det nog alltid.

Kanske siktar jag högre än jag nånsin kommer att nå

men jag har alltid haft som motto, att om man siktar på stjärnorna , så når man kanske trädtopparna.

Ger man upp redan i start, för att man inte tror sig kunna nå längre, ja då gör man givetvis inte det heller.

För mig är själva utmaningen i att försöka bli en bättre fotograf en stor del av drivkraften och lusten bakom inte minst mitt fågelfotograferande.

Den dag jag inte tror mig kunna utvecklas mer, tror jag lusten kommer att sina betänkligt.

 Nu gäller det, att dra lärdom, fortsätta sökandet och att så småningom knyta ihop säcken.

Än finns det mycket att lära och förbättra......

Behöver jag säga, att jag tycker, att det är både vansinnigt roligt och spännande?

Att jag ibland inte är nöjd med mina bilder betyder inte, att jag är en gnällig och missnöjd kärring.

Jag ser mig som en nyfiken och optimistiskt sökare på väg mot nya spännande mål...

Och når jag inte ända fram, så har jag i alla fall haft väldigt roligt på vägen och upplevt saker jag annars skulle missat.

Jordugglerapport

Jag har återvänt till mossen ett antal gånger.

Hade inte tänkt visa fler bilder på jordugglorna om jag inte lyckades åstadkomma något, som var bättre än det jag redan visat.

Nu har jag dessutom sett alldeles fantastiska bilder här på sidan, så jag borde kanske egentligen vänta tills jag lyckats bättre.

Trots det kan jag inte motstå frestelsen, att ändå dela med mig av några av de senaste bilderna jag tagit.

En av ugglorna slog ett byte och landade på en stolpe en bit bort med sorken (?) i ett stadigt grepp.

 Där satt den en lång stund och spejade innan den flög vidare.

Bilderna är förvisso bättre än de allra första jag tog men fortfarande inte så bra som jag önskat.

Men även om jag inte är nöjd, så är jag glad över dem.

Och eftersom de blivit bättre, känns det som att jag är på rätt väg.

Besökte mossen på nytt i går kväll.

Inga ugglor dök upp medan jag var där men fortfarande finns minst en uggla kvar.

Kanske finns fortfarande chansen att få bra bilder....

Men det dök upp en trevlig och duktig fågelfotograferande man, som visade sina fina bilder och delade med sig av sina erfarenheter .

Vi pratade länge om fågelfotograferande och han tyckte, att en av de saker som gör det så spännande att fotografera fåglar, är utmaningen i att man ständigt kan förbättras.

Även om man tagit en bild man tycker är bra, så kan den alltid bli ännu bättre.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Och jag ser fram mot väldigt många roliga stunder.

Kors

Några gamla bilder från en mapp med titeln

Kors,

som kändes passande att visa idag.

Sälsynt fågelskådande

En underbar morgon randades och ett snabbt beslut fattades.

Vi åker till havet och kollar om några vadare har kommit...

'Havet' var denna dag Falsterbos stränder.

Vi passerade viggar, som vaggade i vassen.

Måsar och änder siktades.

Liksom en häger och några svanar.

Sånglärkor drillade över våra huvuden när vi tog oss ut mot det öppna havet.

På avstånd skymtade vi något i vattnet...

Men det var inte fåglar.

Ett gäng sälar stack nyfiket upp huvudena och kollade in oss.

Vi slängde oss i backen och kröp fram.

Sälarna släpade sig upp på en revel strax framför oss.

25 -30 stycken.

Så smidiga och graciösa i vattnet men ack så klumpiga på land.

Fåglar passerade men vi såg dem inte.

Solen kom och gick och gäckade oss och våra kameror.

Ömsom var det mulet och ömsom skarpt motljus.

En lång stund kunde vi njuta av sälarnas sällskap, innan de försvann ner i vattnet igen.

Vi intog vår sedvanligt medhavda fika.

En lärka landade i tången bredvid oss.

Flockar med vitkindade gäss drog förbi.

En ensam lite större fågel närmade sig och passerade.

Vad var det?
Kvickt upp med kameran och tro det eller ej,

det var en jorduggla.

Det började skya upp

och i norr tornade svarta moln upp sig.

Vi skyndade mot bilen.

Ett oväder passerade snabbt men vi valde, att köra hem.

Nästan hemma passerade vi ett översvämmat fält.

En smäcker fågel stod i vattnet.

Vi backade.

Det visade sig vara en rödbena.

Årets första.

Dessutom trippade en sädesärla omkring en  bit bort.

Och tofsviporna virvlade runt över fältet som vissna löv i aprilblåsten.

Så fick vi se vadare ändå.

Men dagens höjdare var förstås sälarna.