Tranor My way

Påbörjade i december en tänkt tillbakablick på fågelfotograferandets höjdpunkter under 2014 med ett inlägg om vinterfåglarna strömstare och salskrake.

Förutom fotograferandet vid matningen i trädgården, var nästa peak tranornas ankomst.

Alla skönsjungande småfåglar må ursäkta men inget slår tranornas ankomst som vårtecken.

När de trumpeterande passerar där långt uppe i skyn, på väg mot sina sommarställen, då är det vår!

Jag drömde länge om att åka till Hornborgasjön men när jag väl kom dit,

 blev jag faktiskt rätt besviken.

Visst blev jag helt betagen av de stora, dansande fåglarna.

Lika visst  imponerade mängden av fåglar men samma mängd omöjliggjorde  fotograferande, så som jag önskade.

Dessutom var det varken någon naturupplevelse av rang eller i övrigt bra fotoförutsättningar, att stå på en utsiktsplats tillsammans med massor av andra människor och ha fåglarna under sig på en betydligt lägre nivå.

Nu ska jag med en gång revidera denna dåliga uppfattning om Hornborgasjön.

Vi landade den gången vid den s.k. Trandansen och mitt sällskap var fullständigt 'nöjd' med det stoppet, så det blev inga fler.....

Men jag visste redan då och vet bättre nu, att där finns andra ställen, som troligen är bättre att välja också om man vill fotografera tranor.

Hur som helst valde vi ifjor, att istället enbart åka till Pulken, som dessutom ligger betydligt närmre.

Inte lika upphaussat och därmed avsevärt mindre folk.

Kanske lite längre till fåglarna men i mina ögon mycket bättre fotoförhållanden jämfört med Trandansen.

Framför allt snyggare bakgrundsmöjligheter.

Så nu har jag samlat ihop några av bilderna därifrån.

Alla bilderna i  inlägget är alltså från Pulken i fjor.

 De är tagna från samma ställe men vid olika tidpunkt och med olika teknik och utsnitt.

Slutligen några med lite mer efterbehandling. 

Mera pausfåglar

Det är fortfarande mörkt och grått.

De få dagar solen behagar visa sig sammanträffar märkligt nog med de dagar, som är avsatta för annat än fotografering.

Jag har påbörjat några inlägg med gamla bilder men känner en önskan och ett behov av att presentera någorlunda nytaget material.

Så då får det bli en ny vända med trädgårdens fåglar.

Fortfarande är det mest pilfinkar, blåmesar och talgoxar.

Nötväckan har ånyo börjat dyka upp.

Till glädjeämnena hör också entitan, som hittat till matningen.

Den största överraskningen var, när jag häromdagen satt i det lilla gömsle, som jag fick i julklapp av en av mina söner, och hörde ett högt svirrande ljud.

Inte kunde det väl vara .... ?

Genom ett litet 'sidofönster' kunde jag se, att det var en stjärtmes bara en meter från mig!

Omöjlig att fotografera naturligtvis men likafullt det mest spännande på länge.

Jag har aldrig sett stjärtmesar här förut. Gissar, att det är lite för långt från skogen.

Besöket fick mig i alla fall att börja hoppas och vi inhandlade raskt lite mer späck, som lindades runt en gren i ett försök att locka honom att återkomma.

De andra småfåglarna hittade det omgående och visar måhända vägen för stjärtmesen, om han skulle komma tillbaka.

Medan jag skriver detta promenerar dessutom en ensam stenknäck omkring vid vår infart och plockar bland stenarna.

Det betyder dels, att det troligen finns fortfarande mycket kvar att plocka på marken men också, att han förhoppningsvis snart hittar fram till godsakerna vi lagt ut till honom och hans kompisar.

Men först ska jag hinna ut i duggregnet och försöka arrangera något marknära för dem att sitta på, när de kommer.

De sitter annars gärna inne i buskagen, där det blir långt mellan fototillfällena...

Angående gömslet har jag några reflektioner:

Det är otroligt skönt, att kunna sitta och vänta med kameran på sitt stativ riktad mot grenen, där jag vill, att fåglarna ska sätta sig. Nackdelen är, att bilderna blir ännu mer lika varandra än jag ondgjorde mig över redan i förra inlägget i ämnet.

En uppenbar nackdel är, att fotovinkeln är väldigt begränsad och fåglarna snabbt hinner utanför den, när de flyger iväg.

Jag får nöja mig med några flaxbilder.

Dessutom blir alla fåglar, som sitter i träd och buskar runt om omöjliga att fotografera, vilket ytterligare starkt begränsar variationen.

Ska se om det går att justera djupet på gömslet på något sätt utan att förstöra det.

Fördelen är förstås, förutom den egna komforten, att jag kan komma betydligt närmre än utan gömsle, vilket kommer att vara än mer tacknämligt ute i naturen.

Avslutar med en bergfink, som jag stötte på ute i skogen en av de dagar medan det faktiskt var kallt.

Jag berättade, att det var framdukat hemma i trädgården och bjöd hem honom.

Men trots kylan tycker jag nog, att han såg lite misstroende ut.

Och uppenbarligen fanns det mat där han var.

Havssula som blev till ejder

En av de många arter, som står högt på min önskelista är sedan länge havssula.

För något år sedan hörde jag, att de ibland driver in till våra kuster i samband med starka västvindar.

Nu hade en mindre storm passerat och jag fick med mig en motvillig make norrut längs Öresundskusten i ett förmodligen fåfängt försök att se dem.

Det hade rapporterats fynd från vår sydliga belägenhet men de observationerna var redan några dagar gamla och eftersom stormen bedarrat och maken troligen inte skulle vilja besöka varenda hamn eller vik längs kuststräckan, blev min strategi att transportera oss en bit norrut innan första stopp.

Det blev Vikens fina gamla samhälle med dess hamn.

Maken tog en promenad med hunden på landsidan, medan jag undersökte hamnen och vattnen utanför.

Några sulor syntes förstås inte men väl ejdrar i anslutning till hamnen.

Jag tackade och tog emot, eftersom de ejdrar jag hittills mött varit betydligt längre bort.

Det blev en serie bilder, mer eller mindre artporträtt, där min önskan var, att få en glimt av det svarta ögat.

Vid Nyhamnsläge var det i stort sett fågelbefriat.

Med maken i bilen blev det istället några försök att avbilda lite av kustremsan.

Sista anhalten blev Kullen.

Underbara Kullen.

Maken stannade där uppe, medan jag försökte ta mig ner till strandkanten.

Det blåste fortfarande friskt och med enbart fågelobjektivet fanns inte en chans, att återge det dramatiska landskapet.

Jag blir mer och mer besviken på mig själv och medan jag kämpade mig upp igen, bestämde jag mig för att åka ut enbart med kortare objektiv, för att inte frestas vandra runt på sköna platser och ständigt grina illa för att jag har fel objektiv...

Fåglarna runt Kullen?
Trutar av för mig odefinierbart slag kretsade runt klipporna (totalt ointressanta bilder), skarvar och några ejdrar drog förbi nedanför (lika ointressant).

Den ljuvligaste stunden var nog, när jag stretat uppför och till slut fick syn på vår svarta lurvbunke med vidhängande husse.

Sen väntade en snabb fika innan vi vände hemåt.

Inga sulor alltså och när jag kom hem och kollade på datorn, så hade åtskilliga observationer gjorts alldeles i våra hemmakrokar.... De, som vi alltså raskt passerade.

Jag försöker trösta mig med, att de troligen befann sig så långt ut till havs, att jag nog ändå inte skulle ha kunnat se dem utan tubkikare....

Hemläxa

Efter att ha missat det efterlängtade mötet med strömstaren blev det till att ägna mig åt

det näst största nöjet så här års, nämligen att fotografera trädgårdens småfåglar.

Men i år tycks de färre än vanligt.

Både individ- och artmässigt.

Dessutom tycks de märkligt ointresserade av den mat vi bjuder på.

Men jag tar tacksamt emot vad jag bjuds på, även om varken ljus eller fotomodeller erbjudit optimala förhållanden.

För handen på hjärtat, så krävs det något utöver det vanliga om den här typen av bilder ska vara av något intresse.

Och om de nu inte har det, så gäller det att försöka se och göra något positivt av situationen i alla fall.

Missförstå mig nu inte. Jag tycker, att det är jätteroligt, att stå på pass eller sitta/ligga dold för att försöka fånga fåglarna på bild och är fortfarande inte mätt på den upplevelsen. Eftersom jag ofta dessutom inte är nöjd med resultatet, finns det fortfarande en hel del att jobba på,  så jag använder dessa stunder till att försöka hitta fram till ett sätt att få bättre bilder.

Jag har tidigare beklagat mig över att inte vara riktigt nöjd med mina fågelbilder, så då är det tacknämligt att kunna öva lite på hemmaplan.

För om jag inte kan få till det hemma, när jag trots allt har chansen att reparera ev. missar, så lär jag inte vara nöjd med att missa ett tillfälle i fält.

Tillfällen, som dessutom inte går i repris.

Som svar på mina jeremiader har jag fått en del tips.

Sänkt ISO är ett.

Alltså går jag varje gång ut med kameran inställd på lägre ISO än jag brukar, bara för att upptäcka att bilderna blir oskarpa.

Och så åker ISOt upp igen.

Och jag står kvar på ruta ett.

Ett annat tips jag fått, är att försöka rigga upp grenar och sittpinnar,

där fåglarna kan mellanlanda eller vänta in sin tur.

Jag brukar faktiskt sätta upp några grenar strategiskt utplacerade för att få en ren och snygg bakgrund, så tipset var inte någon direkt nyhet.

Men nu funderade jag lite mer kring det.

Orsaken är dels, att fåglarna oftast inte väljer, att sätta sig på mina pinnar utan föredrar att mellanlanda inne i de täta buskage, som finns runt fågelautomaterna.

Kanske hade de uppsatta grenarna uppskattats mer om trycket på och därmed konkurrensen om automaten (än så länge bara en) varit större .

Men också jag har betänkligheter angående de här fotovänliga sittplatserna.

Om jag nu tycker, att bilder av småfåglar vid en foderautomat lätt blir enahanda, så blir ju inte bilderna mer intressanta om fåglarna syns sitta på en och samma pinne.

För så är det.  Även om jag satt upp flera pinnar verkar fåglarna favorisera samma pinne och dessutom med förkärlek välja samma ställe på den.

Hur kul blir det?

Inte alls om ni frågar mig.

Dessutom tenderar bilderna att bli tråkiga rent innehållsmässigt.

Visst kan ljuset bli bra.

Och lika visst slipper jag, att fåglarna sitter retfullt dolda bakom någon förarglig liten gren, så att än näbben och än ögonen är dolda. 

Bakgrunden blir ren.  Men den blir alldeles för ren! Så jag jämför med gamla bilder, där jag lyckats någorlunda med att få fåglarna fria inne i de risiga buskagen.

Och jag tycker ofta, att det som på den gamla bilden ovan, är grenverket som gör bilden.

Då tänker jag på någon, som sa att en bra fågelbild ska vara intressant, även om man döljer fågeln!

Inte många av mina nyare fågelbilder som är bra, om man ska döma efter den måttstocken.

Det ska  dessutom rätt mycket till för att en ensam fågel på en pinne ska bli spännande och det ställer extra höga krav på att den är tekniskt bra.

Nåväl, jag försöker variera grenar och pinnar i kombination med min egen position och tänker mig, att jag förhoppningsvis lär mig något på vägen.

En del fåglar bjuder ju på en mängd roliga poser och uppsyner och då kan det kanske funka men rent generellt vill jag nog, att bilden ska vara mer mångfacetterad än bilderna ovan.

Nu tar jag detta som träning i att få till skarpa och trots allt någorlunda intressanta bilder, så ta bilderna för precis vad de är:

Läxuppgifter.

Men eftersom de nu blir ganska likartade, så avslutar jag med en gammal bild för att få lite variation.

Och framför allt hoppas jag, att det ska synas, att jag gjort min läxa när jag väl hittar strömstaren eller något annat spännande ute i skog och mark.

Gäckad

Åkte till den forsande bäcken i hopp om att hitta strömstaren.

Följde långsamt vattnet uppströms med täta och långa stopp för att om möjligt se den guppande svarta kroppen och den vita haklappen.

När vi inte kunde följa bäcken längre, vände vi tillbaka.

Samma långsamma tempo.

Lika många pauser.

Maken frös.

Men ingen strömstare syntes.

Bytte till ett kortare objektiv för att försöka ta lite miljöbilder.

Då kom den.

Glidande strax över vattenytan i samma riktning som vi.

Landade ett kort ögonblick långt därframme men flög snabbt vidare och valde tyvärr att stanna på andra sidan en liten ö, som vi inte kunde komma över till.

På långt, alldeles för långt, håll såg vi den.

Jag hoppades, att den skulle fortsätta en bit till, så jag skulle kunna ha en chans att fotografera den.

Så vi väntade.

Förstås.

Maken tröttnade.

Förstås.

Det blev några isbilder medan vi väntade.

Kanske blir det bättre lycka nästa gång.....