Buachaille Etive Mor

Den allra sista anhalten. Den allra sista bilden. Dagen hade börjat med ljus- och vädermässig sordin på heden Rannoch Moor och den slutade i samma dämpade tonläge. Regnet gav oss nätt och jämnt uppehåll nog att knäppa några bilder innan solen försvann långt ner bakom bergen och tog allt dagsljus med sig.

Jag underexponerar försiktigt för att lyfta fram den sena timmens blåton i vyn mot berget Buachaille Etive Mor. Sen kommer regnet. I kroppen en känsla av förnöjsamhet. Nu kan jag gott stänga av kameran för den här gången.

Detta är mitt tolfte och sista blogginlägg om resan till Skottland i november 2016. De tidigare inläggen hittar du här: Elgol, Loch Coruisk, Sligachan, Fairy Pools, Talisker Bay, Old Man of Storr, Quiraing, Neist Point, Blà Bheinn, Glen Etive och Rannoch Moor.

Tack för att ni ville hänga med!

Loch Coruisk

Kajen i Elgol, platsen för mitt förra inlägg om höstens resa till Skottland, vittnar om flitigt fiske efter olika slags skaldjur. På sommaren fylls båtarna också med turister, som åker för att besöka någon av Hebridernas öar eller på marinsafari. Eller för en tur längst in i viken, mot The Black Cuillins som bergen kallas.

Kliver man av där är det bara en kort promenad till sjön Loch Coruisk. En fantastisk plats som inspirerat många konstnärer genom tiderna, bland dem målaren William Turner och författaren Sir Walter Scott.

”Rarely human eye has known
A scene so stern as that dread lake”

Diktade Scott. Lord Tennyson å sin sida beskrev sin besvikelse när han knappt såg annat än dimma då han anlände vid den beryktade sjön efter en ansträngande, blöt vandring.

Vid mynningen väljer jag att hoppa från sten till sten över forsen som förenar sjön med havet, för att på andra sidan ta mig uppför bergssluttningen. Det är först med utsikten från lite höjd som platsen öppnar sig, likt en solfjäder av klippa och moln.