Vintervecka

Ensam i skogen. Den vita, den tysta. Under två morgonturer i Änggården hände det osannolika att jag inte såg en enda människa. Utanför stigarna spår av hare i nysnö. Ett svagt porlande från den istäckta bäcken. Vitt puder faller från en gren där fågeln nyss satt. Jag tänkte på John Muirs ord, ”the clearest way into the Universe is through a forest wilderness”, och kände mig sällsamt privilegierad.

Nåväl, till bilderna. Förra söndagen var lika bitande kall som strålande vacker. Njutbart för vandraren, men fotomässigt blev ljuset lite väl hårt så snart solen stigit ovanför trädtopparna. Nedan en bild när strålarna precis börjar smeka landskapet, i detta fall Övre Torbjörnsmosse, och jagar bort den blå timmen.

Ett par dagar senare kom snön. Och som det kom! Två-tre decimeter över en natt. När jag väl hade möjlighet att ta mig ut så hade också molnen lagt sig som ett ljusgrått täcke över skogen.

Istället för att arbeta med ljus och skuggor inriktade jag mig på tele och försökte hitta kompositioner i virrvarret av distinkta linjer som kala grenar och snö ger. Grafisk form i naturens kaos.

När jag skriver detta visar termometern flera plusgrader och det droppar från taket. Vinterveckan smälter symboliskt bort inför en slaskig måndag.

Virtuellt återbesök på Lewis and Harris

Nyligen läste jag ut andra delen i Peter Mays så kallade Lewis-trilogi. Böckerna sorterar under kriminalgenren men mordgåtorna bildar bara en ram som rymmer mycket mer än spänning och polisarbete. Inte minst så är May en mästare i att skildra det säregna, karga landskapet och den traditionstyngda kulturen på Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Samt hur dessa båda faktorer, natur och kultur, har format människor, betingat deras liv, ibland beseglat deras öden.

Tanken var att jag skulle läsa Lewis-trilogin i samband med min fotoresa till ön Lewis and Harris förra hösten. Så blev det inte, men när jag väl läste den första delen – Svarthuset – så slogs jag av hur väl May i ord gestaltar naturen och förmedlar det kontrastrika vädret och ständigt skiftande ljuset. Igenkänningen var stark.

Läsningen inspirerade mig att gå tillbaka till bildarkivet. Om resan i november 2014 berättade jag i ett blogginlägg som du hittar här. Nedan vill jag visa några hittills opublicerade bilder.

Den första delen i Mays trilogi av fristående böcker heter som sagt Svarthuset. ”Blackhouse” är en gammal benämning på en typ av stenhus som förekom i skotska högländerna, på Hebriderna och på Irland. Namnet kan ha uppstått som markering mot de nyare byggnaderna med ljus, putsad fasad, ”white-houses”.

På Lewis and Harris finns en samling svarthus, en liten by om man så vill, kallad Gearrannan. Husen hyrs ut för övernattning. Givetvis är byggnaderna moderniserade men konstruktionen är traditionell med torrmurade stenväggar och halmtak som hålls på plats med stenar och nät.

Naturen präglar lika obevekligt som påtagligt livet på Yttre Hebriderna. Den må vara karg och rå till karaktären men det rör sig inte om vildmark. Detta är kulturlandskap. Fåren är aldrig långt borta och i marken löper ärr efter många decennier av torvbrytning.

Fast det speciella med landskapet på Lewis and Harris är kanske ändå inte marken utan skyarna. Vädret och ljuset. Den eviga kampen mellan sol och vresiga moln. Ibland samsas de två i sublim visuell kontrapunkt. Men som regel bara för en kort stund, för här skiftar väderförhållandena snabbt.

Nog med mina ord – läs Svarthuset av Peter May istället!

Leòdhas is na Hearadh

Språket är gäliska, på engelska skriver vi Lewis and Harris. Två namn men en ö, som hör till Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Landskapet är kuperat och kargt, här finns nästan inga träd utom några få planterade dungar och barrskogar. Bebyggelsen är gles och man ser fler får än människor. Hösten har färgat markens vegetation i nyanser från gult till rött och brunt. Västerut lyser Atlanten i turkosa vågor. Över ljusa sandstränder sveper de in i mjuka rörelser, på andra ställen slår vågorna kraftfullt mot mörka klippor.

Under en vecka i november hade jag förmånen att tillsammans med några andra naturfotografer resa runt och fotografera på denna plats. Vi höll oss till de västra delarna av Harris och södra Lewis, med byn Tarbert – och gemytliga Harris Hotel – som utgångspunkt för våra dagsturer.

Landskapet har sin säregna karaktär, som inte bara beror på topografi och flora. Vädret kan slå om lika dramatiskt som plötsligt, och ljuset skiftar ständigt. Som fotograf skulle man kunna återkomma till en och samma strand varje dag i ett helt liv och ändå inte få två likadana bilder.

På en vecka hinner man bara få en liten glimt av Lewis och Harris, trots intensiva dagar som börjar en god stund innan gryningen och slutar med en maltwhisky till kvällen, i fåtöljer klädda i lokalt tillverkad tweed, efter att skymningens sista strålar har förvaltats efter bästa förmåga. Nedan ett axplock bilder från resan. Mina intryck, mina tolkningar.

Bilderna kommer bäst till sin rätt förstorade så klicka gärna.

* * *

Man vet att platsen har någonting utöver det vanliga när tre naturfotografer vänder ryggen åt en regnbåge och ett ljus som skulle betraktats som guld hemmavid.

Gryningens sista rodnad flyr snabbt undan. Och en vecka på Lewis & Harris går fort, alldeles för fort.

Tack till Anders, Lars-Åke, Tommy, Staffan och inte minst Magnus Lindbom på Creative Adventures, för gott sällskap och inspiration!

Mitt fotoår 2013

Två saker kommer jag att minnas med särskild entusiasm: resorna till Lofoten och Island. Kära återkomster, kan man säga, eftersom jag varit på båda platserna tidigare. Och de kommer säkert att utöva en lockelse på mig så länge jag lever. Dessutom: upplevelsen att för första gången i sitt liv få se ett storslaget norrsken, vilket jag gjorde i Lofoten, den upplevelsen glömmer man inte i första taget.

Jag har redan skrivit blogginlägg med flera bilder om dessa resor här, här och här. Men det finns såklart många fler rutor att visa.

Några bonusbilder från Lofoten i februari:

Och från Island i juli:

Hemma i Sverige gjorde jag mitt första besök i Söderåsen Nationalpark. Ja två besök faktiskt, ett på våren och ett på hösten. Blogginlägg om dessa här och här.

2013 fick min fotografering en hel del uppmärksamhet i olika sammanhang, med intervjuer, bilder i tidningar och priser i internationella tävlingar.

Spännande resor och exponering av det slaget är såklart roligt, men alperna är inte bara bergstopparna, livet är inte bara exceptionella händelser. Det är det mer vardagliga fotandet ute i naturen hemmavid som dominerat året, precis som alla år jag ägnat mig åt naturfoto. Anspråkslösa turer, oftast per cykel till Änggården, Stora Amundön eller något annat område i Göteborgstrakten.

De bästa bilderna har jag nog redan visat i bloggar eller i nån community. Nedan ett axplock bilder som  inte visats tidigare, ett litet urval av alla dessa bilder som blir över, varje år.

Det var några återblickar. Nu ser jag framåt, mot nya bilder från när och fjärran!

Maffigare bilder på Fotosidan

När jag började på Fotosidan var det max 640 pixlar som gällde. Rena frimärkena till bilder. Därefter har gränserna flyttas i omgångar. Nyligen möjliggjordes bilder i riktigt stora storlekar, vilket en landskapsfotograf som jag varmt välkomnar.

För det är trots allt så, att somliga bilder kräver en viss storlek för den rätta känslan vid betraktandet. Känslan av närvaro och intrycket av naturens storhet hjälps på traven av bildens dimensioner.

Därför har jag så smått börjat ladda upp utvalda gamla bilder i större varianter. Några exempel (länkarna öppnas i nytt fönster, klicka bort kommentarfältet för att se i full storlek):

Söderåsen, Skåne

Hardangerjökulen, Norge

Nepal

Pakistan, nära K2

Schweiz

Jotunheimen, Norge

Lofoten, Norge

Det är inte bara de grandiosa vyerna som tjänar på storlek, så även de mindre utsnitten:

Änggården, Göteborg

Självfallet XL för de nyinlagda bilderna från Island, till exempel:

Dyrhólaey Landmannalaugar

Jag tycker att 1400 pixlar för liggande och 1000 för stående format är lagom. 1000 pixlar är visserligen ett mått inom den gamla ramen men är okej för stående format på 24 tums skärm. Men för panoramabilder förslår inte en bredd på 1400. Nedan en bild från Island sammansatt av nio exponeringar i stående format. Här kändes 1800 pixlar nödvändigt (som sagt, klicka bort kommentarsfältet för att se bilden i full skala):

Langisjór

* * *

P.S. Fler bilder från Islandsresan i mitt förra blogginlägg här.