Quiraing

På gaeliska kallas den östra sidan av berget Meall na Suiramach för Cuith-Raing, som på de de engelska kartorna blir Quiraing. Och det namnet är känt, för Quirang är en plats många skulle hävda utgör ett måste för den som besöker Isle of Skye.

Bilvägen slingrar sig upp till en platå med parkeringsplats och redan där är utsikten mot Staffin Bay magnifik, fast i mitt tycke mer för ögat än för kameran. Härifrån går en populär led som tar vandraren till klippformationer med lockande namn som The Needle, The Prison och The Table.

Det faktiskt är inte vädret, trist jämngrått och med enstaka regnstänk, som gör att vi avstår den vandringen utan vi har andra planer för eftermiddagen och skymningen. Om det skriver jag i nästa blogginlägg.

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol, Loch Coruisk, Sligachan, Fairy Pools, Talisker Bay och Old Man of Storr.

Old Man of Storr

I ofantlig tid innan namnet The Storr var påkommet har berget vittrat sönder. En del av klippan har trotsat erosionens gnagande tand och står nu som en gammal väktare över land och vatten. Old Man of Storr, flankerad av några lägre klippformationer, utgör det kanske allra mest markanta landmärket på Isle of Skye.

Luften är klar och kylig när vi vandrar den bitvis branta stigen upp mot vyerna. På plats biter vinden hårt i kinderna. Vi inväntar gryningen.

Vyn mot Old Man of Storr med bergen i bakgrunden är magnetisk, så pass att man lätt blir tunnelseende. Jag vänder mig själv och kameran och ser moln som gör mig förväntansfull. För man vet aldrig hur det blir, hur platsen kommer att framstå under det korta tidsspann när solen bryter igenom för första gången denna dag, vars ljus och väder inte kommer att bli likadant någon annan morgon någonsin.

Att observera moln som spelar lågt vid horisonten i gryningen hör till landskapsfotograferingens mest intensiva moment. Planering, förberedelser och väntan, allt detta långsamma arbete koncentreras till ett avgörande ögonblick när man måste släppa all kontroll och bara acceptera och bejaka det ansikte naturen visar upp. Fotografiet väger på en knivsegg.

Denna gång samspelade inte sol och moln. De där regnskyarna blev aldrig det reflekterande draperi jag hoppats på, istället träffade strålarna Old Man of Storr med en skarp morgonhälsning. Det blev med ens vad icke-fotografer kallar fint väder. Men ändå, vilket privilegium att få uppleva!

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol, Loch Coruisk, Sligachan, Fairy Pools och Talisker Bay.

Fairy Pools

Från de svarta Cuillin-bergen flödar vatten i flera bäckar och forsar ner mot dalen Glen Brittle. Den mest kända innehåller flera små vattenfall och kaskader och turkosa pooler. Vackert som i en saga; så kallas också detta vattendrag för Fairy Pools.

Det vackra är inte alltid det mest intressanta bildmotivet och jag koncentrerar mig inte på vattnet utan på bergen. De mörka, de mäktiga. The Black Cuillins. Jag tilltalas av hur det tunna lagret snö lyfter fram struktur och ger klippan en grafisk karaktär, samtidigt som snön understryker årstidens dramatik, på tröskeln mellan höst och vinter.

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol, Loch Coruisk och Sligachan.

Sligachan

Detta är en av flera platser på Isle of Skye som riktigt skriker vykort. En pittoresk gammal stenbro i förgrunden, forsande vatten med många stenar som leder ögat mot bergen i perfekt läge längst bort i blickfältet. Sligachan har historiskt utgjort en viktig vägkorsning. Idag stannar bussen här och det finns ett hotell vars läge knappast kan mätas i pengar.

Följaktligen är Sligachan sällan tomt på folk. Som kommer med i bild hur man än placerar sig. Vykort är ändå inte så intressant att fota, försöker jag trösta mig, och ljuset är rätt intetsägande. Jag sänker bildambitionerna, vandrar en bit bort och njuter ändå av att vara här.

Tidigare inlägg från Skottlandsresan: Elgol och Loch Coruisk.

Loch Coruisk

Kajen i Elgol, platsen för mitt förra inlägg om höstens resa till Skottland, vittnar om flitigt fiske efter olika slags skaldjur. På sommaren fylls båtarna också med turister, som åker för att besöka någon av Hebridernas öar eller på marinsafari. Eller för en tur längst in i viken, mot The Black Cuillins som bergen kallas.

Kliver man av där är det bara en kort promenad till sjön Loch Coruisk. En fantastisk plats som inspirerat många konstnärer genom tiderna, bland dem målaren William Turner och författaren Sir Walter Scott.

”Rarely human eye has known
A scene so stern as that dread lake”

Diktade Scott. Lord Tennyson å sin sida beskrev sin besvikelse när han knappt såg annat än dimma då han anlände vid den beryktade sjön efter en ansträngande, blöt vandring.

Vid mynningen väljer jag att hoppa från sten till sten över forsen som förenar sjön med havet, för att på andra sidan ta mig uppför bergssluttningen. Det är först med utsikten från lite höjd som platsen öppnar sig, likt en solfjäder av klippa och moln.