Naturen levererar inte

Grå, grå, grå. Hösten har visserligen innehållit en del fina dagar, med sol och trädkronor i sprakade färger. Men ingen av dessa dagar har jag haft möjlighet att vara ute i naturen med kameran. Tid till förfogande och väderförhållanden med fotopotential har varit dåligt synkade hela säsongen. Höstens vindar raserade snabbt den sköra lövprakten och därefter har det mest varit jämngrått väder och kalt i skog och mark.

Skugglösa och händelsefattiga novemberdagar. När inget anslående grynings- eller skymningsljus infinner sig, när inga spektakulära scenerier uppstår. Dagar när naturen inte ”levererar”, för att låna ett uttryck från sport och tv-underhållning.

En leverans, ett paket. Varsågod – konsumera. Den där extraordinära men förtingligade prestationen vi lär oss att kräva av andra och kanske av oss själva omvandlas lätt till en förväntan på det vi riktar kameran mot. Vi har ju sett bilderna på nätet, de där som sticker ut i flödet, tumnaglarna med hög wow-faktor.

Men det är inte naturens uppgift att leverera förväntade upplevelser eller fotomotiv åt oss, och det är inte vår uppgift att värdera naturen efter prestationskulturens norm. Naturen levererar inte. Den ger någonting annat, någonting djupare, bortom bilderna. Så även en grå, mörk och blåsig höstdag.

Diptyk

En bild står aldrig helt på egna ben, allt tal om ”bilden i sig” är varje gång en smula bedrägligt. Oavsett kontext – en utställning, ett webbgalleri, en tidningsartikel, en fotobok – så ger sammanhanget en miljö som i sin tur skapar resonans åt den individuella bilden.

Detta förhållande kan aktivt utnyttjas. Mening och uttryck kan förstärkas eller skapas genom bildernas positionering sida vid sida. Diptyken är en renodlad form av sådant bildgiftermål. Med två fotografier, eller för den delen tre i vad som då blir en triptyk, som en enhet kan man laborera med komposition på dubbla nivåer, inom respektive bild samt på syntesens eller kontrapunktens nivå.

Inom naturfoto fungerar detta bäst för detaljer och intima landskap. De grandiosa vyerna och sublima uttrycken kräver i regel ensamrätt på tronen. Likaså är ofta bilder med många detaljer och starka kontraster svåra att harmoniera i diptykens form. För all del: ingen regel utan undantag. Låt ditt eget omdöme avgöra.

Mitt fotoår 2013

Två saker kommer jag att minnas med särskild entusiasm: resorna till Lofoten och Island. Kära återkomster, kan man säga, eftersom jag varit på båda platserna tidigare. Och de kommer säkert att utöva en lockelse på mig så länge jag lever. Dessutom: upplevelsen att för första gången i sitt liv få se ett storslaget norrsken, vilket jag gjorde i Lofoten, den upplevelsen glömmer man inte i första taget.

Jag har redan skrivit blogginlägg med flera bilder om dessa resor här, här och här. Men det finns såklart många fler rutor att visa.

Några bonusbilder från Lofoten i februari:

Och från Island i juli:

Hemma i Sverige gjorde jag mitt första besök i Söderåsen Nationalpark. Ja två besök faktiskt, ett på våren och ett på hösten. Blogginlägg om dessa här och här.

2013 fick min fotografering en hel del uppmärksamhet i olika sammanhang, med intervjuer, bilder i tidningar och priser i internationella tävlingar.

Spännande resor och exponering av det slaget är såklart roligt, men alperna är inte bara bergstopparna, livet är inte bara exceptionella händelser. Det är det mer vardagliga fotandet ute i naturen hemmavid som dominerat året, precis som alla år jag ägnat mig åt naturfoto. Anspråkslösa turer, oftast per cykel till Änggården, Stora Amundön eller något annat område i Göteborgstrakten.

De bästa bilderna har jag nog redan visat i bloggar eller i nån community. Nedan ett axplock bilder som  inte visats tidigare, ett litet urval av alla dessa bilder som blir över, varje år.

Det var några återblickar. Nu ser jag framåt, mot nya bilder från när och fjärran!