På plats i Söderåsen Nationalpark

Vissa platser har man sett så många bilder från och läst så mycket om att man har en relation till dem fastän man inte varit där. När man väl kommer dit känns allt så egendomligt bekant, och samtidigt så nytt och annorlunda.

Den dubbla känslan infann sig när jag för första gången besökte Söderåsen förra helgen, inte minst mot bakgrund av de senaste veckornas täta rapporter därifrån i olika fotobloggar.

Dagarna gav fina upplevelser i en säregen och vacker natur med bokskogar, raviner, vattendrag, rasbranter, vitsippsfält och vårpigga fåglar. Trots att ljuset var rätt trist med undantag för några gyllene stunder.

Fotografiskt erbjuder Söderåsen utmaningar. Det är inte lätt att förvalta ett gytter av grenar, bladverk, nedfallna träd, stenar, kvistar och löv på marken, torrakor med mera. Att i detta kaos finna bildlösningar som återger mångfalden och oredan i detaljerna och på samma gång förmedlar det lugn platsen inger.

Ett annat problem är bladens grönska. Att i bild återge lystern i nyutsprungna boklöv innebär en känslig balansering på gränsen till att det gröna ”blöder”. I samtliga bilder har jag fått dra ner färgmättnaden.

Om det finns ett obligatorium för en förstagångsbesökare i Söderåsen så är det utsiktsplatsen vid Kopparhatten. Vyn österut är ikonisk, nästan i paritet med Lapporten i norr.

Det fysiska utrymmet för att fotografera visade sig vara frustrerande litet, i stort sett plats för två personer om man vill ha fri sikt utan grenar som sticker in från bildens kanter. När jag och min kompis anlände tidigt lördag morgon så var den bästa platsen redan upptagen.

Jag vankade av och an som ett oroligt djur innan jag fann en hyfsad reservplats. Och faktiskt, det blev rätt bra ändå.

Jesusljus över Stora Amundön

Där stod jag, med blicken mot sten och klippa, spanandes efter linjer, mönster, kompositioner. Uppslukad av fotografiskt tunnelseende, utan notis om världen utanför.

Ryggen mot solen – det var ju ändå jämnmulet, det hade det varit hela dagen.

Men så tittar jag upp, vänder mig om och möts av ett ljus som nästan får mig att tappa balansen. Kvalificerat jesusljus, för att tala fotospråk.

Naturligtvis befinner jag mig på helt fel ställe för att kunna göra någonting vettigt av situationen. Och jag inser att detta ljus hinner försvinna snabbare än jag förflyttar mig.

Som så många gånger förr fick jag inte bilden jag föreställt mig, utan någonting annat: en bild av ett förlorat ögonblick.

Några ord om teknik

Fotografin har ett kluvet förhållande till tekniken. Fototidningarna är späckade med nyheter om utrustning, med tester, jämförelser och köpråd, med artiklar om fotograferingstekniker och alltifrån optikens till histogrammets mysterier. På nätforumen sträcker sig trådarna om prylar och deras prestanda mot det oändliga.

Samtidigt hörs ett antal mantra, som försiktigt mummel eller som högljudda slagord:

– det är inte kameran som tar bilden utan fotografen

– det är inte tekniken som gör en bra bild utan känslan

– ett tekniskt fulländat foto är inte nödvändigtvis ett bra foto

Intresset för det tekniska, i vid mening, verkar stå i direkt proportion till ett slags obehag inför det. Man älskar tekniken men inte lika mycket som att säga till andra hur oviktig den är.

Prylkännedomen kan drivas till en egen verksamhet, en egen sport om man så vill. Det finns entusiaster som nästan aldrig tar några bilder men som på rak arm kan räkna upp tillgängliga mattskivor till nära nog varenda kameramodell på marknaden.

Sen finns de som är mindre intresserade av utrustningen och mer av det tekniska bruket vid själva fotograferingen, fotografer som kan allt om fokusstackning och hur man bäst minimerar brus vid nattfotografering. Som en tredje kategori har vi resultatgranskarna, pixelskådarna, bildhörnens stränga domare.

Teknikintresset varierar från den ena subkulturen till den andra. Några exempel på inriktningar där de tekniska kraven brukar vara högt ställda är natur-, arkitektur-, porträtt-, reklamfoto och ”fine art nude”.

Dessa krav framhålls ibland från annat håll som kritik. Ironiskt nog inte sällan från fotografer som själva gillar att tala om utrustning och som gärna redovisar kameramodell och inställningar för de bilder man visar upp.

Och det är ofta samma fotografer som understryker att känsla, budskap och uttryck är allt och tekniken nästintill inget. De som helst talar om prylar tycks vara de som har störst behov av att tala om prylarnas ringa betydelse, eller åtminstone om teknikintressets skadliga inverkan – på andra fotografer.

Vikten som läggs vid det tekniska skiljer sig också från rum till rum. I vissa sammanhang är kraven högt ställda på bildens tekniska utförande vilket också präglar samtalet ifall det rör sig om en community. Ser man till bildkritiken på Fotosidan är normen annorlunda.

Det är sällan en bild i FS:s kritikpooler nagelfars för dess tekniska aspekter. Även om bilden uppvisar påtagliga brister som kromatisk aberration, ”banding”, sensorfläckar, halos till följd av överskärpning etc. så får sådant i regel passera okommenterat. Det kan bero på en av tre orsaker.

1) betraktaren ser inte dessa fenomen

2) betraktaren ser fenomenen men tycker inte de spelar någon större roll

3) betraktaren ser fenomenen och tycker de drar ner kvaliteten men väljer att inte kommentera

Alternativ 1 är förståeligt: det krävs träning och kunskap för att se dessa egenheter, när de inte är slående uppenbara. Men för det tränade ögat är det svårt att bortse från dem vid betraktandet av ett foto; likt en musiker med utvecklat gehör som oundvikligen hör när en stråkkvartett har problem med  intonationen.

Alternativ 2 gissar jag är vanligare. Men i så fall kanske talet om tekniksnacket som hot är överdrivet. Det utbredda intresset för prylar och teknik kanske inte alls medför mindre spontanitet och känsla i fotograferandet eller i bedömningen av bilder? Folk verkar ju inte bry sig nämnvärt.

Alternativ 3 är intressant. Det vore en strategisk tystnad för att undgå att stämplas som teknikfixerad, en som inte förmår se bilden för alla pixlar. Här har talet om teknikens sekundära betydelse blivit en inre censurmekanism.

Bakom fientligheten mot tekniken kan man ana en föreställning om ett konfliktförhållande: ju större ansträngning som ägnas det tekniska desto mer hämmas kreativiteten och det personliga uttrycket. Att ställa krav på bildens tekniska kvalitet är pedanteri och missriktad energi.

Jag delar inte den uppfattningen. En bild som är tekniskt väl genomförd i alla led, från själva fotograferingen till redigering och presentation, signalerar för mig kunskap, engagemang och konstruktiv självkritik, en ambition att vara så precis som möjligt för att kommunicera effektivt. Formen kan bära innehållet långt.

Stenar

Den vinner över saxen men förlorar mot påsen. Har du en i magen kan du se fram emot operation, har du en täljsten från Handöl kan du använda den som isbit i drinken.

En sten kan vara ädel och den kan vara magisk (”De vises sten”). Den kan vara symbolisk (”kasta första stenen”, ”kasta sten i glashus”) och den kan vara världens finaste skatt och en nyckel till hemliga möten som för Fia och Hampus i Den vita stenen.

I mänsklighetens historia har stenar spelat en så stor roll att de fått ge namn åt en period – stenåldern – som kallats den första tidsepoken. Ingen civilisation utan sten.

En sten är tid och minne. Vittnesbörd om geologiska processer bortom människans erfarenhetshorisont. Fragment av eoner. I det avseendet bildar stenen och fotografiet ett slags analogiskt syskonpar. Som utsnitt av tid och materialiserat minne.

Och resan går till... Island!

Efter en del funderande och velande har jag bestämt mig. Island blir resmålet i sommar. Jag har varit där en gång förut. Då vandrade vi i de glesbefolkade områdena vid östra kusten, där turister är sällsynta, och det blev besök på mer kända platser som Kraflas och Askjas vulkaner och vi beundrade vattenfall som Godafoss och Dettifoss. Valsafari vid Husavik hanns också med.

Nästa gång är det Islands södra och västra delar som ska utforskas. Jag ser fram emot att även där få uppleva det magiska som bara Island kan erbjuda – färgerna, de utomjordiska landskapen, elementen som får en att känna som att man bevittnade jordens födelse.