På vandring i Tien Shan (del 1 av 2)

Pang på rödbetan. Vi hinner knappt landa i Almaty, Kazakstan, förrän vi packar in bagage och oss själva i minibussen för en lång och skumpig färd mot Karkara Camp vid gränsen till Kirgistan. Hettan är olidlig. Det enda som står emot trötthet och jetlag är förväntan. Drömmen om Tien Shan.

Tien Shan – De himmelska bergen – är namnet på ett område norr om Taklamakanöknen, där Kazakstan, Kirgistan och Xinjiangprovinsen i Kina möts. Det bildar Himalayas svans i väster. Området är vidsträckt och vilt, med väldiga glaciärer och toppar som når över 7000 meter.

I två veckor ska vi vandra och tälta här, i ett landskap utan leder, skyltar eller hyttor.

Men innan vi når vildmarken tar vi del av kultur i form av byråkrati med ekon från de totalitära staternas nittonhundratalshistoria. Gränsövergången från Kazakstan till Kirgistan blir en utdragen ritual där pass vandrar från hand till hand, meningslösa frågor ställs med total språkförbistring som grund, och den ena stämpeln efter den andra dunkas in med överdriven auktoritet.

En liten bit i ett robust militärfordon, som också den andas sovjetisk ingenjörskonst, och sen är vi ute.

För den gemensamma utrustningen tar vi hjälp av hästar som packdjur. Vilket känns naturligt eftersom människorna i dessa trakter traditionellt är hästfolk, med etnisk härstamning från nomadiska mongoler och turkar.

Hästskötarna red utan sadel med en imponerande lätthet och skicklighet. Ibland användes djuren för lekar och tävlingar, som vanligtvis gick ut på att få motståndaren ner i backen.

Vandringen tar oss genom dalar och över höga pass, genom barrskog och över alpina ängar med rik flora.

Vi vadar över älvar och slår läger vid sjöar med smältvatten från berg och glaciär. Nedan sjön Karakol:

Innan vi når de riktigt höga höjderna stöter vi på någon enstaka familj. Det rör sig om nomader som bor i runda tält kallade jurtor (det kazakiska namnet är kiyiz som betyder ”filthem” och på kirgiziska heter det bojzoj, ”grå bostad”, efter dukens färg). Under den korta sommaren låter de sin boskap beta här. Får, hästar och nötkreatur.

* * *

Tien Shan är inte bara landskap utan även flora och fauna. Kazakstan har på senare år blivit ett allt populärare resmål för fågelskådare. Jag förstår varför även om fåglar inte var det jag primärt riktade kameran mot.

På bilden nedan har vi just tagit oss över det norra Ashutor-passet på 3800 meters höjd. Ett skolboksexempel på hur en glaciär dragit sig tillbaka och lämnat en kägla av morän och en krympande istunga.

Successivt når vi höjd och redan efter ett par dagar har vi lämnat trädgränsen. I takt med att miljön blir kargare och mer dramatisk så krymper vi själva. Människan blir liten och sårbar, i bästa fall också en aning mer ödmjuk inför naturen.

Titta noga så ser du två människor på isen, i bildens nederdel:

Med sublima vyer i alla riktningar är det lätt att glömma bort miljöns andra kvaliteter. Men landskapet uppvisar former och linjer, i stort och smått, som kan vara nog så visuellt intressanta som den grandiosa vyn.

Hur var vädret? Jo tack, allt från stekande sol och 30-gradig värme till regn, dimma, snö och hagel. Minusgrader de flesta nätter.

Dåligt väder är inte behagligt men har sina fotografiska fördelar, särskilt stunden när ovädret upphör och ljuset ger sig tillkänna.

* * *

I nästa del av min reseberättelse ger vi oss rakt in i hjärtat av Tien Shan, till de stora isarna och de höga bergen, för en final i tunn luft.

Harsyra

I mitt senaste blogginlägg om vårens blommor tvekade jag om att lägga in en bild på harsyra. Oxalis acetosella som det latinska namnet lyder – eller surklöver på bohuslänska – är ingen vårblomma i sträng mening, eftersom den blommar även på sommaren, om än med självpollinering vilket innebär att blomman aldrig slår ut (det kallas kleistogami).

Men harsyran växer på ställen där jag brukar fota vitsippor så jag förknippar den upplevelsemässigt med vårens fotoaktiviteter. Den har sin egen karaktär bland svenska blommor, och med sina mörka ådringar, hjärtformade blad och blåtonade knoppar även sin egen skönhet.

Vårens blommor

Nu är det över för den här gången. Kvar står bara någon enstaka vitsippa, trött och sloken.

Ända sedan jag började med naturfoto har vårens blommor hört till favoritmotiven. Blåsippa, vitsippa, gul svalört, gulsippa – det är inte bara själva blomman som lockar utan också omgivningen och det speciella ljus som silar genom en frisk och jungfrulig grönska. Motiven bär långt i sig själva – med risk för att bilderna blir simpel vårflört med betraktaren – men just därför erbjuder de en utmaning att försöka variera sina bilder, utveckla sitt seende och förbättra resultatets kvalitet.

Någon blåsippa har jag inte fotat denna vår, så bilderna ovan är från tidigare år, men bildsviten nedan är från årets markkrypningar.

Trots objektets visuella begränsningar är de fotografiska variationsmöjligheterna stora. När detaljrikedomen sjunker blir kompositionen ett kritiskt moment där ytterst små skillnader kan ge högst olika bilduttryck. Även val av skärpa och skärpedjup är avgörande för resultatet. Bländare 2,8 eller 3,5 får stora konsekvenser. Och var ska skärpan sättas, på pistillerna eller på det hitersta kronbladet? Valet kan ge två helt olika bilder.

I regel måste man kompromissa. Fokusstackning är såklart teoretiskt möjligt, för att exempelvis få större delen av blomman i skärpa men med fin bokeh på omgivning och bakgrund, men det förutsätter total stiltje (om man inte är ambitiös och spänner upp vindskydd, som å andra sidan stjäl ljus).

Vitsippan är extremt känslig för rörelse i luften och kan nästan darra till av din egen utandning om du är riktigt nära. Att skruva upp ISO för att korta slutartiden kan vara en god idé, om nu inte rörelseoskärpa är en avsikt. Man behöver dock inte stirra sig blind på detta med skärpan; vissa bilder behöver inte vara knivskarpa utan kan faktiskt tjäna på en viss softeffekt, som bättre harmonierar huvudmotiv med en beslöjad omgivning.

Kameraposition är ytterligare en avgörande faktor för slutresultatet. Personligen tilltalas jag av låg placering, varför jag sällan använder stativ i dessa situationer. Istället vilar kameran direkt på marken eller på en hemmagjord bönpåse. En vinkelsökare kommer då väl till pass.

En kompositionslösning jag tilltalas av är att låta huvudmotivet, blomman, spela kontrapunktiskt mot ett annat objekt i oskärpa. Det kan röra sig om en annan vårblomma eller varför inte en ormbunke, som med sin form kontrasterar mot blomman.

Skuggor och linjer kan med fördel utnyttjas.

Vitsipporna är makalösa ljusfångare. De plockar upp solens ljus så till den grad att det kan se ut som att de själva strålade av egen lyskraft. Det är lätt hänt att de ljusaste partierna fräts ut – viktigt att hålla koll på histogrammet.

Man kan också uppmärksamma det indirekt ljuset och låta huvudmotivet befinna sig i relativ skugga. Uttrycket blir inte lika hårt och kontrastrikt.

Ögat dras naturligt till de fagraste blommorna. Men även de asymmetriska, trasiga, brunfläckiga blommorna har sin skönhet och kan utgöra nog så tilltalande motiv. Och kanske är de på sätt och vis sannare: naturen är ju sällan ”perfekt” med våra mänskliga estetiska kriterier.

Slutligen ett lekfullt experiment med fina vattendroppar i motljus, mot en blå bakgrund i form av en bäck. En fantasibild från vårblommornas eget kosmos.

Klick!

Fotoböcker, tidskrifter, nätforum. Tankar och samtal. Ett visst mått av intellektualisering kan fördjupa intresset och säkert också förbättra ens fotografi. Men i de mest lustfyllda stunderna får reflektionen träda åt sidan för den banala och ändå så värdefulla upplevelsen att man ägnar sig åt foto helt enkelt därför att det är så himla kul. Kalla det fotolycka om du vill.

Adrian, Pakistan

Colin och Paul, Island

Thomas, Söderåsen

Jenny, Högsbohöjd

Emil och Daniel, Botaniska trädgården i Göteborg

Paul, Island

Jag, Lofoten (foto: Magnus Lindbom)

Matt, Island

I perioder när tid eller inspiration för foto saknas kan man behöva påminna sig om denna glädje, som är sin egen orsak och legitimitet. Man finner den inte så mycket i litteraturen eller i andras tankar som i praktiken, när sinnena aktiveras.

För egen del har fotograferingen av olika skäl gått på sparlåga ett par månader. Dålig input men desto bättre output i form av en sex sidor lång artikel i Kamera & Bild, en bild i Digitalfoto för alla och en bild plus text i Camera Natura. Och en hedrande finalplats i en internationell tävling vars slutresultat jag väntar med spänning på.

Ute väntar vitsippor och grönska i crescendo. Påskledighet och god väderprognos. Vad mer kan en naturfotograf begära?

Tankar kring en bild #2 Vy från Aonach Mor

Vi var tre personer som klättrade en led på nordsidan av Aonach Mor, ett mindre känt grannberg till Ben Nevis i det skotska höglandet. Blåsten pressade kylan in i märg och ben, trots att nordsidan låg i lä. Det var först på toppen, en stor platå, som vinden slog till med full kraft.

Att nå toppen blev något av ett antiklimax: ingen som helst lust att dröja och njuta av utsikten och sin bedrift, nu ville man bara ner som snabbt som möjligt och in i värmen. Förnuftet ville skydda de redan stelfrusna fingrarna men fotolusten tog över på vägen ner: en bild måste jag ta, bara en bild. Jag krängde av mig ryggsäcken, plockade fram kameran och tog stöd mot ett stenröse så gott det nu gick i de våldsamma kastbyarna.

Två tankar slår mig när jag så här ett antal år senare tittar på bilden.

En hel del naturfoto man ser idag utgörs av bilder tagna några hundra meter från bilen. Inga problem att ta med sig stativ och allt annat man kan tänkas behöva för en optimal bild, och inga problem att återvända till den sköna bilen om vädret blir för vresigt. Hade jag varit ute på en sån fototur hade bilden aldrig blivit tagen, jag hade nog inte ens övervägt att ta mig till denna plast vid detta tillfälle.

Men spelar detta någon roll för betraktaren? En hel dags strapatser eller några minuters promenad – har omständigheterna för bildens tillkomst någon betydelse för bildens uttryck?

För det andra reflekterade jag över var hur svårt det är att förmedla vind och kyla på bild, när det inte finns någonting i motivet som rör sig i vinden. Visst ser man på formationerna i frost och is att det har varit båsigt här uppe, men i princip skulle det kunna varit vindstilla och relativt milt vid detta ögonblick, såsom bilden ser ut.

Återigen kan man fråga vilken betydelse dessa faktorer har för betraktaren. Anser man att en landskapsbild bara handlar om det rent visuella, då har en abstrakt sak som upplevd kyla kanske ingen betydelse. Anser man däremot att upplevelsen att vara på plats där-och-då ska genomsyra bildens uttryck, då spelar även subjektiva och känslomässiga inslag roll.

Det var vid detta tillfälle inte läge att traska runt och leta efter bästa kameraposition, och jag erkänner villigt att kompositionen lämnar en del att önska. Men om bilden ändå väcker intresse kanske det är tack vare dessa dessa abstrakta kvaliteter, som förmedlar en svårtillgänglig natur som inte smeker mjukt.