Leòdhas is na Hearadh

Språket är gäliska, på engelska skriver vi Lewis and Harris. Två namn men en ö, som hör till Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Landskapet är kuperat och kargt, här finns nästan inga träd utom några få planterade dungar och barrskogar. Bebyggelsen är gles och man ser fler får än människor. Hösten har färgat markens vegetation i nyanser från gult till rött och brunt. Västerut lyser Atlanten i turkosa vågor. Över ljusa sandstränder sveper de in i mjuka rörelser, på andra ställen slår vågorna kraftfullt mot mörka klippor.

Under en vecka i november hade jag förmånen att tillsammans med några andra naturfotografer resa runt och fotografera på denna plats. Vi höll oss till de västra delarna av Harris och södra Lewis, med byn Tarbert – och gemytliga Harris Hotel – som utgångspunkt för våra dagsturer.

Landskapet har sin säregna karaktär, som inte bara beror på topografi och flora. Vädret kan slå om lika dramatiskt som plötsligt, och ljuset skiftar ständigt. Som fotograf skulle man kunna återkomma till en och samma strand varje dag i ett helt liv och ändå inte få två likadana bilder.

På en vecka hinner man bara få en liten glimt av Lewis och Harris, trots intensiva dagar som börjar en god stund innan gryningen och slutar med en maltwhisky till kvällen, i fåtöljer klädda i lokalt tillverkad tweed, efter att skymningens sista strålar har förvaltats efter bästa förmåga. Nedan ett axplock bilder från resan. Mina intryck, mina tolkningar.

Bilderna kommer bäst till sin rätt förstorade så klicka gärna.

* * *

Man vet att platsen har någonting utöver det vanliga när tre naturfotografer vänder ryggen åt en regnbåge och ett ljus som skulle betraktats som guld hemmavid.

Gryningens sista rodnad flyr snabbt undan. Och en vecka på Lewis & Harris går fort, alldeles för fort.

Tack till Anders, Lars-Åke, Tommy, Staffan och inte minst Magnus Lindbom på Creative Adventures, för gott sällskap och inspiration!

Mitt fotoår 2013

Två saker kommer jag att minnas med särskild entusiasm: resorna till Lofoten och Island. Kära återkomster, kan man säga, eftersom jag varit på båda platserna tidigare. Och de kommer säkert att utöva en lockelse på mig så länge jag lever. Dessutom: upplevelsen att för första gången i sitt liv få se ett storslaget norrsken, vilket jag gjorde i Lofoten, den upplevelsen glömmer man inte i första taget.

Jag har redan skrivit blogginlägg med flera bilder om dessa resor här, här och här. Men det finns såklart många fler rutor att visa.

Några bonusbilder från Lofoten i februari:

Och från Island i juli:

Hemma i Sverige gjorde jag mitt första besök i Söderåsen Nationalpark. Ja två besök faktiskt, ett på våren och ett på hösten. Blogginlägg om dessa här och här.

2013 fick min fotografering en hel del uppmärksamhet i olika sammanhang, med intervjuer, bilder i tidningar och priser i internationella tävlingar.

Spännande resor och exponering av det slaget är såklart roligt, men alperna är inte bara bergstopparna, livet är inte bara exceptionella händelser. Det är det mer vardagliga fotandet ute i naturen hemmavid som dominerat året, precis som alla år jag ägnat mig åt naturfoto. Anspråkslösa turer, oftast per cykel till Änggården, Stora Amundön eller något annat område i Göteborgstrakten.

De bästa bilderna har jag nog redan visat i bloggar eller i nån community. Nedan ett axplock bilder som  inte visats tidigare, ett litet urval av alla dessa bilder som blir över, varje år.

Det var några återblickar. Nu ser jag framåt, mot nya bilder från när och fjärran!

En grå glimt av Särö Västerskog

Vi gav oss ut tidigt på lördagsmorgonen i riktning söderut. Naturreservatet Särö Västerskog lockade, och snön som fallit dagarna innan i kombination med starka vindar lovade spännande förhållanden för kustfoto.

Men med naturen vet man aldrig, och aldrig kan man råda över den. Vinden pinade kinderna och trängde in i ben och märg, någon snö fanns det inte och morgonsolen kämpade förgäves mot molnen som drog in från havet och saltade det bistra vädret med stora hagelkorn.

Det blev därför bara några detaljbilder som inte säger mycket om detta intressanta naturreservat. Här finns granithällar, runda stenar vid vattenbrynet, sandstränder, knotiga ekar och annat. Hit återvänder jag gärna.

Island 2013 – en resa till jordens skapelse

Var börjar man? Ett land av vulkaner, glaciärer, vattenfall, lavafält, varma källor, svarta stränder och mycket annat. Ett land vars karga och dramatiska natur får besökaren att känna som att man rest till jordens skapelsestund, vilket i en mening ju också är fallet.

Var börjar man? Vi tar det helt enkelt i tur och ordning. Nedan följer ett axplock bilder från min resa i västra och södra Island i slutet av juli.

Från Reykjavik åker vi norrut mot Kerlingafjöll, ett bergsområde i högländerna mellan glaciärerna Langjökull och Hofsjökull. Bergarten ryolit har gett området dess gula och röda färger, i kombination med utfällningar av mineraler. Om det vulkaniska ursprunget vittnar bubblande källor och svavelosande rök som stiger ur marken.

Ett område känt för geotermisk aktivitet är Hveravellir, inte långt från Kerlingafjöll:

Som ett urtidsdjur förvandlat till sten står Hvitserkur i vattenbrynet. Den femton meter höga klippan ligger i Húnafjördur, nordvästra Island. En dag kommer också detta monument över tidens verkningar att vara ett med stranden, precis som sanden en gång var klippa.

Hur många vattenfall har Island? Jag tror inte någon har räknat, om det ens är möjligt. Island är nog det enda land där naturfotografer åker förbi det ena vattenfallet efter det andra utan att stanna. För annars skulle man inte komma långt och inte heller få se mycket annat. Vi stannade dock i regnigt väder vid några av de riktigt imposanta fallen, som till exempel Gullfoss och Seljalandsfoss, där vattnet störtar 60 meter i fritt fall mot marken.

Men stort vattenfall betyder också stor turistattraktion. De verkliga pärlorna, i mitt tycke, finner man någon annanstans, som vi snart ska se.

Sydkusten. Svarta stränder, långa vågor, branta klippor, basaltkolumner. Abrasionsvittnen vid Dyrhólaey.

Från kusten upp i högländerna. Mellan Myrdalsjökull och Vatnajökull ligger Langisjór. Området tilltalade mig inte minst för att det var så öde. Langisjór betyder den långa sjön men är inte bara namn på en sjö utan också på hela området, i sin tur en del av Vatnajökull Nationalpark sedan tre år. Här dominerar gråsvart aska och grön mossa. Och tystnad. Civilisationen känns långa borta både i tid och rum.

I utkanten av Langisjór passerar vi – självklart – ett system av vattenfall. Stående vid vattenfallen fann jag ofta att de begränsade utsnitten var mer fotografiskt intressanta än de breda vyerna.

En annan erfarenhet var att de vackraste och mest spännande platserna låg vid sidan av vägarna, kända av få. Tack vare lokal guide, själv fotograf, tog vi oss till ställen vi aldrig hade hittat på egen hand eller ens vetat om. Som till exempel dessa fall (till och med namnet är ovisst, men jag tror det är Blafjallafoss):

Eftersom Island geologiskt sett är ett ungt land och många av de naturkatastrofer som format landet skett i modern tid är natur och kultur här tätt sammanvävda. Men naturens processer påverkar inte bara Island självt. Effekterna av Eylafjallajökulls utbrott för tre år sen ligger färskt i minnet. Fast det var ändå en futtig händelse i jämförelse.

Bilden nedan visar en del av Eldhraun, ett enormt lavafält på 565 kvadratkilometer, bildat av ett kraftigt vulkanutbrott som ägde rum på 1780-talet. Det är ett av dessa megautbrott som påverkat klimatet över stora delar av jorden. Runt om i Europa slog skördar fel och folk dog. Vissa historiker framhåller utbrottet som en bidragande orsak till de politiska oroligheter som kulminerande med Franska revolutionen.

Eldhraun passerar vi på väg österut mot utlöpare från Vatnajökull. Jag har varit åtskilliga gånger i såväl Alperna som Himalaya, men isfallen här slår det mesta jag sett i mäktighet.

Med sina 3100 kubikkilometer is är Vatnajökull Europas största glaciär. Ett ställe av alla dess södra utlöpare är mer populärt än andra: Jökulsárlón, den nära 250 meter djupa sjön där glaciären kalvar isberg mer eller mindre konstant. Platsen har varit scen för flera filminspelningar, James Bond och Game of Thrones bland andra. Här finns inte bara dramatik utan också fina detaljer i form av isblock som spolas upp på stranden och gnistrar som smycken i solen.

Vad de flesta bilderna härifrån inte förtäljer är den febrila mänskliga aktiviteten. Bilar, bussar, båttrafik, människor i mängder. Att man vill hit är fullt förståeligt; jag är ju själv en av alla dessa turister. Men bara en liten bit bort ligger Fjallsárlón. Och här var det så gott som folktomt. Fjallsárlón är en mindre sjö men tack vare stillheten erbjöd den en större upplevelse för min del.

På väg från de stora isarna stannar vi på ett fält av aska och lava för att fånga det sena kvällsljuset. I bakgrunden anas glaciären. Is och aska – Island är verkligen kontrasternas land.

Näst sista dagen beger vi oss mot Landmannalaugar, Islands allra mest populära resmål för vandrare, ja även för de hästburna. Området är kraftigt kuperat och karaktäriseras av sina flerfärgade ryolitberg.

Resan börjar lida mot sitt slut. Vi tar vägen över höglandet nära Myrdalsjökull tillbaka mot Reykjavik. Solen skiner, och landskapet framstår som om det vore skapat för estetisk njutning och fotografisk glädje.

Strålande, hög sol är visserligen inte fotografiskt upphetsande men det får faktiskt vissa av färgerna att komma till liv. Och är det någonting man slås av hos Islands natur, förutom den där känslan att vara närvarande vid jordens skapelse, så är det de ibland närmast osannolika färgerna i allt från mineraler till den lysande, limegröna mossan.

Innan vi slutligen lämnar de skumpiga grusvägarna för asfalten mot Reykjavik ligger vi en lång stund på mjuk mossa och njuter av solen. Jag tittar upp, och vad får jag se om inte en islandshäst i full fart, frustande så det ryker.

Som en symbolisk hälsning i skyn. På återseende, du magiska skapelseplats på jorden.

Takk fyrir!