Världens vackraste berg?

Vilken dum tanke! Som om naturen vore råmaterial för rankinglistor. Men frågan har många gånger ställts och är intressant ur ett idéhistoriskt perspektiv. Människans blick på naturen är historiskt och kulturellt präglad, och det är först i modern tid som bergen har förknippats med positiva estetiska värden.

När människor mot slutet av 1700-talet gav sig upp i bergen för att vandra och bestiga toppar så var drivkraften dubbel. Å ena sidan fanns ett vetenskapligt intresse, å andra sidan förekom ett sökande av mer existentiellt slag – ett sökande efter fysiska och mentala gränser, och efter estetiska värden som skulle vittna, inte bara om den yttre naturen utan också om den inre naturen, en djupdimension av den mänskliga tillvaron som sådan.

Bergsbestigningen har alltid behållit något av denna dubbelhet, en kombination av kvantitativa och kvalitativa aspekter. Man vill klättra högst och svårast. Men man vill också klättra snyggt, både i vackra berg och i god stil.

Även fjällvandring och bergsfotografering inrymmer denna kombination av ojämförbara storheter. Få personer skulle ranka Mount Everest som världens vackraste berg, ändå vill alla som har en gnutta dragning åt bergslandskap se det av den enkla anledningen att det är högst.

Alldeles i närheten av Everest ligger två berg som kännarna menar är mycket vackrare: symmetriskt pyramidformade Pumori, och Lhotse med sina spetsiga pinaklar och vassa kammar. Everest framstår som en massiv, oskön klump. Pumori och Lhotse strävar elegant mot stjärnorna, Everest tynger trött mot marken med sin breda bas.

Varför vissa former i naturen har kommit att skattas högre än andra på den estetiska värdeskalan är ett alldeles för stort ämne för en blogg. Att vi finner skönhet i växter och djur är inte svårt att förstå; som dödliga varelser kan vi relatera till andra levande organismer. Desto svårare kanske att förstå hur människor kan känna en oemotståndlig dragning till den ickeorganiska naturen, till bergen som ju bara är död sten, snö och is.

Dragningskraften till bergen riktades från första början av de rådande estetiska idealen. Vissa former och proportioner ansågs vackrare eller mer sublima än andra. Ett berg skulle vara pyramidformat med spetsig topp och helst isolerat för att framstå i imposant majestät. När Alperna befolkades av äventyrare och vetenskapsmän på 1800-talet fanns ett berg som mer än andra stämde in på kriterierna – Matterhorn.

”The effect of this strange Matterhorn upon the imagination”, skrev konstnären och kritikern John Ruskin år 1862, “is so great, that even the gravest philosophers cannot resist it.”

Teckningar av berget gjorda av Ruskin och den skotske geologen James David Forbes blev berömda och etsade sig fast i äventyrliga människors sinnen. Ruskin lär också ha varit den förste att fotografera Matterhorn, så tidigt som 1849. Hans ambitioner att i skrift och bild lära folk att se bergen med den rätta blicken fick stor betydelse för efterföljande generationer.

Det fanns också en annan aspekt som gjorde att man under 1800-talets första hälft aktade Matterhorn särskilt högt: det var den sista av alpernas 4000-meterstoppar som ännu inte bestigits. År 1865 betvingades toppen, 4478 meter över havet, av Edward Whymper, i en dramatisk klätterexpedition som krävde fyra människors liv. Dramatiken kring såväl Matterhorn som den kontinentala bergsbestigningen nådde sin kulmen, och året 1865 brukar omtalas som slutet på alpinismens ”guldålder”.

Slutet på en era kanske, men Matterhorn förblev sinnebilden för det estetiskt perfekta berget. Idag är det en ikon, kommersialiserat till något av en logotyp för fjällen som resmål.

För den skull har Matterhorn inte förlorat sin effekt ”upon the imagination”. Fast det har fått konkurrens i skönhetstävlingen av högre och mäktigare berg i andra delar av världen.

Kriterierna tycks dock bestå. Pyramidformen regerar. När jag själv trollbinds av exempelvis Ama Dablam i Nepal eller Layla Peak i Pakistan (på bild nedan) så är mitt seende präglat av idéhistorien. För vad är dessa berg, om inte visuella variationer på Matterhorn?

Nästa gång ni bryter en bit Toblerone eller ser början på en film från Paramount Pictures, tänk då på denna historia och känn hur Ruskin, Forbes & co ler i sin alpina himmel.

2010-12-08 13:34   Nemesis

Har inte tänkt på det på det sättet men du har definitivt en poäng.
Ett annat ideal-berg tycker jag är Fuji, gärna med ett blommande körsbärsträd i förgrunden ;)
/Peter

Svar från Billingen 2010-12-08 14:16

Fuji - också det en isolerad sockertopp - är onekligen vackert. Det står på listan över berg jag både vill bestiga och fotografera!

2010-12-08 16:39   Margareta Cortés

Mycket intressant läsning och numera kommer Toblerone aldrig mer vara bara en bit choklad...:)
Berg är både vackra och skrämmande, den mest överväldigande känslan, för mig, vid ett berg är och kommer nog alltid att förbli då jag stod på den lilla kullen nedanför Mount Everst och fick se de i nysnö, badande i solskenet. Inte bara för att det är världens högsta berg, som jag läst kilometervis av böcker om, utan för att jag nog aldrig trodde att jag skulle få se det på så nära håll.
När en dröm går i uppfyllelse då glömmer man det inte så lätt.
Njuter nu en stund av dina bergbilder.

Svar från Billingen 2010-12-08 16:45

Jag förstår precis vad du menar - att stå inför Everest, att se det med egna ögon, är en obeskrivlig upplevelse. Och du har förmedlat det bra i din blogg!

2010-12-08 16:50   Margareta Cortés

Jag tror det var min mor som väckte min fascination för berg och en önskan att både få se och ibland gå upp på dem. Inte för att jag blev bergsbestigare men de små bergen vill jag upp på. Min mors inverkan var nog när vi var vid Skuleberget och jag ville gå upp till grottan och inte fick, jag var alltid för liten då vi var där. Förbjud ett barn och det är det den vill göra.....:)

Svar från Billingen 2010-12-08 17:00

Min passion för bergen kan jag nog skylla, eller tacka, min pappa för. Han var fjällmänniska ut i fingerspetsarna. I tonåren var det helt andra saker som lockade än friluftslilv och berg, men jag har hittat tillbaka på senare år, och det är jag glad för =)

2010-12-08 22:57   RHelena

Bergen utövar en dragningskraft för somliga av oss. Slukades själv av intresset i rätt unga år och utövade mitt intresse genom att läsa beskrivningar om mer eller mindre makalösa bergsklättringar. Då visste jag inte att jag tillhör den något höjdrädda kategorin av människor. Det vet jag idag, klättring och vandringar på höga höjder är tyvärr inget för mig. Får nöja mig med att läsa om klättring och se på vackra bergsbilder som här. Klarar också skidåkning t.ex. i Alperna och Dolomiterna, men sådant sker ju i något sånär trygga omständigheter. Man får vara glad för det lilla.

Ser framemot att få läsa mer om dina strapatser och se fler fina bilder !

Svar från Billingen 2010-12-08 23:05

Tur att det finns mycket bra litteratur i ämnet. Jag läser också gärna böcker om klättring, resor och vandringar. Det inspirerar, både till att ge sig ut och till att tänka kring natur och friluftsliv =)