Döden i sökaren

Är det etiskt försvarbart att fotografera och visa bilder på döda djur? Frågan diskuteras då och då här på FS och har varit på tapeten alldeles nyligen. Ämnet engagerar och upprör, åsikterna går isär.

Mitt svar är ett tveklöst ja. Av den enkla anledningen att livet och döden är sammanflätade, att de utgör varandras förutsättningar. Det vore bedrägligt att bara visa upp naturen som liv, födelse, växt, blomning, som ett skyddat reservat där inte hot, rädsla, brutalitet och plågsam död existerar. Det vore en projicering av värderingar och önskningar på en natur där moraliska begrepp, som ju är mänskliga konstruktioner,  i själva verket inte har någon plats.

Den enes död, den andres bröd, att äta eller ätas – förhållandet mellan liv och död ställs på sin spets. Men temat går djupare än så. Årstider, organismers livslängd, djurmigrationer, dräktighetsperioder och så vidare – naturen inrymmer många olika cykler, alla förbundna med livets och dödens fläta.

I de karga fjällen påminns man om att beroendebanden kan vara sköra. Ett osedvanligt rikt lämmelår tycks för en stund rubba balansen och samtidigt bekräfta sambandet. Aldrig ser man så många ettriga gnagare i fjällen, men aldrig heller så många döda djur. Rovdjuren får sitt i överflöd, mer än vad de klarar av att äta, resten skänker liv längre ner i näringskedjan.

Där livet är sparsamt får den enskildes död så mycket större konsekvenser. Inte bara för djuren. En död jak på 6000 meters höjd i Himalaya vittnar om en mänsklig tragedi – en katastrof för den fattige tibetan som ägde djuret. En jakförare som paradoxalt nog livnär sig på andra, bättre bemedlade människors vilja att riskera sina egna liv för att få bestiga världens högsta berg.

Stanken från den döda jaken är vedervärdig. Vilket förvånar mig eftersom djuret borde vara djupfryst. Det kommer att bli liggande länge. Här finns knappt några asätare och de bistra förhållandena gör att nedbrytningsprocessen går extremt långsamt. Men åtskilliga organismers liv kommer att gagnas av detta stora kadaver. Den stund jaken drog sitt sista andetag startades en kedja av livgivande händelser, slutet blev början på någonting nytt.

Husflugan kan leva en månad, om den har tur och inte fastnar i ett spindelnät. Nässelfjärilen har en livslängd på upp till tio månader. Rovdjuren i fjällen får uppleva födorika somrar i form lämmeltåg vart fjärde till sjunde år. Den döda jaken kunde ha blivit 20 år eller mer. Nu är den förpassad till andra tidsrymder: mikroorganismernas snabba arbete och slutligen glaciärernas malande. Olika skalor av tid, samma grundläggande förhållande som gemensam nämnare.

Ett djur har dött. Tiden mellan flytande blod och barskrapade ben kan vara lång och den kan vara kort. Och den kan frysas av ett fotografi. En bild som kan lära oss någonting om naturen. Kanske kan en sådan bild också förmedla en säregen skönhet?

2010-12-19 18:21   Ellionora

Jag har betraktat bilder på blodiga djur som har det på sig pga att de dödat/allmänt äter på byten. Många sådana bilder är grymt bra.
Bilder på älgar som andra skjutits under jaktsäsonger.
Husdjur som fångat div små djur.
Egentligen kan nog ingen säga vart gränsen går.
För alla ser ju bilderna på sitt sätt.

Svar från Billingen 2010-12-19 18:39

Ja visst ser vi bilder på olika sätt. Sammanhanget, inramningen, spelar ju också roll för hur vi betraktar.

2010-12-19 22:32   RHelena

Din fördjupning i ämnet är riktigt bra och samlingen av bilder från olika miljöer, olika typer av djur som har avslutat sina liv illustrerar ämnet effektivt. Som du vet så är jag helt på din linje, det är rätt att visa bilder på döda djur. Gör man det dessutom på det här sättet som du gör, med gott om kunskap som förmedlas samtidigt så blir det bättre. Hur man gör bäst beror förstås på ens syften med bilderna.

Kan tänkas att framförallt bilden på jaken är lite svår att smälta för somliga, det är en stark bild. Bilden på lämmeln likaså. Fjärilen berör inte lika mycket. Vissa djur ser vi rätt ofta i det döda tillståndet utan att reagera så mycket. - Hur många reagerar på bilder från fisketurer? Det är helt naturligt att posera med sin fångst och vi är ju också vana vid att se döda fiskar vid kyldiskarna.

Svar från Billingen 2010-12-20 10:18

Det där är mycket intressant. Kan det vara så enkelt att fiskar och insekter inte skriker när de plågas och dödas? Att vi därför inte identifierar oss med deras lidande? Men sen finns det ju kulturella aspekter också; jag skulle tro att en överkörd hund på vägen väcker starkare känslor än en död grävling.

2010-12-19 23:11   Nemesis

Mycket bra blandning med bilder och en text som bär och förmedlar! Var kan man köpa boken ;)
/Peter

Svar från Billingen 2010-12-20 10:19

Tack för komplimangen Peter! En bok... ja varför inte =)

2010-12-20 06:37   bebi

Självklart. Livet är en resa i tre delar .
Födsel-livet-döden

Lika för alla är att man kan påverka den lite men inte mycket .

Svar från Billingen 2010-12-20 10:20

Så sant som det var sagt.

2010-12-20 12:52   Nemesis

Björn, där fick du ju en perfekt boktitel också "En resa i tre delar: födsel, livet och döden".
Du har ju både blicken och språket!
/Peter

2010-12-21 14:02   Margareta Cortés

Livet har flytt och kvar är skalet. Tidigare hade jag kanske reagerat på att visa döda djur eller människor. Numera har jag insett att det är bara skalet som är kvar och störs inte av att se döden på bild. Var kanske lite jobbigt att vara vid Pashupatinath och se kremeringen där men då bara för att jag jämförde med våra seder och tankarna gick till de nära och kära som jag inte har kvar här på jorden.
Vet inte var gränsen går för vad man får eller bör visa på bild men finner inget stötande i dina bilder. den sista här påminner lite om en drömfångare.
Sorgligt med jaken och lite märkligt att de inte försökt ta till vara på något av den.
Skickligt berättat och bra bilder.