På vandring i Nepal. Del 2 av 3

Det är som sagt mindre snö än väntat men samtidigt kallare. Emellanåt har denna trekking varit en studie i att hantera kyla. Eller rättare: att hantera extrema temperaturskillnader. Stekande hett i solen och isande kallt så fort solen försvinner bakom bergskrönet.

Morgonen vi lämnar Deurali är marken hårdfrusen. Bäckarna består till hälften av rinnande vatten, resten är is. Träden ersätts av buskar och snart övergår vegetationen i gräs. Vi når Machapuchhre Basecamp på ungefär 3700 meters höjd och är nära vårt mål och vandringens vändpunkt.

När solen sänker sig drar molnen in. Fast högt i Himalaya behöver man inte titta upp för att se molnen, man är i jämnhöjd med dem!

Jag vandrar ensam upp till Annapurna Basecamp. Molnen dominerar, bergen döljer sig. För någon sekund blottas en liten del av ett väldigt berg, nästa stund ser man bara moln igen. Nog är jag lite besviken över uteblivna vyer men samtidigt så tilltalas jag av detta spel, det är som en eggande förförelselek som lämnar mycket till min fantasi.

Nere i Machapuchhre Basecamp igen. Alpglöd för en kort stund innan mörkret tar över.

Beckmörkt är det klockan 5 på morgonen när vi beger oss upp till ABC för att få uppleva härligheten när solen går upp.

Annapurna Basecamp heter också Annapurna Sanctuary. Det är lätt att förstå varför när man väl är på plats. Höga berg vart man än vänder sig, man står som på scenen i en amfiteater.

Annapurna I är högst. Med sina 8091 meter hör det till världens fjorton berg med toppar över 8000 meter. Annapurna I var det första av dessa att bestigas. Året var 1950, klättrarna som triumferade men nära nog strök med på kuppen hette Maurice Herzog och Louis Lachenal.

Från denna synvinkel är Annapurna I inte ett särskilt estetiskt anslående berg. Ingen spetsig topp i ensamt majestät, inte alls som Machapuchhre. Men storleken, den väldiga väggen är minst sagt imponerande. Avståndet från där jag tar bilden upp till toppen är nästan fyratusen höjdmeter. Fyra kilometer. Sisådär tjugofem Kaknästorn staplade på varandra.

Som alltid är det med en dubbel känsla jag lämnar bergen. Det ska bli skönt att komma ner till lite varmare klimat, men jag vänder mig många gånger om, som för att tanka mitt minne fullt med bilder av Himalayas skarpa kammar och bländande toppar.

* * *

To be continued...

*

Del 1 hittar du här: http://www.fotosidan.se/blogs/billingsblogg/pa-vandring-i-nepal-del-1.htm

På vandring i Nepal. Del 1 av 3

”Same same but different”. Det är ett uttryck man hör allt oftare. Orden finns också tryckta på T-shirts man kan köpa för ett par tior i Kathmandu.

Formuleringen passar för att beskriva min känsla av Nepal, när jag nu för fjärde gången sätter min fot i detta mytomspunna och lockande land.

Annorlunda: den här gången behövde vi inte vandra i många dagar innan de stora bergen framträder. Några timmar bara, till byn Dhampus, och Annapurna-massivet breder ut sig som fond bakom huset där vi tillbringade vår första natt.

Annorlunda: detta var min första tur till Nepal vintertid. Jag hade räknat med vita berg och dalar, men istället var det faktiskt mindre snö än tidigare. Anledningen stavas global uppvärmning.

Machapuchhre – eller Fish Tail Mountain som det berömda berget kallas – är nästan naket, berövat på sin vita mantel. ”It has lost its glory”, säger vår guide sorgset.

Men bergen är fortfarande stora; större finns ingen annanstans i världen. De är så väldiga och visuellt anslående att man lätt glömmer bort att denna natur faktiskt också är hem och vardag för många människor.

Naturen är vild men ingen vildmark. Vi vandrar genom byar, förbi odlingsfält, och möter människor i deras dagliga värv. Det finns skolor, till största delen drivna genom privata donationer, men alla barn hjälper till med husets sysslor.

En pojke arbetar på sina föräldrars fält. Det vita klädesplagget, en kombination av väst och ryggsäck, är typiskt för gurung, som är det folkslag som dominerar detta område i centrala Nepal.

Vandringen ska ta oss till Annapurna Sanctuary. Det är en perfekt tur om man inte har så lång tid på sig. Höjden är blygsam så man behöver inte räkna med vilodagar för acklimatisering. Vandringen är lätt. Och vyerna är magnifika nästan hela tiden. Morgon, dag och kväll.

Landskapet är sig hyfsat likt ända tills vi passerar 3500 meters höjd. Ett crescendo börjar och man känner på allvar att detta är Himalaya.

* * *

To be continued...

Jul i Nepal – istället för ett blogginlägg

Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg. Ett riktigt inlägg om att resa. Hur resandet vidgar ens vyer, hur mötet med andra kulturer och levnadsförhållanden öppnar ögonen för saker i vår vardag vi tar för givet, hur främmande dofter och smaker påminner om vår sinnlighet, hur det känns när ens lungor fylls med Himalayas tunna luft…

Men nu är golvet i vardagsrummet täckt med prylar. Ullunderställ, vattenflaskor, fleecetröjor, dunjacka, pannlampa, ett monster till sovsäck, kamerautrustning och en massa annat man behöver för ett par veckors vandring i Nepal.

Jag har varken tid eller ro att fokusera på skrivande och reflektioner om att resa. Är allt under kontroll? Pass, pengar, biljetter? Kängorna impregnerade? Kamerabatterierna laddade? Får inte glömma att vattna blommor, rensa kylskåpet, slänga sopor, ringa de där telefonsamtalen.

Eftersom det hinner bli 2012 innan jag är tillbaka i Sverige kanske det räcker med ett blygsamt nyårslöfte: att berätta om resan i efterhand istället. Möjligen borde jag lova att bli en mer aktiv bloggare överhuvudtaget, för det har verkligen inte varit mycket till bloggskrivande att flagga med denna höst. Vi får se.

. . .

God jul & Gott nytt år!

Ut med gammalt, in med nytt

150 bilder. Det är min flytande riktlinje för antalet bilder jag tycker är lagom att visa här på Fotosidan. Antar att det är mitt eget surfbeteende som lett fram till den siffran.

Ska varje bild ha en chans får det inte bli för många. Ju fler bilder i ett album desto högre blädderhastighet och därmed större risk att guldkorn sipprar mellan fingrarna. Alltför många album och hela guldgruvor kan bli osedda. Färre bilder ger dessutom ett mer distinkt intryck.

Nu vill man ju lägga in nya bilder ibland. Då måste man inventera, sovra och rensa. Det är nyttigt. Man tvingas se på sina gamla bilder med självkritiska ögon och tillämpa den svåra men för utvecklingen så nyttiga principen ”kill your darlings”.

Jag har nyligen raderat både bilder och hela album. Även bilder med hyfsat många kommentarer och höga betyg har fått stryka med. Kill your darlings, som sagt. Nytt ska in.

. . .

Nya bilder betyder inte nödvändigtvis nytagna bilder. Omväxlingen har ett värde i sig om man vill se sina album som öppna möjligheter och inte slutna enheter.

Bland mina Islands-fotografier hittade jag dessa som jag tyckte förtjänade en stund i offentlighetens ljus:

Ärligt talat är jag tveksam till den näst sista, och den åker nog ut i nästa röjning.

En gammal fjällbild, från Jotunheimen, har dammats av:

En enkel höstbild från Änggården, ett par stenkast från där jag bor:

. . .

Det var några av de senaste tillskotten. Sen har jag en sluss också. Bilder som står på kö, bilder med frågetecken. Där finns bland annat dessa foton från Pakistan:

Och den här, från Yellowstone:

. . .

Kanske krånglar jag till det för mig själv helt i onödan; det hade ju varit så mycket lättare att bara ladda upp, ladda upp, ladda upp. Men proceduren är faktiskt också rätt kul. Lite som att möblera om ett rum.

USA 2011 – Fyra nationalparker och lite till. Del 3 av 3

Grand Canyon

Ska upplevelsen bli som i Göran Palms dikt om havet?

”Jaha. Det är som på Louvren.”

Det är lätt att ta ut känslor i förskott när det är fråga om platser och ting som har fotograferats i oändlighet och prisats för sina enastående kvaliteter. Lätt att skruva ner förväntningarna snarare än tvärtom.

Okej, tänkte jag, det här blir nog rätt mäktigt men säkert lite överreklamerat ändå. Och jobbigt mycket folk. Kul att ha sett det i alla fall.

Men jag erkänner: Grand Canyon tar nästan andan ur mig.

Man känner sig liten, man blir ödmjuk. Som människa men också som fotograf. Hur ska jag kunna göra detta motiv rättvisa? Att solen står högt och luften är lätt disig gör inte saken lättare. Men jag tar väldigt många bilder ändå, såklart.

När solen sänker sig och moln drar in över himlen så händer något. Färger kommer till liv på ett sätt jag knappt trodde var möjligt. På kort tid blir hela landskapet en visuell symfoni av ljus, färger och skuggor, dirigerad av solen själv. Det är outsägligt vackert att beskåda och fotografen ler i sin själ.

. . .

Havasupai

Vi är inte klara med Grand Canyon. Efter att ha sett panoramavyerna från toppen av ”South Rim” ska vi vandra ner i dalen för nya perspektiv och nya upplevelser.

En bit västerut, i Cococino County i Arizona, ligger Supai. Platsen är belägen nere i Grand Canyon och är ett reservat, hemvist för Havasupaistammen. Hit kommer man bara med helikopter, häst eller till fots.

Vandringen är lätt, men det är olidligt hett. Senaste gången jag tittade på termometern i skuggan visade den 39 grader. Det är nästan så att jag inte kan njuta av naturen, nästan så att jag inte ids att fotografera. Men bara nästan.

Som väl är så finns en oas vid vägs ände. Det går att ta sig till botten av Grand Canyon på många ställen, men ingen annanstans finns så spektakulära vattenfall.

Först ett, sedan ett till, och ännu ett… vattenfallen ligger som ett band av turkosa juveler i ett skrin av röd sten.

Hettan tar hårt på mina krafter men det är ändå ett privilegium att få vistas i och tälta på denna sagolika plats.

Första kvällen blir den fotografiska finalen på min resa. Så här i början av augusti gör monsunen sina första ansatser. Moln tornar upp sig och flyr över himlen, åska ekar mellan klippväggarna.

Jag har slagit upp mitt stativ på en klippsats ovanför Havasu Falls. Det är först nu jag känner att det verkligen var värt svetten att släpa på all denna fotoutrustning. Minuter innan solen går ner skickar den sina strålar in i ett moln. Allt stämmer. De tjugo sekunder slutaren står öppen känns som en evighet. Nästa stund sveper mörkret in hela scenen.

Med denna bild är det dags att avrunda min reseberättelse. Ni får själva föreställa er kontrasten mellan Havasupai och Las Vegas, som blev den allra sista anhalten innan jag tog plats på flyget tillbaka till den gamla världen.

Take care!

__________________

Del 1 hittar du här, och del 2 finns här.