Harsyra

I mitt senaste blogginlägg om vårens blommor tvekade jag om att lägga in en bild på harsyra. Oxalis acetosella som det latinska namnet lyder – eller surklöver på bohuslänska – är ingen vårblomma i sträng mening, eftersom den blommar även på sommaren, om än med självpollinering vilket innebär att blomman aldrig slår ut (det kallas kleistogami).

Men harsyran växer på ställen där jag brukar fota vitsippor så jag förknippar den upplevelsemässigt med vårens fotoaktiviteter. Den har sin egen karaktär bland svenska blommor, och med sina mörka ådringar, hjärtformade blad och blåtonade knoppar även sin egen skönhet.

Vårens blommor

Nu är det över för den här gången. Kvar står bara någon enstaka vitsippa, trött och sloken.

Ända sedan jag började med naturfoto har vårens blommor hört till favoritmotiven. Blåsippa, vitsippa, gul svalört, gulsippa – det är inte bara själva blomman som lockar utan också omgivningen och det speciella ljus som silar genom en frisk och jungfrulig grönska. Motiven bär långt i sig själva – med risk för att bilderna blir simpel vårflört med betraktaren – men just därför erbjuder de en utmaning att försöka variera sina bilder, utveckla sitt seende och förbättra resultatets kvalitet.

Någon blåsippa har jag inte fotat denna vår, så bilderna ovan är från tidigare år, men bildsviten nedan är från årets markkrypningar.

Trots objektets visuella begränsningar är de fotografiska variationsmöjligheterna stora. När detaljrikedomen sjunker blir kompositionen ett kritiskt moment där ytterst små skillnader kan ge högst olika bilduttryck. Även val av skärpa och skärpedjup är avgörande för resultatet. Bländare 2,8 eller 3,5 får stora konsekvenser. Och var ska skärpan sättas, på pistillerna eller på det hitersta kronbladet? Valet kan ge två helt olika bilder.

I regel måste man kompromissa. Fokusstackning är såklart teoretiskt möjligt, för att exempelvis få större delen av blomman i skärpa men med fin bokeh på omgivning och bakgrund, men det förutsätter total stiltje (om man inte är ambitiös och spänner upp vindskydd, som å andra sidan stjäl ljus).

Vitsippan är extremt känslig för rörelse i luften och kan nästan darra till av din egen utandning om du är riktigt nära. Att skruva upp ISO för att korta slutartiden kan vara en god idé, om nu inte rörelseoskärpa är en avsikt. Man behöver dock inte stirra sig blind på detta med skärpan; vissa bilder behöver inte vara knivskarpa utan kan faktiskt tjäna på en viss softeffekt, som bättre harmonierar huvudmotiv med en beslöjad omgivning.

Kameraposition är ytterligare en avgörande faktor för slutresultatet. Personligen tilltalas jag av låg placering, varför jag sällan använder stativ i dessa situationer. Istället vilar kameran direkt på marken eller på en hemmagjord bönpåse. En vinkelsökare kommer då väl till pass.

En kompositionslösning jag tilltalas av är att låta huvudmotivet, blomman, spela kontrapunktiskt mot ett annat objekt i oskärpa. Det kan röra sig om en annan vårblomma eller varför inte en ormbunke, som med sin form kontrasterar mot blomman.

Skuggor och linjer kan med fördel utnyttjas.

Vitsipporna är makalösa ljusfångare. De plockar upp solens ljus så till den grad att det kan se ut som att de själva strålade av egen lyskraft. Det är lätt hänt att de ljusaste partierna fräts ut – viktigt att hålla koll på histogrammet.

Man kan också uppmärksamma det indirekt ljuset och låta huvudmotivet befinna sig i relativ skugga. Uttrycket blir inte lika hårt och kontrastrikt.

Ögat dras naturligt till de fagraste blommorna. Men även de asymmetriska, trasiga, brunfläckiga blommorna har sin skönhet och kan utgöra nog så tilltalande motiv. Och kanske är de på sätt och vis sannare: naturen är ju sällan ”perfekt” med våra mänskliga estetiska kriterier.

Slutligen ett lekfullt experiment med fina vattendroppar i motljus, mot en blå bakgrund i form av en bäck. En fantasibild från vårblommornas eget kosmos.

Mitt fotoår 2013

Två saker kommer jag att minnas med särskild entusiasm: resorna till Lofoten och Island. Kära återkomster, kan man säga, eftersom jag varit på båda platserna tidigare. Och de kommer säkert att utöva en lockelse på mig så länge jag lever. Dessutom: upplevelsen att för första gången i sitt liv få se ett storslaget norrsken, vilket jag gjorde i Lofoten, den upplevelsen glömmer man inte i första taget.

Jag har redan skrivit blogginlägg med flera bilder om dessa resor här, här och här. Men det finns såklart många fler rutor att visa.

Några bonusbilder från Lofoten i februari:

Och från Island i juli:

Hemma i Sverige gjorde jag mitt första besök i Söderåsen Nationalpark. Ja två besök faktiskt, ett på våren och ett på hösten. Blogginlägg om dessa här och här.

2013 fick min fotografering en hel del uppmärksamhet i olika sammanhang, med intervjuer, bilder i tidningar och priser i internationella tävlingar.

Spännande resor och exponering av det slaget är såklart roligt, men alperna är inte bara bergstopparna, livet är inte bara exceptionella händelser. Det är det mer vardagliga fotandet ute i naturen hemmavid som dominerat året, precis som alla år jag ägnat mig åt naturfoto. Anspråkslösa turer, oftast per cykel till Änggården, Stora Amundön eller något annat område i Göteborgstrakten.

De bästa bilderna har jag nog redan visat i bloggar eller i nån community. Nedan ett axplock bilder som  inte visats tidigare, ett litet urval av alla dessa bilder som blir över, varje år.

Det var några återblickar. Nu ser jag framåt, mot nya bilder från när och fjärran!

Bästa höstbilden

När jag går igenom höstens bilder och ska summera kan jag konstatera en sak: det har varit en skral säsong, kvantitativt sett.

Jag har visserligen aldrig varit speciellt flitig på avtryckaren och tillfredsställelsen med fotograferingen står för mig inte i en given proportion till antalet exponeringar. Naturupplevelsen är det primära. Att se, verkligen se – det vill säga skåda kreativt med blick för linjer, ljus, skuggor, stämningar och så vidare – ingår i upplevelsen. Konkretion genom arbete med kameran är visserligen också en del i processen, men en fototur där inte en enda bild tagits ändå kan ha varit en lyckad tur. Många filer på hårddisken är inget självändamål.

Att välja ut en bild från en säsong blir såklart enklare när antalet bilder är litet. Men inte är det för den skull lätt. Hur värderar man skog mot kust, den breda vyn mot den intima detaljen, lövverk mot klippor, lugn insjö mot vredgat hav, morgonens dimslöjor mot skymningens brand?

”Bästa bilden” kan alltså tyckas vara en dum idé. Men att välja är någonting man som fotograf ställs inför gång på gång, det hör till spelet oavsett om sammanhanget är en tidningsartikel, en tävling, en hemsida, ett föredrag eller ett blogginlägg.

Lek med tanken: hur skulle fotokulturen se ut om det överallt fanns en maxgräns på säg 30 bilder per person för en community eller en hemsida? Om man bara fick ladda upp en ny bild per månad? Hur skulle ditt eget urval se ut?

Tvekande höst i Söderåsen

I arkivet: Helgtur till Söderåsen Nationalpark, en bit in i oktober.

Borde väl vara sprakande höst vid den tiden? Tänkte vi. Men i Söderåsen var det milt och förvånansvärt grönt, nästan vårgrönt på sina ställen. Ingen grande finale på sommarhalvåret, bara en utdragen suck. Grått, neutralt ljus hela helgen, som för att understryka stämningen av höst som tvekar.