Jag ryser av inre glädje

Det är frostvitt i gräset när jag kör hemifrån vid sextiden. Målet är Getteröns naturreservat och hopp om några fina bilder och en naturupplevelse något lite utöver det vanliga. Det är ett säkert kort att bege sig till Getterön vid den här årstiden även om våren är sen. Den senaste veckan har det hänt mycket och det är i sanning fullt ös i reservatet. 

Syns och hörs mest gör som vanligt skrattmåsarna. De för rent ut sagt ett förfärligt liv men efter en stund vänjer man sig och kan till och med uppskatta det lite. Det hör liksom till och snart kan man filtrera bort skränet och ta in de andra fåglarnas ljud. Det är mycket nu. Småfåglarna drar runt i vassarna, ganska många skäggmesar finns kvar och får nu sällskkap av gransångare, sävsparv och möjligen var där också en lövsångare. I så fall en av de första för året.

I vattnet precis utanför det stora gömslet slåss sothönsen som vanligt under livligt plaskande. En rörhöna simmar nervöst fram och tillbaka. Plötsligt kommer en grågåsfamilj rak emot mig. Mellan sig har mamman och pappa tre små gässlingar som inte är många dagar gamla. Jag ryser av en inre glädje att få uppleva detta skådespel. Det visslar till i luften och två skärfläckor slår sig ned en bit bort. Det är makalöst vackra fåglar som det är ett stort nöje att studera när de med sina uppåtböjda näbbar vispar på bottnen för att hitta föda. 

Tillbaka till skrattmåsarna. Man kan tycka vad man vill om deras läte men det är en otroligt vacker fågel med sin enkla färgteckning. Som flygare är den alls inte dålig och det är riktigt underhållande att följa den. Skrattmåsen fyller en viktig funktion för ett flertal andra fåglar då den är skicklig i att försvara sina bon och ungar. Det drar andra fåglar nytta av genom att häcka i eller alldeles intill skrattmåskolonin och får på så sätt skydd för sig själva och sina ungar. 

Det är lördag även i skrattmåskolonin.

Skärfläckor.

Rörhöna.

Grågässens familjelycka.

Skäggmes.

Gransångare.

Tornfalken tycks ha bestämt sig

Idag känns det som om våren stannat upp lite. Det blåser, är lite kallt och regnet hänger i luften. Tyckte mig också märka att det inte var riktigt samma fart på fågellivet i skogen som tidigare i veckan. Men tornfalken har i alla fall stannat vid holken vilket sannolikt betyder att den är godkänd och det är häckning att vänta. Forsärlan syntes inte till idag men väl ett par svarthättor där jag hann med att få en bild på hanen. 

För en kort tid sedan var jag på en föreläsning med gatufotografen Mats Alfredsson. Det var en inspirerande föreläsning även om gatufotografering inte riktigt är min genre. En sak jag la på minnet var att inte kasta bilder utan låta dem ligga för att senare, kanske både ett och två år senare, ta en titt på dem igen. Mats menade att man då kanske ser dem med nya ögon och plötsligt ser något nytt i bilderna som gör att de är värda att publicera. Rådet har fått mig att titta lite extra i hårdsikarna för att se om där döljer sig några skatter. Hittills är fynden få men man vet ju aldrig.

Genomgången medför i vart fall att de bilder man medvetet sparat men aldrig behandlat eller publicerat ses med nya ögon. Så nu kör jag parallellt ett litet projekt när vädret så tillåter med att plocka fram mina favoritbilder och ger dem så ömsint behandling jag kan. För dessa mina egna favoriter har jag skapat ett album som jag kommer att bygga på efterhand. De första kan ni se här om ni har tid och lust http://varbergsbild.jalbum.net/Mina%20egna%20favoiter/

Tornfalken har intagit sin bostad.

Svarthättan bjuder på skön sång med den klaraste av stämmor.

En svettig förmiddag i skogen

Idag blev det svettigt i skogen. 15-16 grader fram på förmiddagen men nollgradigt när jag gick ut i ottan. Dimman läg tät och skapade en magisk stämning över landskapet men så snart solen började värma sprack dimman upp. På en av mina rundor sitter en tornfalksholk i en telefonstolpe. Jag har tidigare aldrig sett någon fågel som varit intresserad men nu minsann är där ett tornfalkspar som visar stort intresse. Roligt och spännande.

Soluppgång över Gummaråsen/Vassgärde utanför Tvååker.

Tall.

Bokskogen.

På marknivå.

Kan nog bli häckning här.

Precis intill håller gärdsmygen låda.

Gulsparven är morgonpigg och vacker.

Hackspettens trumvirvlar hörs vida omkring.

Skogsvägen täcks av tussilago.

Morgonndagg.

Nu ljuder skönsången i skogen

Efter ett par dagar vid Hornborgasjön och tranorna är det åter vardag och hemmamarkerna som gäller. Och nu händer det saker i naturen i rask takt.  Det är särskilt fåglarna som kraftfullt nu signalerar att det minsann är vår. De har ingen tid att spilla, måste hitta sig ett revir och få till en kull ungar, kanske ännu en och i bästa fall ytterligare en.

Det är en ynnest att få gå längs den lilla ån och bedövas av porlat och mängden fågelsång. Den är i mina öron som vackrast nu, det är nu hannarna ska övertyga honorna om att just han sjunger bäst och har de starka fina färger som hon ska falla för. Det är inte helt enkelt att urskilja vilka fåglar som sjunger men bofink (inte direkt så man får gåshud), gransångare, talgoxe, blåmes, rödhake och så den lille gärdsmygen. Koltrasten ej att förglömma som överröstar dem alla i både i volym och skönsång. Så vackert, så njutbart.

Som jag tidigare skrivit har det par strömstarar som hela vintern hållit till vid ån försvunnit. Istället har det den senaste veckan dykt upp några forsärlor och de må sägas vara fullgoda ersättare. 

Nån enstaka lite isbit biter sig fortfarande fast ipå bergväggens nordsida, i övrigt har livet på marknivå också tagit fart. Det innebär som vanligt en liten botanisering i den världen också. 

Vid Trandansen i ottan

Det var mörkt och ödsligt när jag kom till Trandansen kvart i fem i morse. Men det dröjde inte så länge innan den första tranan seglade in över matbordet och följdes strax av många fler. Här kommer ett axplock från morgonen vid Trandansen.

Knölsvanar.

Sångsvanar.

Sångsvanar.