Soluppgången som kom av sig

Lördagsmorgonen såg lovande ut för att möta soluppgången med kameran beredd. Tillsammans med gode vännen Christer Larsson åkte vi till sjön Fävren och Kungsäter. Det var en bitande kall morgon med runt tio minusgrader och i öster kunde en rödfärgad himmel skönjas. Det såg lovande ut och det blev ett par bilder.

Men så mycket mer soluppgång än så här blev det inte. Det mulnade på innan det ens hann bli någon sol.

Även gråväder kan bjuda vackra motiv.

Efter en tur runt Fävren, Kungsäter, Karl Gutsav hamnade vi vid Kullagård i Veddige vid Viskan. Där har vattennivåns sänkts rejält att döma av iskanten på det bastanta trädet. Snart är det laxens tur att inta Viskan till glädje för de många sportfiskarna som brukar kanta den strömmande sträckan vid Kullagård.

Löftet infrias, här kommer rapporten

Hjärtligt tack för alla goda råd inför min bildvisning som jag höll på Fotoklubbens årsmöte igår kväll. Råden bidrog till att jag fick ihop ett bildspel som uppskattades och jag är själv rätt nöjd även om jag kanske borde gått hårdare fram i urvalet. Det är en lärdom till nästa gång.

Jag kunde förstås inte låta bli att som lite "bonus" visa några bilder på mina strömstarar samt en helt nytagen liten filmsnutt. Men de här bilderna har de inte sett ännu, de är tagna för bara en liten stund sedan och är tillägnade er som peppade mig inför bildvisningen.

Trevlig helg på er alla.

Fota strömstarar bra avkoppling inför bildvisningen

Vad är avkoppling och rogivande om inte att fotografera strömstarar. Jag har länge tänkt att investera i kamouflagekläder eller åtminstone ett kamouflagenät för att komma lite närmare strömstararna i min å. I morse hade jag dock inte tid att första åka till Engelssons i Falkenberg utan åkte utan kamouflagetrustning till ån.

Det började inte så bra. Det var kallt och några strömstarar såg jag inte till. Men jag hade bestämt mig för en ny taktik och istället för att så sakta vandra fram och tillbaka längs ån slog jag mig ned. Jag satt helt öppet 10-15 meter nedströms några stenar som jag visste är ett kärt tillhåll för strömstaren. Kameran var fast monterad på stativ och skärpan ställd på stenarna. Plötsligt så dök först den ena och strax därefter den andra upp och höll världens föreställning för mig. Mitt i glädjeyran så glömde jag att jag naturligtvis också skulle tagit en filmsnutt men det får bli nästa gång.

Jag är ganska säker på att detta är honan.

Och här har vi hannen. Han satt senare en bit ned och sjöng för full hals.

Visst är ströstaren vacker?

Honan är som en modell.

Titta noga, strömstaren tar sig ett morgondopp.

Jag tror att jag tills vidare avstår kamouflagekläder. Vem vet, skulle jag komma i en sådan dress kanske jag skrämmer strömstararna?

Nu packar jag ner den bärbara och gör mig klar för kvällens bildvisning som jag ska hålla på årsmötet i Varbergs Fotoklubb. Var om inte på en fotoklubb är det hårt kritiskt granskande ögon?

Tidig om våren och en av de vackraste men "bara" en talgoxe

Tänk så många gånger man hört uttrycket "Det är bara en talgoxe". Hade tagoxen inte varit så vanligt förekommande skulle den betecknats som en av de vackraste småfåglarna vi har i vår omgivning. Nu är den "bara en talgoxe" för de flesta och det är lite synd. Den är värd högre uppskattning än så, dess tidiga sång om våren är en fröjd för örat och den är väldigt vackert tecknad. Och inte att förglömma - det är en stannfågel och förgyller med sin närvaro även under vintern.

Talgoxens välkända läte om vårvintern, ti ta, ti ta, ti ta, hördes bakom stammen och plötsligt visade den sig och uppträdde nästan som en trädkrypare eller nötväcka.

En annorlunda ställning för en talgoxe.

Stenen i ån är vacker även utan strömstare.

Tänk vad lite sol betyder mycket

Det märks på fågellivet idag att solen lyser. Det är fart på dem, de sjunger och verkar trivas i största allmänhet precis som jag gör. Ni får gärna argumentera emot men jag vet då inte mycket som slår att tidigt på morgonen bege mig ut i naturen och vara på plats när den vaknar. Känna när nattkylan släpper, solen kan anas i öster och ljuset kommer.

Ursäkta, det där var en utvikning vid sidan om vad det här egentligen ska handla om. Hur jag än letade igår hittade jag inte mina strömstarar. Jag blev något orolig och tänkte att mina täta besök vid ån kanske gjort att de tröttnat och flyttat. I väntan på dem tog jag lite andra bilder.

Livet på en pinne. Gulsparvar -otroligt vackra fåglar som det tyvärr blir allt glesare emellan. Har ni några i er närhet så vårda dem ömt och bjud dem gärna på lite havre.

Ån är omgiven av riktigt gammal bokskog på ena sidan och ett alekärr på den andra.

Biotopen vid ån är helt orörd och en stor tillgång för den biologiska mångfalden.

Så långt ifrån produktivt skogsbruk man kan komma.           

Och så satt han där plötsligt, orädd som vanligt. Undrar var han höll hus igår?

Strömstaren är starkt knuten till strömmande vatten.

Livet på en pinne.

Ja, så var ordningen återställd och jag kan återgå till arbetet med mitt bildspel.