Så sakta börjar det

Inför helgen som gick tänkte jag att det skulle kunna vara en smula uppehåll en stund om jag har tur. Det hade jag inte. Regnet föll. Speciellt under den tid på dygnet då solen oftast behagar skina. Då jag inte har några bilder att redigera blev att återigen se efter vad som kunde finnas i arkivet. Jag valde att titta i min mapp med fågelbilder. Jag tycker mig att ha ett bra system för mina bilder, men eftersom mappen fåglar innehåller väldigt många bilder var den lite svåröverskådlig trots att alla bilder är märkta med plats, år och månad. För att göra det lättare för mig själv skapade jag således ett undermappssystem som inte bara underlättar för mig själv när jag ska t ex ladda upp en bild till ett blogginlägg utan även i framtiden när fler bilder kommer att läggas till i min fågelmapp. För jag tänker som så att nu börjar det sakta röra på sig ute i naturen. Det borde väl konstigt om inte ledig tid och fotograferingsvänligt väder skulle kunna infinna sig någon gång under den närmaste tiden. 

April månad har precis klivit upp ur sin årssömn och tittar sig lite yrvaket omkring och vet inte riktigt vad den ska hitta på.

Bilderna i det här inlägget är ifrån just månaden april för år 2019.

#2

Bilderna på knölsvanarna och sothönan är tagna vid en liten iordningställd våtmark som kallas för Larssons våtmark. Jag vet inte riktigt varifrån namnet kommer, men skulle tro att det var en bonde vid namn Larsson som ägde eller äger den mark som blivit en ett litet fågelparadis. Innan man kommer fram till själva stora våtmarkskomplexet med sin lilla sjö och små ö passerar man två stycken bredvid varandra liggande dammar. I den höll knölsvanarna till och i den andra sothönan.

#3

Sothönan, denna lilla fågel med sina lustigt flikade tår vet knappt att stava till ordet grannsämja. Den är oftast i luven på så väl artfränder som på andra som får dess blick att se rött och blodet att koka. 

#4

Till Trönninge ängar är det inte särdeles långt. Det är ca 2-3 km att cykla. Jag brukar föredra ängarna för där finns ett förhållandevis bra gömsle. Jag säger förhållandevis eftersom det främst är byggt för skådare. Nu sitter det ofta fotografer där också, men eftersom det är öppet för alla kan det bli en del störande spring. Grönbenan höll sig i varje fall lugn och stannande till en stund nära gömslet.

#5

Sävsparven höckar vid ängarna och dess lite sorgsna läte kan höras ifrån buskar och snår. Det är en de s k "vanliga" fåglarna som lätt förbises. Jag har dock ett lite speciellt förhållande till sävsparven sedan tidigt 80-tal. Jag var då på besök vid Store Mosse. Det var under sent 70-tal till mitten av 80-talet min hemmamark. Det var hit jag tog mig för att skåda. Då; jag tror kan att det kan ha varit 1983, hade jag kört dit för att se om jag kunde få se ägretthägern, som rastade där, lite bättre än den här gången. Det var ingen större skillnad från mina tidigare besök. Ifrån det stora tornet syntes den som en liten prick i blykowan. Det gick att se att det rörde sig om en häger, men mycket mer än så var det inte. Ändå var det en pirrig känsla att se denna främmande art så här på hemmaplan. När jag stod där med ögat i tittade ner i tubens okular hade det under tiden kommit fram en äldre man, som jag tyckte mig känna igen, men som jag inte riktigt kunde placera. Eftersom jag redan då tyckte att det var  intressant att möta andra naturintresserade och prata, började vi prata. Med viss stolthet i rösten berättade jag att det fanns en ägretthäger där och då. Den äldre mannen svarade att det är säkert intressant med ägretthägern, men hur många tänker på den lilla sävsparven som sitter i videsnåret där borta sa han och så började han berätta initierat och nästan kärleksfullt om denna lilla sparv, som jag själv mer eller mindre bara med en snabb blick brukade konstatera som - sävsparv rätt och slätt, inget mer uppseendeväckande än så. Jag tror att denna pratstund som vi kom att ha fick mitt skådande att ta en annan väg än den rena artjägarens. Det fanns andra värden än att bara kunna sätta ett nytt kryss i fågelboken. Jag började se fåglarna på ett nytt sätt. Vem var då den här mannen, som jag tyckte mig känna igen. Innan han gick ifrån fågeltornet såg jag att han skrev i gästboken som fanns där. När han var utom synhåll gick jag fram för att se vad han hade skrivit. Han hade skrivit en liten text och sedan undertecknat med sitt namn - Gunnar Brusewitz.

#6

De som känner mig vet att jag äger en viss förkärlek till kråkfåglar.

#7

Vad tänker väl månne en kråka på då hon vandrar uppå vår jord?

Är det måhända samma tankar som du och jag.

Vart kommer vi ifrån och vart är vi på väg?

TheInvisibleJackal

Larssons

Ett av de fågellokaler i min närhet som jag gärna besöker är Larssons våtmark intill Påarp strax söder Halmstad. Det är en tämligen nygjord våtmark och har bara par några år på nacken. Det finns ett slags gömsle också, men luckornas konstruktion är av den arten att man aktar sig noga för att sticka ut dyrbara objektiv och tubkikare genom dem. Istället står man vid sidan om gömslet. Lite märkligt kan tänkas. Gömslet ligger på en lite kulle, så bildvinkeln blir för det mesta lite snett uppifrån. Vinkeln märks förstås mer ju närmare fågeln är vid fotograferingstillfället. Vid fotografering av BIF ( Bird In Flight) får man däremot ibland  ganska så tacksamma vinklar. Förutom en hel del olika änder uppehåller sig en del vadare vid Larssons. Det bästa med Larssons är läget ändå. Tidig morgon fram till 10-tiden har man ett fint solljus i ryggen som lyser upp fåglarna. Nu blåser det för mesta från väster, men dagar med östlig vind och sol går inte av för hackor.

Här är några bilder från ett besök i april 2017. Jag har varit ute för att testa och börja lära mig hantera mitt nya tele. Vilket stabilisatorläge funkar bäst? Hur håller man det lämpligast? Hur funkar det med konverter? Frågor, frågor som poppar upp i huvudet på en fågelfotograf.

Strandskatan flyger över våtmarken.

Krickorna kör några snabba varv runt Larssons.

Rödbenan ligger på lur på bakom stenen.

Ett litet rop över vattnet efter någon att hålla kär.

Nä, här händer inte mycket idag.

Rödbenan kastar sig ut i våtmarksvärlden...

...och flyger bort...

...över vattenspegeln i hopp om att där borta finns det någon, kanske.