I sippornas tidevarv

Den senaste gången jag såg en mosippa var tiden jag gick i kortbyxor, fick ha med mig egen morakniv ut i skogen. Fästingar fanns blott i sagorna trots att vi levde i ett; vad det sades redan då, av de fästingstäta områdena i landet. Fast med benen fulla av upptäckarglädje hann de väl aldrig sätta sig.  

Jag har ett tag gått och längtat efter att få se dem. En längtan som kanske samtidigt är en förklädd nostalgisk dröm över en barndom som ter sig alltmer avlägsen för varje år. Minnet av barndomens mosippor kan kan ha klättrar upp ur minnets brunn då jag i vår har firat min 60-årsdag. Att fylla 60 var inget jag såg framemot precis. Att fylla 50 var inga problem. Snarare var jag lite stolt över att bli 50, men 60, där dyker den riktige gubben med hatt upp och spökar vid min sida. Vad jag märkt är det många som på något sätt känt något liknande inför just att fylla 60. Tillsammans med en vän som fyllde 60 i höstas kom jag fram till att vi i och med 60 fyllde numera tillhör den övre medelåldern. Låter lite distinkt och värdigt på ett punchverandesätt. Våra fruar däremot tycker däremot att vi definitivt nu är att betrakta som gubbar.

Tvekade länge huruvida jag skulle fira den dagen överhuvudtaget, men valde till sist ändå att göra det. Vilket jag inte ångrar. Det blev mycket trevligt och jag är glad att jag gjorde det. Och så här på andra sidan gränsen att säga känner jag mig fortfarande som blott 32, fast jag har blivit fan så mycket ovigare när det kommer till att klättra i trän. 

Genom att studera vad som kunde tänkas växa på lite olika lokaler på Botaniska föreningens hemsida såg jag att det växte mosippor på en lokal inte allt för långt hemifrån. Vi körde dit förhållandevis tidigt för att kunna utnyttja morgonljuset. Väl framme var det redan en del andra bilar. Då jag kände igen av förarna gick jag fram och sporde om han också var här för mosipporna. Det var dock icke fallet. Han var på lokalen för hjälpa till  med den årliga bränningen på lokalen, men ville vi fotografera mosippor kunde vi följa efter en man som hade koll på var de växte. Just där mosipporna bland annat skulle man vattna rikligt så att inte elden skulle kunna få fäste. Vi hade verkligen tur. Guidad tur till mosipporna och sedan 45 minuters fototid innan det var dags för bevattning och sedan eld. Det blev dock inga bilder på elden. 

#2

TheInvisibleJackal