Limbo

Ibland går tiden bara fortare än vad man hinner med att registrera och ibland släpar den sig fram. På något sätt tycks tiden för mig gå fortare under de dagar, de tider på året när det finns ljus och färger i naturen. Nu råkar jag bo i gränsområdet mellan den klassiska västkusten och södra delen av Sverige. Detta innebär att perioden november till mars är som en stor grå, regntung vadmalsfilt. Den ligger tung över landskapet. Den stänger ute allt ljus. Kväver färgerna. Färgerna som trots allt finns är urblekta och blaskiga. Tvådimensionella. Trista. Allt är bara grått. M a o självmördarnas alldeles egna årstid. Det är svårt. Ytterst svårt att finna motiv värda att fotografera. Jag läser Lars Norén för att muntra upp mig själv till att ändock ge mig ut och försöka fotografera. För som det så klämkäckt uttrycks - Det finns ingen dåligt fotoväder. Således beger jag mig ut i naturen eftersom det är den som är mitt huvudsakliga motiv. Men; och det är ett stort men, jag finner ingen inspiration. Det blir inga bilder. Jag tar bilder, som jag senare i stort sett slänger varenda en av. De gånger då trots allt stänk av solsken infinner sig på tider då jag dessutom händelsevis råkar vara ledig och kan utnyttja dem är att likna vid ökenvandrarens glädje över att för en gångs skull finna en äkta oas att släcka sin törst vid. Med åren har jag dock lärt mig att acceptera att året består till en fjärdedel av genuint fulväder i mitt hörn av världen. Det är under den perioden jag försöker jobba ifatt med bildbehandlingen. Försöker lära mig mer av inte bara den rent bildbehandlingstekniska biten utan även av den  kompostionella. Jag känner mig långt ifrån fullärd och lär väl aldrig heller aldrig bli det och det är just där som lockelsen, det euforiska ligger i att fotografera för mig. Tankar jag får under bildbehandlingsprocessen försöker jag ta med mig ut och ha i bakhuvudet när tittar genom sökaren på motivet. Tryck nu inte bara ner avtryckaren per automatik utan försök att se hela bilden och inte bara motivet innan du trycker av. Ett medvetet avtryck. Detta gör att jag på så sätt och säkert med rätta tar färre bilder än vad kanske gjorde vid liknade situationer tidigare. Det är faktiskt en rätt härlig process i fotograferandet. 

Jag har under en väldig lång tid arbetat med behandlingen av de bilder jag fick med mig hem ifrån en otrolig fotosafariresa till Kenya hösten 2017. Mycket annat har fått stryka på foten bl a den här bloggen. Det har varit nödvändigt och samtidigt väldigt roligt. Jag har återupplivat min närvaro på Instagram, blivit mer aktiv i de Facebook-grupper där jag är medlem. Framförallt då Nordiska Fotoklubben. Jag har haft med bilder på en samutställning som den lokala fotoklubben arrangerat för oss medlemmar. Jag och min fru har visat bilder och berättat om vår resa till Kenya för fotoklubben. Närmast står en bildvisning för mina kollegor på jobbet i slutet av februari och mot slutet av mars kommer jag ha min första egna utställning. Därefter vet jag inte. Jag vet bara att jag visste att jag inte ville låta mina bilder från Kenya hamna i ett dött bildarkiv, som jag bara tittar tillbaka i för att hålla minnen från Kenya vid liv. Troligen blir det mer, jag är bara inte på det klara med vad än.

Allt har lett till att det först nu som jag börjat arbeta med bilder, som det är över ett år sedan jag tog. Bilder som jag delvis glömt bort att jag tagit. Ganska så nyttigt faktiskt för bilder som jag tyckte bäst om då jag laddade in dem Lightroom och betygsatte där är nödvändigtvis inte de bilder som jag nu ett år senare fortfarande tycker bäst om. Andra bilder som jag först inte tänkte lika mycket om har tagit ett kliv framåt eller bakåt. Mycket spännande.

En av de saker som jag ska försöka hålla igång bättre än vad gjort under hela 2018 faktiskt är den här bloggen. Jag kan inte lova dyrt och heligt att jag med en klart regelbunden frekvens kommer att göra nya inlägg. Inläggen kommer att vara oregelbundet regelbundna. En del inlägg kommer att vara textbemängda och åter andra inte.

De första bilderna som jag lägger ut kommer ifrån november 2017. Då var jag och min fru uppe i Stockholm för en långhelg. Vädret var inte helt olikt det som vi är vana vid hemifrån d v s grått och mulet. En av del platser vi pratat mycket om att besöka länge är Skogskyrkogården. Där fastande jag ganska snabbt för de nakna träden i toppen på kulle. Kanske för att det naturen som i första hand är det jag väljer att fotografera. Lite märkligt kanske att inte fotografera något av den mycket berömda arkitektur som finns, men jag kunde inte hitta någon komposition som jag fastnade för. Kanske måste jag återvända en annan årstid och se  med nya ögon.

/TheInvisibleJackal - januari 2019