Norröver XII - Njupeskär

Vår resa norröver tar nya tag. Natten hade vi tillbringat på vandrarhemmet i Mörkret. Denna första morgon i Fulufjällets nationalpark hade vi bestämt oss för ta oss till Njupeskärs vattenfall. På vandrarhemmet hade vi fått tips om att för att vara säker på att få en parkeringsplats skulle man helst vara vid parkeringen till Njupeskärs vattenfall före klockan tio. Ingen problem tyckte vi och unnade oss en sovmorgon. Det var ett tag sedan. 

Uppe vid parkeringen blev vi dirigerade till anvisande platser av en mängd parkeringsvakter. Vi kom att börja språka med en av de äldre. Han berättade att förra året stod bilar parkerade längs med hela vägen nästan ända ifrån Mörkrets vandrarhem upp till den här parkeringen. En sträcka på över 4 kilometer. En diger sträcka uppför till parkeringen och sedan är ytterligare 2 kilometer innan man är framme vid själva fallet. Många var dessutom ovana att röra sig fjällmiljö och var därför helt slut innan de ens kommit in i nationalparken. Det var tufft för många. Han sa att nog aldrig varit med om så många samtidiga besökare.

#2

Vi studerade de kartor som fanns och pratade med personalen på Naturum innan vi gick vidare mot fallet. Vi var även lite intresserade av att stifta bekantskap med vad som skall vara världens äldsta träd - Old Tjikko. Terrängen och vägen dit var troligen alltför tufft för min fot så det fick anstå till någon annan gång. Vi siktade därför in oss på enbart fallet. Det gick dock att ta en väg därifrån som inte var för svår. 

#3

#4

Det dröjde inte alltför långt tid innan fallet blev synligt mellan träden. Även om man läser att det är si och så högt är det ändå lite svårt att greppa det. En fråga som därför relativt snart dök upp hos mig var - hur i hela friden ska man fotografera det här fallet. Hur ska man angripa det fotografiskt? Vad gör man med alla människor som med stor säkert kommer att hamna i bild? Nu tänker jag inte på GDPR eller något sådant utan mer på att jag personligen uppfattar förekomsten av människor i landskapsbilder som störande. Fast i Njupeskärs fall med alla sina besökare är det nog oundvikligt. I varje fall om man som vi beger sig dit under turistsäsongen om än må så vara i mitten av augusti och vill ha med sig några bilder hem.

#5

Vägen fram till fallet var väl spångad och längs med spången den sista biten rinner en bäck. Bäcken var en fortsättningen på fallet verkade det som.

#6

Jag tog mig ner till en stor klippa som gjorde att kunde komma närmare en del av den här bäcken och samtidigt få med fallet i bakgrunden. Det här vid sådana här tillfällen det är värdefullt att släpa på ett stort stativ, filterhållare och filter. 

#7

Dessutom har jag i kameraryggsäcken med mig en kamerahus med 100-400:a. En uppsättning som blev värdefull för att isolera delar av fallet, vilket i Njupeskärsfallets fall blev användbart eftersom om man ska ha med hela fallet får man stå så pass långt bort att många detaljer försvinner. 

#8

Vi slutet av den spångade leden fanns en slags större plats med lite bänkar. Jag lyckades med lite tur, bestämd blick, målmedvetenhet och en min av fotograf i arbete knô mig fram och ställa mig längst fram. Med lite knixade med stativbenen fick jag upp stativet utan känna mig alltför mycket i vägen inbillar jag mig. Där stod jag sedan  och tog flera bilder. Att få någon utan människor syntes mig vara nästan omöjligt eftersom var och varannan skulle ta sig ut i det stenblockshav som föregick själva fallet. 

#9

Detta var som sagt inte leden mot världens äldsta träd utan början på vägen tillbaka mot Naturum. 

#10

Här kom vi att se trenne lavskrikor (fast de syns inte nu). Lite lagom mör låg båda kamerorna i ryggsäcken sedan ett tag. Stativet använde jag mer som stöd. Min fot protesterade hej vilt och magen knorrade. I bilen fanns mattermosar med förhoppningsvis fortfarande varm ravioli. Ingen av oss orkade dock ta de där extra stegen till bilen utan vi kom äta på den matservering som fanns på plats. Inga kulinariska höjdare precis, men anamma vad gott det var med varm mat. 

TheInvisibleJackal

Norröver X - dimman försvinner

Vi går nu så sakta vi förmår tillbaka mot parkeringen till Knuthöjdsmossen. Med solens uppgång har den dimma vi tidigare under morgonen blivit hänförda av börjat lösas upp och mossen som vi lärt känna den träder fram alltmer inför våra ögon. Timman är alltjämt tidig och många gnuggar säkert nu som först sömnen ur ögonen. Själv är tröttheten som infann sig när i satte oss i bilen för att fara till mossen nu helt bortblåst. Denna morgon har väckt våra själar fullständigt till liv. Vi går sakta spången tillbaka mot bilen. 

#2

Med ljuset kommer färgerna åter.

#3

#4

En liten rest av morgonens dimma dröjer än kvar vid strandkanten.

#5

Solljuset flödar in i landskapet.

#6

Det känns som om det kommer att bli en fin dag på mossen för de som har möjlighet att besöka den.

#7

#8

#9

Vi säger farväl till Knuthöjdsmossen för den här gången och hoppas på ett snart återseende. Under de sju år som jag har fotograferat har jag kommit att få en del favoriter. Platser jag gärna vill besöka igen. En del av svårare att besöka än andra och en del betydligt enklare att besöka igen - som Knuthöjdsmossen. Jag kan inte säga när det blir dags igen för ett återbesök, men både jag och min fru greps starkt av denna mosse. Nu är det emellertid dags att fara till boendet och göra oss i ordning för vår resas vidare färd till Mörkret.

TheInvisibleJackal

Norröver IX - Och så steg då solen upp

Det brinner en eld i skogen. Dess sken flammar mellan trädens stammar. I mitt bröst bankar hjärtat av spänd förväntan inför det som är på gång att ske. Och jag är på rätt plats. Tiden är rätt och med stativbenen stadigt placerade där det är möjligt, jublar jag inombords. Det var för detta jag rört mig fram över spängerna på mossen. Att få se natten omvandlas till glödande morgon. Ord kan inte beskriva vad jag känner. Det är magi rätt och slätt.

#2

#3

Det som sker framför mina ögon är ett skådespel som berusar mina sinnen. Jag vill bara ha mer. Och mer. 

#4

#5

Från att bara varit ett varmtonat töcken i dimman stiger solen snabbt och sprider sitt ljus över mossen.

#6

#7

#8

Även om jag vill stanna och bli ett med den gyllene morgonen vet jag att timmen för vår avfärd närmar sig obönhörligt. Motvilligt måste jag röra mig vidare. 

TheInvisibleJackal

Norröver VII - Sista kvällen

När smålommarna givit sig av för att inte återkomma,  stannande vi kvar vid mossen ett tag till. Inget smakar heller så bra som fika ute i naturen. Kvällen var stilla och rofylld. Det kändes lite vemodigt att detta skulle bli den sista kvällen. Ja, den sista gången på mossen. Färdavståndet till den gör att återbesök får planeras noga. Spontanbesök är inte möjliga. 

#2

#3

#4

Den här sista kvällen rör vi oss runt mossen på de utlagda spängerna i sakta mak för att insupa så mycket som möjligt av miljön. Pränta in den inte bara på minneskorten utan även i det egna minnet.

#5

#6

Det är egentligen dags att far tillbaka till boende och förbereda morgondagens avfärd. Utcheckning är klockan elva senast. 

#7

Tänkte om vi skulle ta och...började tankarna formuleras till ord. 

TheInvisibleJackal

Norröver IV - Vandringen fortsätter

Dimman är nu helt bort och inga fler smålommar har synts till. Det gör inget. Mossens tallar finns alltjämt kvar och det är inte fy skam. Även om jag kanske fotograferade en del av de här utsnitten redan vid det första besöket vid mossen kvällen före gör jag det igen. Det är något med visa scener man stöter på som man egentligen aldrig blir helt färdig med. Något som jag faktiskt finner rogivande eftersom det betyder att den platsen har mycket kvar att ge. 

#2

#3

#4

#5

Att vissa platser stannar kvar längre i ens sinne än andra är det svårt att många gånger förklara. Det kan inte bara vara känslan av det är en vacker plats väl värd att fotografera. Det finns många vackra platser värda att fotografera, men inte alla stannar kvar i ens sinne. Det måste alltså var något mer än en plats omedelbara skönhet som drar. Om det ens är det. Det är kanhända andra känslor som platsen väcker. Kanske vemod, igenkännande. Kanske något som inte enkelt går att definiera. Kanske något som mer ligger inom oss, än i själva platsen i sig. Finns landskapet mer i vår själ än i våra ögon? Är det mitt inre jag försöker gestalta när jag försöker mig på att fånga landskapet framför mig?

#6

Fram ibland tallarna kommer den.

#7

Krypande. Sakta emot oss.

Vad vill den?

Är det vådan av vår tidiga morgon som får fantasin att skena över stock och sten? I naturen finns det ting som kan skrämma oss från vettet om vi låter det. Ett träd är ett träd. Den mänskliga hjärnans märkliga förmåga att skapa något av ingenting kan i emellanåt hålla våra liv i ett gastkramande grep. 

#8

Efter ett tag delar sig spången sig i ett vägskäl. Likt en Robert Johnson väljer vi den andra vägen. Om den Onde stod att finna där låter jag vara osagt, men skulle mina bilder plötsligt anta en ny, tidigare okänd dimension, var det kanske den hornprydde som var där ändå.

#9

Och inte alls den miljard myggor som hade en tête-à-tête vid den ligga skogsgölen och som vid vår uppenbarelse bjöd upp oss till en lustiger dans bland tallar, gran och fur. 

#10

#11

Morgonen hade nu gått i övergått i förmiddag och det var högtid att ta oss till boende och se vad köket  kunde ha att erbjuda. Eller snarare vad vi kunde trolla fram ur skafferiet.

TheInvisibleJackal