Purpurhäger

I brist på förmåga att kunna använda min kamera har jag letat lite i mitt bildarkiv och hittade den här bilden från juni 2011. På den tiden hade jag en Panasonic DMC FZ28. Jag har för mig att man kunde göra en del manuella inställningar på den. Jag vet att jag inte gjorde det utan körde auto hela vägen. Vi semestrade nere vid Camargue och åkte en dag ut på en liten flodtur för att titta på de svarta tjurarna som finns i området. Under färden satt man på ett öppet däck vilket passade mig som skådare utmärkt. På vägen till tjurarna märkte jag att det att fanns lite olika hägrar - kohäger, natthäger, ägretthäger, silkeshäger och purpurhäger.

På hemfärden kom det en purpurhäger flygande längs kanalen bakom båten. Den här vill jag ha en bild på tänker jag och springer ner för att kunna sticka ut kameran genom en av de runda hyttventilerna som fanns på nedre däck. Jag hade ingen aning om att det fanns något som hette seriebildstagning utan tänkte att jag försöker ta en bild på den när kommer i höjd med några pålar en bit fram. Jag får en bild och det blir den här. Det roliga som jag uppfattar det är att det i purpurhägerns uppspärrade vingar och stjärtfjädrar går att utläsa ett ansikte. Ett lejons ansikte.

TheInvisibleJackal

Nya marker i gammal miljö

Det här är de sista bilderna jag tog innan jag blev sjuk i slutet av oktober. Influensen jag drabbades av är jag fri från och likaså den enerverade huvudvärken jag fick som följd, men min högra axel som jag fick problem med en bit in i sjukdomen påverkar mig fortfarande. Jag gör regelbundet olika övningar som jag fått. Tyvärr har jag bara kunnat ha en behandling av sjukgymnast. Den andra gången var hon sjuk och den tredje gången som var inbokad fick jag själv avboka och omboka p g a schemaändring på jobbet. En ny tid fanns inte förrän i mitten av januari och då tvingades jag på nytt att omboka. Den här gången för att jag börjat hosta och näsan att rinna. Trodde jag att skulle slippa, men hela familjen har hostat och snörvlat sedan annandagen. Covid-testet var negativt som tur var, men nu är det en tid i slutet av januari som gäller.

Axeln har väl blivit något bättre. Jag  hardock fortfarande stora problem med att lyfta armen över axelhöjd och styrkan i sidled är reducerad. Något fotograferande ser det inte ut att bli än på ett tag. Kommer jag bara igång med stadigvarande behandling så kommer det säkert att lösa sig till slut. Det har kliat i avtryckarfingret både en och två gånger.

Jag har en omgång bilder i ett annat ännu icke publicerat inlägg som jag tog före dessa bilder, men då en av bilderna i det inlägget är med och tävlar i Fotoklubbens klubbmästerskap vill jag vänta med att publicera det till efter det att resultatet presenterats vid årsmötet i februari. Detta för att inte påverka juryn på det ena eller andra sättet.

I länsstyrelsens regi arrangerad olika fotovandringar under året. Den sista jag hann delta i innan jag drabbades av långvarig sjukdom och en alltjämt inte helt fungerade högerarm.

#2

Denna fotovandringen hölls i Möllegårds naturreservat. Ett reservat jag har besökt ett otal gånger. Trots det kom vi att gå på för mig tidigare okända stället. Och det är onekligen intressant och spännande. Vandringens tema var - hösten.

#3

All växtlighet hade dock icke anlagt höstskrud. 

#4

Jag hade stativet med mig. Här använde jag det inte för att det var lite svårt att få plats med det och dessutom kände jag mig lite lat. Jag tänkte som så att 1/6 s blir nog lagom för att få en bild på flödet i detta lilla vattenfall. Alltså körde jag på frihand.

#5

Lite inspirerad av hustrun skakar jag lätt på kameran.

#6

Helgen efter den har fotovandringen tänkte vi delta i säsongens sista fotovandring i det mycket trevliga Gässlösa naturreservat någon mil eller två öster om Varberg. Av det blev inget istället låg jag nedbäddad med feber och frossa. Då den här sjukdomsperioden har kommit få sådana biverkningar att jag inte vet  när jag kommer att var förmögen att kunna lyfta min kamera igen och ta bilder. Det kan bli snarare än vad tror och det kan längre tid än vad jag anar. Även om detta inlägg kan bli det sista på kanske ett tag så kommer jag tillbaka bloggandet. Jag vet bara inte när. Kanske kommer jag att dyka ner i arkivet och leta, vem vet.

TheInvisibleJackal

Kyrkömosse

På vägen hem la vi rutten så att vi skulle komma förbi bilskroten eller bilkyrkogården vid Kyrkömosse. Stigen fram till bilarna var på sina ställen rejält blöt och lerig. Det blev som i fotbollssammanhang att ta till det långa benet emellanåt. Att gå runt bland dessa gamla sönderrostade fordon stadda i ett oundgängligt förfall är en smått surrealistisk upplevelse. De både hör till naturen och bryter sönder den med sina uppenbarelser på det mest otänkbara platser. 

#2

Jag är ingen bilkännare, men för de som är det är Kyrkömosse säkerligen en källa till såväl nostalgi som vemod. Tänk vad dessa fordon har betytt för sina ägare att kunna ta sig någonstans. Att se och uppleva saker och ting.

#3

Jag tänkte länge på att konvertera bilderna från Kyrkömosse till svartvitt, men fann att dessa gamla fordon passade bäst i färg i höstlandskapet.

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

#21

#22

#23

#24

TheInvisibleJackal

På väg mot ett vägskäl

På väg till Åkerby vägskäl i Ljuder passerade vi en skylt som skvallrade om det i den riktning skylten pekade fanns en kyrkoruin. Älmeboda Kyrkoruin närmare bestämt. Belägen i norra delen av Älmeboda socken. Vår vana trogen stannade vi till och vandrande runt lite i ruinens omgivningar. Man vet aldrig vad man kan finna.

#2

Av bänkarna kunde vi sluta oss till att kyrkoruinen användes ännu för olika samlingar även om tidens tand gnagt bort taket.

#3

#4

#5

#6

Timmen hann bli sen innan vi kom fram till Åkerby vägskäl och minnesstenen där. Vi har varit vid minnesstenen tidigare för tjugotalet år sedan, men jag ville gärna se den igen. Vilhelm Moberg är en av mina favoritförfattare.

#7

Solen var inte långt borta från att gå ner.

#8

Karl-Oskar och Kristina med barn snidade i grovt trä finns att beskåda närmare Ljuders kyrka.

TheInvisibleJackal

Stenfors

Efter ha upplevt morgonens marknad i Tingsryd körde vi till Stenfors. Stenfors är ett naturreservat där resterna av Stenfors bruk alltjämt finns kvar. Det grundlades under 1600-talet och drevs till senare delen av 1800-talet.  Av bruket återstår numera endast ruiner.

Det är ändå trevliga omgivningar och ån som rinner genom området är såklart lockande. Det är något speciellt med vatten i rörelse. 

En sak som jag ofta tänkt på när vi har besökt olika naturreservat är att mycket sällan finns några toaletter. Vilket är mycket synd. Det hade varit bra mycket trevligare om det funnits. Dessutom slipper man då mötas av allsköns avskräde ute i naturen. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

TheInvisibleJackal