Kinnekulle II - Guckusko

Jag känner till en växtplats på Öland där det växer Guckusko, men det är bara knappt en handfull. Jag har förstått att norröver är den vanligare och en av platserna där den växer mer talrikt än på Öland är just Kinnekulle. Att hitta den här växtplatsen och fotografera guckusko var den här lilla resans huvudmål. I mitt förra inlägg sa jag att det var en långhelg, men nu när jag tittar tillbaka på bilderna minns jag det rörde sig om endast en övernattning. Vi gick således upp redan vid halvfem-tiden för att hinna med att packa ut i bilen för att börja den här långa dagen med att hitta till guckuskorna. Vi hade valt att gå upp tidigt då parkering vid växtplatsen inte var särdeles stor. Det kanske fanns plats till tre - fyra bilar på sin höjd och eftersom det kanske kunde vara fler som var ute i samma ärende som vi var det lika bra att vara där tidigt. Dels för att få en parkering och dels att kanske få en stund med guckuskorna på egen hand.

#2

På vägen till guckoskorna sprang det närmare tio dovhjortar över vägen och jag räknade till nästan 30 ute på olika fält. Detta  under lite drygt en mils bilkörning.

#3

Vi var först på plats och efter en liten vandring på en stig kom vi fram till växtplatsen. Den syn som mötte oss går knappt att beskriva. Det var mängder av guckusko. Det var nästan bisarrt med tanke på vår tidigare öländska erfarenhet av guckusko. Precis som på Öland var växtplatsen inhägnad och man man fick avnjuta blommorna utanför denna då guckuskons rötter är känsliga för tramp.

#4

#5

#6 

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

#21

#22

#23

#24

Det blev under några timmar; hur många, vet jag inte, en hel del bilder. Det var svårt att slita sig därifrån. Vi var som trollbundna. Under nästan hela tiden var vi själva där. Endast ett annat par som snabbt gick runt och tog några mobilbilder var där en kort stund. Ibland vet jag inte om när man är ute så här med sin kamerautrustning med stativ och allt, på något sätt skrämmer undan andra som också vill fotografera på den platsen. Det är som om ens kamerautrustning och hur man hanterar den gör en del obekväma. Än värre är om allt är uppställt och jag bara står där, men jag fotograferar inte d v s jag trycker inte kamerans avtryckarknapp. Varför gör jag inte det? De uppträder då ofta som om de av misstag har råkat klampa in i en filminspelning. De hastar iväg nästan på en gång när de har kommit och de har trots kommit av en anledning. Allt med jag bara står där och hoppas att det ljus som fanns alldeles nyss ska komma tillbaka. En del bryr sig ett dugg och börjar prata. Vilket jag inte har något emot. Andra däremot nästan smyger med att de vill ta en bild av något som de tycker om, något som de vill ha med sig ett minne ifrån. För att sedan smyga undan. Rädd för att störa. Jag kan delvis känna igen mig det här. Om jag t ex går in i en musikaffär plockar jag ogärna ner en dyr elgitarr. Vad ska jag med mina kunskaper om max tre ackord och där ett av det kanske inte ens är ett ackord göra med en sådan gitarr. Nä, då låter jag hellre bli. Att bara stå och hålla i den känns dumt. Låter det bekant?

TheInvisibleJackal

Hemmavid

Förr om åren gick jag ofta en slinga i vårt bostadsområde. Med mig hade både handkikare och kamera. Jag hoppades kunna få syn på olika fågelarter att kryssa och kanske till och med fotografera. Jag såg väl en del arter. Fotograferande av desamma var inte lika givande. Mestadels blev det bilder i kategorierna - fågel i skyn, fågel bakom gren eller bladverk. Dock var det under de här promenaderna som ett slumrande fotointresse sakteliga väcktes. Samtidigt; vilket är lite märkligt, när jag tittar tillbaka, började mitt skådarintresse avta. En process som skulle ta flera år i anspråk. Och en period samsades mitt växande fotointresse med mitt avtagande skådarintresse. Tills en dag jag slutade ta med mig kikaren ut. Kameran var det jag föredrog ta mig ut först och främst. Det var genom kameran som mina naturupplevelserna växte sig starka.

#2

Husfluga.

En av anledningarna till jag ville ta en promenad längs den slingan var att jag var nyfiken på hur förhöll sig med insekterna längs med den. För ett 10 - 15 år sedan då jag gick den regelbundet flera gånger i veckan upplevde jag att det förekom en rad olika fjärilsarter för att bara nämna ett exempel. Hur var det nu? En enda tur kan givetvis inte mäta sig med med återkommande besök under längre perioder, men det kanske kan ge en liten fingervisning.

Jag gick därför relativt sakta för kunna ge akt på diverse insekter. Även om jag inte kunde fotografera dem gjorde jag mentala anteckningar. Vilket visade sig vara kanske enkelt av den anledningen att var verkligen ont om insekter. En skrämmande känsla. Den första jag såg var den husflugan.

#3

#4

Puktörneblåvinge

Tidigare under promenaden hade sett en gräsfjäril och en citronfjäril, men det var också allt. Den här blåvingen blev den tredje arten. Förr kunde jag se flera arter blåvingar, olika pärlemorfjärilar, guldvinge, påfågelöga och nässelfjäril samt någon enstaka gång till och med sälgskimmerfjäril. Antalet fjärilsarter är betydligt färre nu.

#5

Puktörneblåvinge

#6

Strandiris.

#7

Röd flickslända

Jag skulle tro att de flesta av oss fascineras av troll- och flicksländor. Deras storlek och utseende gör dem till tacksamma motiv.

#8

Schackbrädspiga

På ett blad fann jag den här lilla nyckelpigearten. En ny bekantskap. Jag kan mycket väl ha sett den tidigare, men missat den. Genom att gå riktigt sakta

#9

Rovfluga.

TheInvisibleJackal

Tankar bland örterna

Gökärt med vanlig snytbagge samt okänd insekt.

Jag har tidigare nämnt att det känns lite märkligt att skriva inlägg vars bilder härstammar från en annan tid. I det här ifrån maj. Då jag och min fru hade tagit oss till Gårdshults naturreservat. Min fru för att fota liljekonvaljer och jag. Ja, jag vimsar mestadels omkring och ser vad som kan tänkas dyka upp. Jag har dock vis förkärlek för olika insekter och även om jag inte känner deras namn kan jag inte undgå att fascineras av dem.

#2

Teveronika

Gårdshult är ett litet reservat och de gånger vi har besökt det har vi varit ensamma där. Svårt att säga vad det beror på, men troligen för att Gårdshults naturreservat inte direkt basunerar vare sig storslagna vyer eller enastående arter. Det är istället ett lågmält stycke natur som snarare manar till stillhet och ställer lite krav nyfikenhet inför det som kan finnas där. 

#3

Liljekonvalj

Gårdshult är ett av de platser jag känner till Halland där det finns möjlighet att fotografera liljekonvaljer. Det finns garanterat fler, men de känner jag icke till. Liljekonvaljen, skolavslutningarnas egen blomma. I varje fall när jag gick i skolan på 70-talet. Väldoftande - såvida man inte är allergisk - och minnesframkallande. 

#4

Vanlig snytbagge

Skogsindustrins fiende nr 1 - den vanliga snytbaggen. Fast är det inte så att skogsindustrins virkesåkrar har genom sin blotta förekomst spätt på snytbaggens förekomst. Att i en riktig skogs sammansättning av träd i olika stadier är en snytbaggen en naturlig del och spelar den roll den har tilldelats. Bland virkesåkerns jämngamla träd finns inget som visar på tidens gång som i en riktig skog. Allt är här och nu för sedan kalhuggas när avkastningsprognosen så säger. Virkesåkerns lilla fauna slår tillbaka mot dess tillskyndare. 

#5

Svinrot 

Svinroten är ingen maskros även den till det yttre kan påminna om en. Maskrosorna väcker blandade känslor.  Oftast tänker många ogräs och får något vilt i blicken samtidigt som rensjärn slipas och man rustar till krig. Korgar ska fyllas och förpassas till gröntippar. Ity gräsmattan skall var exakt 3 cm hög och intet ovidkommande mer än gräs är strängeligen förbjudet att växa där. Det stör det upplevelsen av den perfekta gräsmattan. Grön, tät och kortklipp. Gud förlåte den som plägar sätta sin bara fot på den. Hur skulle de se ut? Ohyggliga höjdskillnader skulle skapas. Ögonen skulle behöva bevittna avsteg från den perfekta gräsmattans vara. Jämmer och elände. Den perfekta gräsmattan skall icke beträdas i annat syfte än att uppehålla dess existens. Att då gå på den för höga nöjets skull är höjden av skörlevnad. Barna de kan väl leka i gruset, fast inte i de omsorgsfullt krattade grusgångarna. De finns ju en bilväg alldeles i närheten. Bilisterna saktar säkert in om de få se några barn. Barn är så rara. Bara de kunde vara lite mer stillsamma och uppskatta en perfekt gräsmatta. 

#6

Liljekonvalj

#7

Svinrot

TheInvisibleJackal

Öland IV - På alvaret igen

Efter att ha återstiftat bekantskapen mer Arontorpsrosen körde vi ner till Eriksöre alvar. Intog en andra frukost innan det var dags att klättra över stättan in till orkidéerna på alvaret. Precis som dagen före var det mycket bilar av alla de slag på parkeringen. Vi fick som tur var en plats tack vare att en bil körde precis när vi kom. Lyckans blinda gudinna log åt oss.

#2

Krutbrännare.

Nästan en av de första orkidéerna på detta synnerligen orkidébemängda alvar var den lille krutbrännaren. Den reser sig inte många centimeter över marken och är mycket lätt att missa och att trampa ner.  Det gäller med andra ord att gå långsamt och hela tiden ha koll var man sätter sina fötter i dessa marker.

#3

Krutbrännare.

#4

Krutbrännare.

#5

Göknycklar.

Här syns tydligt de gröna ränderna hos göknycklarna.

 #6

Göknycklar.

#7

Göknycklar.

#8

Krutbrännare.

#9

Krutbrännare.

#10

Eva och Adam. Här Adam.

#11

Sankt Pers nycklar

#12

Sankt Pers nycklar.

Ett något udda växtsätt. Jag kan inte låta bli att undra om den i ett tidigare skede har blivit trampat på och ändå överlevt om än något böjd.

#13

Adam och Eva. Här Eva.

#14

Adam och Eva tillsammans.

Efter att ha krälat runt i åtskilliga timmar på Eriksöre alvar var det dags att köra hemåt. Där hemma väntade två sura katter.

TheInvisibleJackal

Öland III - En gång till

Det var svårt att riktigt släppa tankarna på våradonisarna när vi gick därifrån kvällen före. Därför bestämde vi oss för att efter vi checkat ut och packat in i bilen, att det första vi skulle göra vara att köra tillbaka till Arontorp för att nu få dess rosor i morgonljus. 

Det blev kanske inte direkt i svinottan, men efter att alla bestyr var avklarade svängde vi på parkeringen vid sjusnåret.

#2

Nu kände vi till stigen och det var inget konst att hitta till blommorna. 

#3

Våradonis.

Jodå, de hade inte sprungit och gömt sig under natten. De var alltjämt kvar och det blev lite nya bilder.

#4

#5

#6

#7

Och så hittade jag en maskros. Inget märkvärdigt i det. De växer ju obehindrat i trädgården därhemma. Det var en utblommad maskros och jag kom att fascineras av dess utseende, vilket jag ofta blir många gånger av utblommade maskrosor. 

#8

Jag konverterade maskrosbilden till svartvitt

#9

och sedan gjorde jag även en beskärning så att endast den utblommade blomman kom med. På så här nära håll får maskrosens fallskärmsliknande frön med sina tunna vit spröt mig att tänka på den gamla symbolen som syntes under ång-TV-tiden när det var dags för Eurovisonssändningar. Hade formgivaren bakom den loggan; som man nu säger, en utblommad maskros i åtanke när han eller hon skapade loggan? 

För några år sedan läste jag en text om konstnären Richard Berghs arbete med målningen "Riddaren och jungfrun" från 1897. En målning som finns att beskåda på Thielska Galleriet i Stockholm. Den handlar om konstnärens arbete att med hjälp av fältet med utblommade maskrosor vill skapa en speciell stämning i målningen. Hans studier av utblommade maskrosor och hur han ska kunna använda detta i sin målning. Väldigt intressant. 

#10

#11

Riddarskinnbagge

Lite passande är det att strax därpå att finna två stycken riddarskinnbaggar.

#12

TheInvisibleJackal