Chromophobia -Det får man inte ha om man ska sätta färg på sin släkthistoria!

Det var ingen som nappade på mitt tips i förra bloggen om BBC:s video Chromophobia: The greatest conspiracy in ancient art  där det hävdas att vi matats och matas med fördomar om att färg är fel, svart-vitt och färglöst är bäst så mycket och så länge att vi nu tror på det. "De där väktarna av god smak ... intellektuella människor – de klarar det inte – krocken är för svår, säger Professor Brinkmann." Kolla gärna videon, den är intressant!

Själv är jag färgskadad, kör helst med färg i bilderna. Absolut inget fel på svart-vitt, massvis med fantastiska svart-vita verk har gjorts och görs. Likväl tycker jag att dokumentära bilder får ett helt annat liv om det är färg med, till exempel Prokudin-Gorskiis bilder från Ryssland som jag berättade om och länkade till i förra bloggen. Han och hans bilder dök upp i huvudet på mig när jag började intressera mig litet för min släkthistoria. Släktingar lånade mig välvilligt bilder från tidigt nittonhundratal som jag skannade och bearbetade för att få bort skavanker som tillkommit genom åren. Fläckar och sprickor tillför verkligen ingenting men stör ordentligt.

När jag höll på med de gamla svart-vita och sepia-bilderna kom jag att tänka på en ny finess i Photoshop som jag läst om, möjligheten att färglägga monokroma bilder. -Det måste jag ju prova! tänkte jag. Och då får man ju inte ha färgfobi! Det har jag inte heller, men jag undrade hur i all världen resultatet skulle bli. Hur skall Photoshop kunna räkna ut vilka färger som skall användas? Men försöka duger ju, så jag satte igång provverksamheten.

En originalbild på farmor med systrar, någon gång på 1910-talet:

Efter Photoshops neurala filter:

Farfar med tre av sina döttrar, original:

Efter PS-behandling:

En samling kusiner, troligen slutet 1950-talet. Syrran och jag längst nere till höger.

Efter PS-färgläggning:

För att kolla hur nära PS träffar i färgläggningen tog jag denna bild (samtliga personer nedan finns i yngre upplaga ovan) och gjorde om till sv-v:

Sedan körde jag PS neurala filter och så här blev resultatet:

Mitt i prick blev det ju inte, och man får räkna med "mistor" här och var där det inte blir färglagt. Men inte helt galet heller. och det finns verktyg i filtret för att justera och byta ut färger, men det lämnar en hel del i övrigt att önska vad gäller precision, det är inte helt lättarbetat heller eftersom bilden man gör ändringar i är väldigt liten. Det kommer kanske förbättringar med tiden? Jag har funderat över hur färgvalen görs, kan nyanser i gråskalan ge någon ledning? För mig är det som i sketchen där Gösta Ekman säljer spelkuletillbehör till Lena Nyman och säger om "magic hole" att "det vete f-n hur det går till".

Oavsett hur det går till tycker jag att det är en trevlig funktion, fullt användbar i många fall. Visst, det händer att det ser för jäkligt ut, kräver ändringar som blir komplicerade och arbetskrävande, ibland behövs betydligt bättre redigeringskunskaper än jag besitter. Men ofta nog kan det ge riktigt fint liv åt gamla släktbilder. Prova gärna!

Och nu någonting helt annat! Chromophobia!

Om det skall vara i färg eller svart-vitt när man fotograferar debatteras ju ibland. Jag har absolut ingenting emot monokroma bilder, tvärt om, det finns massvis med fina sådana. Men för mig passar det bäst att köra med färgen påslagen, det händer att jag producerar bilder i monokromt utförande men det är ganska sällan. Att jag tar upp detta i bloggen beror på en video jag snubblade över hos BBC, Chromophobia: The greatest conspiracy in ancient art. Intressanta tankar! "Hjärntvättar" konventioner oss att tycka på ett visst sätt?

Fotografi var ju svart-vitt från början, det var väl inte så lätt att få färg på asfalt. Men man ville ändå redan tidigt få färg på bilderna, att måla dem var ett sätt. Lippman hette en fysiker som uppfann Lippman-plåten och till och med fick Nobelpris för det, men det var himla krångligt både att göra och att sedan betrakta bilderna, så det blev inte mycket av det hela.

En annan som gärna ville ha med färger i sina dokumentära bilder var ryssen Prokudin-Gorskii, ofta kallad Tsarens fotograf. Han hade också en krånglig metod, han körde med RGB genom att använda tre kameror samtidigt, en med rött filter, en med grönt och en med blått. Bilderna projicerades sedan med samma filter så att de sammanföll på duken, och simsalabim så framträdde motivet i full färgprakt. Många av hans bilder finns att se här.

Men lätt var det inte att få färg på bilderna, då i början, så den absoluta majoriteten bilder blev svart-vita under mycket lång tid.. Har det, liksom de avtvättade romerska och grekiska skulpturerna, gett oss fördomar mot färgbilder? Sådana är ju avsedda för den kolorerade veckopressen! Eller?

Jag har inget svar på frågan, men det var mycket intressant att se chromofobiavideon.

Som jag skrev i början, själv har jag oftast färg i bilderna. Man kan ju inte skriva ett fotoblogginlägg utan att ha med bilder, jag tänkte ta några av mina chromofobiska alster. Fotoklubben jag är med i ger ut en almanacka varje år, med bilder från svunnen tid i klubbens omgivningar. Det finns även med nya bilder, tagna av klubbmedlemmar. Varje år får alltså vi medlemmar en begäran om att skicka in bilder i svart-vitt. Samma vånda varje år! Här följer några exempel på vad jag bistått med.

Trollslända:

Vinter. Det var svårt att skilja färgbilden från den monokroma, skånsk vinter har inte många färger :-)

Bisyssla:

Ett allt uppslukande intresse:

En blogg utan hjortar går ju inte, så den här får slinka med trots den dåliga kvaliteten:

Vi hörs!

Inga hjortar synes här! Men det finns ju andra kryp.

Vi har haft mer sporadiska hjortbesök ett par dagar, de tycker kanske att det är för varmt att hålla igång. Det tycker jag i alla fall, det var en prövning att gå ut med kameran och makroobjektivet för att fånga några kryp.

Kvällen före kom det en räv släntrande:

En guldvinge visade sig, den allmänna sorten.

En trollslända jagade i hettan, den återvände hela tiden till samma pinne, en avbruten blomstängel. Någon av ängstrollsländorna, vågar inte gissa art utan boklig hjälp.

Det var allt jag orkar i värmen.

Vi hörs!

Kvinnliga atleter i Damadromen! Och porträtt på en näpen liten gosse.

Klockan sex i morse gjorde jag ett besök på toa, därtill nödd och tvungen. När jag skulle krypa ned i sängen igen tittade jag först ut genom fönstret. Ett stort gäng hjortar var i antågande, så det blev till att få tag i kameran i stället för att sova vidare. Sånt e livet, sjöng hon ju Anita Lindblom.

På den här bilden ser det ut som om hela gänget flyr i vild panik, men det stämmer inte. Så här var det: kalvarna rusade runt som galningar, och plötsligt blev några hindar inspirerade och deltog med hjärtans lust i övningarna.

Först kutade hindarna runt tillsammans med kalvarna, men efter en stund var det två som utmanade varandra.

De sprang tillsammans,

och till och med - om inte stångades så i alla fall buffsade med varandra, 

och sedan full fart igen.

Vi har sett då och då genom åren att hindarna inte kan låta bli att delta i lekandet. Inte långa stunder, men ett par rundor och rejäla hopp kan det bli. Slåss gör de inte, om än vi sett ett undantag, men de har definitivt en strikt rangordning. Lägre rankad kan bli ganska burdust bortmotad från gott gräs eller fina äpplen. Ett undantag med hindslagsmål skrev jag, i fjol var här två stycken som helt klart inte tålde varandra. Den högre rankade nöp gärna ordentligt i skinnet på den andra, och till och med stångade. Vid ett par tillfällen fick den utsatta nog, och de reste sig på bakbenen och slog med frambenen mot varandra.

Efter busandet var det kontroll och vård av kalv som gällde.

Hinden putsade kalven, som efter en stund återgäldade putsen.

Hinden böjde på nacken så att kalven kom åt bakom örat.

-Ta litet mer till vänster där, ja just så!

Det blev ojämnt fördelat, mamma får ge telningen en extra slick.

Kalvens tur igen, mamma behöver få öronen tvättade invändigt också.

Ordentligt skall det göras!

En puss får avsluta samvaron.

När kalvarna kom i morse ville de väldigt gärna hålla till alldeles uppe vid huset. Då blir det problem för mig! Balkongräcke och annat i vägen, inte trevligt med brädkryss tvärs över bilden. Och även om jag zoomar ut 100-400-objektivet till 100mm ryms inte en kalv i bilden. Men man kan ju få ett porträtt på en näpen liten kille!

Vi hörs!

Långsamhetens lov -och litet etologiskt

Jag har ju utlovat litet berättelse om dovhindars känsla för långsamhetens lov, nu är det dags. I förrgår anlände hindar och kalvar redan på morgonen. De travade runt en del, sedan samlades de sex kalvarna i en liten grupp tillsammans med en av hindarna. Ljuset var inte det bästa och jag sumpade en del skärpa, både i stillbilder och video. Här är "nannyn" med fem av kalvarna, den sjätte stökade en liten bit bort.

Ibland var det en "nanny", ibland två. Övriga hindar var i väg på egna äventyr i omgivningen, de hade väl ett långsamt lov från barnpassningen. Vid ett par tillfällen kom en eller två hindar kort tillbaka, de blev snabbt avkrävda en mjölksnutt innan de gick igen. I filmen ser man litet av detta. Kalvarna höll sig tämligen lugna, men ibland reste någon på sig, det blev litet stångningsövning som underhållning. Det här höll på under ett par timmar innan hindarna kom tillbaka igen, mötta av ivriga kalvar.

Hindarna kollade in sina små, bäst att se om nannyn skött sig och hållit dem oskadda!

Kalvarna var ivriga, det stod "Vi är hungriga!" över hela dem.

Det här att lämna kalvarna i en grupp och gå ensamma på eget håll är helt enligt dovhjortars vanor, och vi har sett det tidigare här hos oss, men inte så tydligt och så länge som den här gången. Mycket intressant att få se!

I dag var det dags för en sådan här grupp att vara föräldrafria igen. Sju stycken med "nanny" slog sig till ro i gräset.

Jag tänkte att nu blir det ett fint tillfälle att få bättre bilder och filma i lugn och ro, de hade lagt sig på litet närmare håll och i bättre ljus. Men den önskan gick upp i rök litet senare. De låg så lugnt så jag gick och åt färdigt frukosten, när jag var klar med den ville Nicke, våran katt, komma ut ett tag. Vi har god vana att öppna balkongdörren i stort sett ljudlöst och få upp en springa som Nicke kan gå ut genom. Tydligen slarvade jag en aning i morse, när jag vred på dörrvredet hördes ett klick. Och det är fullt tillräckligt för att väcka "nannyn"! Hon for upp och tog kalvarna med sig i full fart. Jag tänkte att jaha, det var det hjortbesöket det, men efter 20, 30 meter stannade hon och kalvarna upp och spanade in om det verkligen var livsfara på gång. Efter en lång stunds funderande tog hon kalvgänget med sig och gick ned mot gräsmattan en bit från där man sedan kommer ned till källan vi har på tomten. Hon motade in kalvarna bakom ett stort rosensnår, och lade sig själv ute i "gången".

Där låg hon lugnt, men hade samtidigt fri sikt upp mot huset och oss. Ibland lyfte hon ett ögonlock och spanade in eventuella händelser.

Efter ett tag började hindarna ansluta igen, och kalvarna avbröt slummern.

Mammor är ju alltid välkomna!

Alldeles särskilt välkomna om de kan bjuda på någonting gott!

Sedan var allt som vanligt igen i Damadromen. Nästan i alla fall, man fick ju hålla koll på dörrvredsknäppningar och rörelser i rutans spegling så att ingen dundrade ut och störde friden.

Och här kommer filmen! Som jag nämnt tidigare, det går inte att förstora bilden här på FS, men om man klickar på Youtube nere till höger kommer man dit och kan välja större storlek.

Det är verkligen en ynnest att ha möjlighet att studera hjortarna på det här sättet. Både min fru och jag är djur- och naturintresserade, och inte minst av etologi. Vi försöker hitta så mycket dokumentation vi kan, när jag var bruksinstruktör för så där fyrtio år sedan hade jag stor glädje av Eberhart Trumlers böcker "Sådan är din hund" och "Ta hunden på allvar", och naturligtvis Konrad Lorenz. Katter har vi lärt oss väldigt mycket om genom Jason Galaxy och hans TV-program "Your cat from hell". Först trodde vi att det skulle vara något flum, men han har lärt oss mer om katter än vi snappat upp under hela livet dessförinnan.

Dovhjortar har vi inte hittat någonting om, det kommer förhoppningsvis. Peter Wright och Julian Norton i "The Yorkshire vet" (Veterinären på landet) brukar ju framhålla att hjortar är "livsfarliga", att komma i vägen för hindens vassa klövar eller hjortens kraftiga horn är inget man vill råka ut för. De framhåller ofta den kraftiga flyktreflexen, och den ser vi ofta här, ett klick i dörrlåset kan räcka för att tömma Damadromen på hjortar, jag plåtar och filmar genom fönstren. Och så vill vi ha det, vi lägger inte ut mat för att locka dem, och det behövs inte heller, det räcker så gott med gräset, äpplena och kastanjerna. Vilda djur som blir halvtama eller ännu värre tama med amatörer är inte att rekommendera. En Svarte-Petter som får för sig att jag är en konkurrent om hindarna har jag definitivt ingen lust att möta.

Det är inte lätt att hitta någonting populärvetenskapligt om dovhjortar, som sagt. Men Christina Sandin har gett mycket värdefull information om deras körtlar i en kommentar på bloggen, stort tack för det!

För den som vill veta mer om humlor och solitära bin rekommenderas professor Dave Goulson och hans böcker varmt! Att studera bin har en mörk sida också; vi håller på att förgifta våra viktiga pollinerare. "Parody Project" har gjort en pastisch på "Sonds of silense" om det, för mig gör det ont att lyssna på den. Finns här, "Confounds the science". 

En annan professor jag har stort utbyte av är Frans de Waal, primatolog och etolog. Hos honom kan man lära sig mycket om primater, inte minst Homo sapiens. Hans böcker "Mamas sista kram", Bonobon och tio Guds bud", "Vår inre apa", "Empatins tidsålder" rekommenderas varmt. På Youtube finns många videor med Frans de Waal, inte minst den här om "Mamas sista kram." Ganska lätt att få en tår i ögat...

Oj, det bar visst i väg... Och jag lyckades sabba en bra bit på slutet och fick skriva om, hoppas att inte tröttheten ställer till med spratt i texten. Nå, det ordnar sig säkert så småningom det också i så fall.

Vi hörs!