Kvinnliga atleter i Damadromen! Och porträtt på en näpen liten gosse.
Klockan sex i morse gjorde jag ett besök på toa, därtill nödd och tvungen. När jag skulle krypa ned i sängen igen tittade jag först ut genom fönstret. Ett stort gäng hjortar var i antågande, så det blev till att få tag i kameran i stället för att sova vidare. Sånt e livet, sjöng hon ju Anita Lindblom.
På den här bilden ser det ut som om hela gänget flyr i vild panik, men det stämmer inte. Så här var det: kalvarna rusade runt som galningar, och plötsligt blev några hindar inspirerade och deltog med hjärtans lust i övningarna.
Först kutade hindarna runt tillsammans med kalvarna, men efter en stund var det två som utmanade varandra.
De sprang tillsammans,
och till och med - om inte stångades så i alla fall buffsade med varandra,
och sedan full fart igen.
Vi har sett då och då genom åren att hindarna inte kan låta bli att delta i lekandet. Inte långa stunder, men ett par rundor och rejäla hopp kan det bli. Slåss gör de inte, om än vi sett ett undantag, men de har definitivt en strikt rangordning. Lägre rankad kan bli ganska burdust bortmotad från gott gräs eller fina äpplen. Ett undantag med hindslagsmål skrev jag, i fjol var här två stycken som helt klart inte tålde varandra. Den högre rankade nöp gärna ordentligt i skinnet på den andra, och till och med stångade. Vid ett par tillfällen fick den utsatta nog, och de reste sig på bakbenen och slog med frambenen mot varandra.
Efter busandet var det kontroll och vård av kalv som gällde.
Hinden putsade kalven, som efter en stund återgäldade putsen.
Hinden böjde på nacken så att kalven kom åt bakom örat.
-Ta litet mer till vänster där, ja just så!
Det blev ojämnt fördelat, mamma får ge telningen en extra slick.
Kalvens tur igen, mamma behöver få öronen tvättade invändigt också.
Ordentligt skall det göras!
En puss får avsluta samvaron.
När kalvarna kom i morse ville de väldigt gärna hålla till alldeles uppe vid huset. Då blir det problem för mig! Balkongräcke och annat i vägen, inte trevligt med brädkryss tvärs över bilden. Och även om jag zoomar ut 100-400-objektivet till 100mm ryms inte en kalv i bilden. Men man kan ju få ett porträtt på en näpen liten kille!
Vi hörs!
Även jag har sett att kalvarna ibland får igång sina mammor, vuxna syskon, mostrar och kusiner. Det ser då ut som om både stora och små har roligt. Åtminstone vill jag tro det – väl medveten om att jag då högst sannolikt ”är offer för” antropomorfism. Men det struntar jag i 😁, för det är så underhållande att se.
Dovhjortars kärnflock består av hindar och kalvar och ibland yngre handjur, t ex ettåringar (kalvar till någon av hindarna i flocken). Det är en vuxen äldre hind som är ledare och i flocken ingår hennes döttrar och dotterdöttrar. En syster till ledarhinden kan också ingå, tillsammans med sina döttrar och ”barnbarn” och denna syster har också ofta en hög rang.
Gentemot medlemmarna i den egna flocken visar ledarhinden aldrig ett hotfullt beteende. Däremot kan hon köra bort individer från andra grupper ganska burdust. Särskilt där det finns mat/godsaker. Då kan hon, förutom att hota och bita, även slå med frambenen för att mota bort konkurrenten från maten.
Det var nog en hind från annan flock som fick ”på moppe” vid tillfället du såg att de sparkade med frambenen.
Bilderna där kalven pysslar om sin mamma är såååå fina och porträttet på den lille gör honom verkligen rättvisa.
Tack för ännu ett gäng bilder - jag är glad över att få stifta bekantskap med dina dovisar.
Hoppas att du fick många bilder på utflykten som du kan lägga upp på din fina hemsida!
Hälsningar Lena
Du får ingående studier av hjortarna. Mammor behöver också leka och koppla av. På tal om toafoton, huset där sonen håller till om somrarna ligger väldigt ensligt i Norrlands skogar, skulle kunna heta eremitage. Där såg frun och jag en sommar när vi tillfälligt bodde där björnskit mitt på gårdsplan, och de ljusa sommarnätterna satt vi vid toabesök och såg rätt ut genom fönstret på gårdsplan, men aldrig kom det någon björn.
MvH
Johnny