Skåne-alperna naturligtvis
Inte alla vuxna hjortar är mysfarbröder!
Jag har ju berättat om Baloo och Svarte-Petter, två hjortar som visat sig mycket välvilligt inställda till yngre förmågor, särskilt årskalvar. Men det är inte alla vuxna hjortar -handjur kallas hjort, hondjur hind, men det vet ni säkert - som är sådana mysfarbröder. Här följer bilder på en som inte var det. Hösten 2019 kom han inmarscherande i stor stil med stel hållning och stampande gång.
Några hindar fanns på plats med sina kalvar. Han gjorde genast klart vem som skulle vara herre i Damadromen.
Hindar och kalvar såg till att fortast möjligt komma på lämpligt avstånd.
Han såg väldigt nöjd ut med resultatet.
Det var stor kontrast året efter när vi fick se Baloo och Svarte-Petter ha uppvisningar i tålmodigt bemötande av ungdomar! Det fick oss att fundera över vad som kunde ligga bakom den stora skillnaden. Egna tidigare erfarenheter? Hade Baloo i kalvstadiet mött vänligt sinnade hjortar och tog nu efter? Kunde släktskap vara förklaringen? Baloo var knappast far till några kalvar, han var då för ung för att ha kunnat imponera på hindarna, men Svarte-Petter var definitivt tänkbar som pappa till bröderna Bus. Kunde det vara så att hjorten kan känna igen sin avkomma? Han kanske fick hindens doft inpräntad under parningen och kände igen den på kalvarna? Den egna avkomman är ju skyddsvärd, se till exempel lejon och råttor där hanen kan döda ungar som inte är hans. Eller är det helt enkelt vanligt att hjortar är vänliga mot kalvar, med vissa undantag? Vi har sett ett- och tvååringar sparra mot äldre hjortar, som då varit hänsynsfulla mot de yngre och inte tagit i med full kraft.
Under alla omständigheter måste det finnas en spärr mot inavel, inte minst med tanke på att hjortarna lever åtskilda från hindar och årskalvar under tre fjärdedelar av året, då hjortarna drar runt i ungkarlsgrupper utanför hindarnas och kalvarnas uppehållsområde. Hjortarna upplever ju världen annorlunda än vi, sämre syn men oerhört mycket bättre luktsinne, dessutom både näsan och Jacobsons organ till hjälp. Kanske Jacobsons organ är inblandat på något sätt? Vi har inte lyckats hitta något bra svar, förhoppningsvis finns det någon etolog som studerat dovhjortens sociala liv och skrivit en populärvetenskaplig rapport. Tips mottages tacksamt om någon känner till någonting sådant! Vi skickade en fråga med bilder till SVT:s Studio Natur, men kom inte med i något program.
Efter våldsamheterna 2019 får jag bjuda på någonting mer fridfullt ;-) Häromdagen ställde sig en av årets kalvar i en solstrimma.
Efter en stund anslöt sig mamman. De spanade vaksamt efter händelser i omgivningen.
Efter en stund bestämde de sig för att det nog var säkrare i skogens skuggor.
I går kom sex hindar med kalvar på besök. Här är bild på fyra av hindarna och fem kalvar.
Fyra fina kalvar tar det lugnt.
Men kalvar har alltid benen fulla av spring!
Det dröjer sällan länge innan det är full fart!
Vi hörs!
-Sådana horn vill jag ha!
Jag kan inte låta bli att fortsätta med 2020 års händelser med dovhjortskalvar och deras fascination för hornbärande hjortar, och de äldre hjortarnas bemötande av ungdomarna. I förra bloggen berättade jag om Baloo som sparrade småkalvarna under sommaren. Senare, i oktober när brunsten var igång, anlände denne mörka herre med sin imponerande huvudprydnad. Vi döpte honom till Svarte-Petter.
19 oktober var en solig dag, hinden som var mamma till tvillingarna bröderna Bus hade tydligen gett dem order att stanna på vår gräsmatta medan hon själv och ett par hindar höll till i skogen i tomtens nedre del. Vi kunde skymta rörelser i små gluggar bland sly och lövverk, men såg ingenting av vad som försiggick bland skogens skuggor. Bröderna Bus slappade och lade sig ner en lång stund i solskenet.
Plötsligt började de lystra, och reste sig upp. De ställde sig och spanade in i buskaget. Vi undrade vad som var på gång.
Plötsligt rörde det sig bland grenarna, och Svarte-Petter brakade ut ur buskaget!
-Milda makter, vad skall nu hända med kalvarna! undrade vi. Det har hänt att vuxen hjort satt ordentlig fart på både kalvar och "överflödiga" hindar när de varit här under brunsttid. Vad hade Svarte-Petter i sinnet? Men vi behövde inte vara ängsliga, Svarte-Petter var trött efter äventyren med damerna nere i skogen, så han lade sig ner för att ta igen sig.
Bröderna Bus var inte det minsta ängsliga de heller. De gick fram till Svarte-Petter för att studera Den Store på nära håll. En av dem klev fram till honom för att detaljstudera huvudprydnaden.
Han kollade noga, luktade och kände på en av horntaggarna.
Sedan kunde han inte låta bli att provstånga också!
Han tryckte till ordentligt för att riktigt få in känslan!
När han ändå var inne i kronan och klev omkring, kunde han ju lika gärna hjälpa till med litet horntvätt också.
Han höll på med rengöringen en bra stund.
Det var fantastiskt att få uppleva denna uppvisning! Och jag var mycket glad över att jag råkade få syn på bröderna Bus i god tid, och kunde följa förloppet. Jag sa visst några fula ord om hallonplantor och grenar som måste skymma sikten, och jag kan fortfarande känna en viss irritation. Men det är ju sådant man får leva med, inte mycket att göra åt.
Vi kunde följa hjortarna hela hösten, de äter gärna av våra hästkastanjer när de fallit ner från trädet. 27 november fick jag den här bilden när en av bröderna Bus imponerad beundrar Svarte-Petters huvudprydnad:
Det fick bli det årets julkort, efter litet lätt redigering ;-)
Vi hörs!
"Jag ska lära honom ALLT jag kan!"
I förra bloggen berättade jag om hjorten Baloo, som vi gav det namnet eftersom han liksom björnen Baloo i tecknade filmen Djungelboken verkade ha inställningen att lära små vänner just "ALLT jag kan". Jag tänkte vidare på Baloo i förmiddags, och plötsligt blev han superaktuell trots att det är två år sedan han sparrade med bröderna Bus. Jag börjar med att hoppa tillbaka de där två åren i tiden.
Här kommer hjorten som senare blev Baloo in på Damadromen.
Han har en stilig stjärnkarta på höger skinka, här en bild till där den syns.
Hans krona drog till sig kalvarnas intresse. Tvillingbröderna Bus ser djupt imponerade ut.
En av busbröderna utmanade Den Store på stångningskamp.
En stund senare var det dags, under äppelträdet.
Kom an bara, din stora kluns!
Nu ska det bli stångas av! Men Baloo tog det mycket varligt, "så här ska du göra, lille vän".
En solig söndagsförmiddag hade de familjeutflykt på gräsmattan under 3 - 4 timmar.
Bröderna Bus tog igen sig i gröngräset medan Baloo poserade litet. Hans stjärnkarta på skinkan syns här också.
Bröderna Bus var sällan så här lugna, oftast var det full fart med kapplöpningar och stångningskamper. Vid något tillfälle visade Baloo att han kunde kuta han också.
Jag satt som sagt och tänkte på Baloo i förmiddags, och plötsligt slog det mig - tänk om han var den större hjorten sent härom kvällen!? Jag började kolla på bilder och jämföra. Så här ser alltså stjärnkartan på höger skinka ut på besökaren i lördags:
En gång till:
Kollar man på bilderna från 2020 här ovanför, så... Visst är det Baloo! Nu som kapital hjort med stilig krona! Förhoppningsvis får han bli pappa till en samling kalvar som anländer nästa år.
Vi hörs!
Mera hjort i damadromen boys - och storfräsarna anländer!
I den gamla slagdängan sjunger dom ju om mera bruk i baljan boys, och att stora sleven ska gå som ett mudderverk. Jag har ju efterlyst mera hjort i damadromen, kameran ska gå som en kulspruta. Ja, det måste den ju inte, men fler hjortar skulle vara trevligt har jag önskat, senast i gårdagens blogg. Hjortarna har kanske internet i skogen och ser vad jag skriver om dom, för redan vid åttatiden på kvällen började det plötsligt komma fler hjortar. Tre hindar med var sin kalv kom, och två av kalvarna satte genast fart. Och senare, när jag reste mig från TV-fåtöljen framåt tiotiden när det var så mörkt att jag knappt såg någonting när jag tittade ut genom fönstret trots att all belysning inne var släckt, fick jag syn på rörelser i ett buskage. Två vuxna hjortar, en kapital med rejäl krona och en något år yngre med något mindre huvudprydnad skymtade i mörkret! Men jag börjar med årets upplaga av hjortflocken.
Två av kalvarna var sugna på litet stångningstävlan.
Det gäller att fixera motståndaren!
Och sedan vika undan när attacken kommer.
Det mörknar fort i Skåne nu, och oskärpa är inte svårt att få till. Rörelseoskärpa både av djurens rörelser och kameraskak får snabbt genomslag och dessvärre inte så ofta med det där fina aktion-resultatet man vill ha. Kalvarna är ruskigt snabba, det är inte lätt att hänga med med kameran, särskilt inte när det finns träd och buskar som dom plötsligt försvinner bakom. Det gör det svårt att ta panoreringsbilder, plötsligt har man en massa lövverk i sökaren i stället för en hjort. När jag skrivit färdigt här ska jag ut en tur med grensåg och sekatör, så att resultatet sedan kanske blir bättre än nedan.
Som sagt, vid tiotiden upptäckte jag rörelser i mörkret. De vuxna hjortarna syntes nästen inte i sökaren, och autofokusen ville inte alls -undantaget någon gång när dom vände den vita baken till. Långa slutartider på fri hand gjorde det inte lättare, men här kommer några bilder på storfräsarna.
Än så länge är dom goda vänner och såta kompisar, men det lär bli ändring på det om ett tag.
Den yngre visade upp det jag kallar "imponergång", att gå stelt, stampa och se stilig ut.
Fin krona har den yngre på gång, blir nog snygg nästa år om han får vara med.
Men men, den äldre har mer ståt att visa upp.
Riktigt rejäla ögontaggar har han.
Som sagt, ett tag till är dom kompisar...
Sedan blir det till att göra bruk av huvudprydnaderna mot varandra.
Vid åttatiden i morse kom ytterligare hjortar hit. Det är populärt att palla äpplen, hur man nu kan sätta i sig rena karten av Katja, det måste vara surare än ättika.
En yngre hjort med horn av spetsmodell dök också upp. Hindarna var INTE imponerade och hoppade undan när han kom för nära.
Men hankalvar är alltid imponerade av äldre hjortar med horn. Det gäller att spana in noga. Riktigt noga!
"Nej, gå inte! Jag vill titta mer!"
Hjortkalvars medfödda intresse för hornprydnader fick vi mycket tydliga förevisningar av sommaren och hösten 2020 när vi hade ett tvillingpar som vi döpte till bröderna Bus. Dom sparrade ivrigt mot äldre kompisar, och inte minst mot Baloo -en hjort som kunde förvänta sig skovelhorn året därpå. Han var riktigt ömsint mot kalvarna, lät dom stånga mot honom och levde upp till Baloos uttalande i tecknade filmen "Djungelboken", "Jag ska lära honom allt jag kan!" Därav vårt namn på honom.
Men mest imponerade blev vi av den kapitala hjorten Svarte-Petter, en mycket mörk herre. Vid ett tillfälle kom han upp ur skogen efter kraftkrävande möten med flockens damer. Han lade sig att vila, och bröderna Bus studerade honom noga. En av dom klev i princip in i Svarte-Petters krona, slickade och putsade och avslutade med att provstånga i prydnaden. Tyvärr var det litet växtlighet som störde, men jag lyckades få bilder på föreställningen. Får se om jag ska plåga er med att lägga upp dom här någon gång.
Vi hörs!
Fartmonster
Stefan skriver om och visar fina flyktbilder på tornseglare i sin blogg, som jag skrev i en kommentar till Stefan har vi inte tornseglare här hos oss. De försvann tyvärr när vi renoverade och byggde till huset. Innan dess kunde vi sitta helt fascinerade på altanen och följa deras flygkonster. Hur det är möjligt att flyga 100 km/tim rakt mot en vägg, och tvärvinkla 90 grader 10 cm innan det smäller är helt obegripligt. Tornseglarungar med perceptionsstörning blir garanterat snabbt utgallrade...
Det gäller nog även dovhjortskalvar, fartmonster de också. Antalet dovhjortar som kommer hit har minskat radikalt sedan i fjol, förra sommaren kunde vi ha åtta och till och med vid ett tillfälle tio kalvar samtidigt, plus mödrar och några yngre hanhjortar. I år är det enstaka kalvar och hindar. I morse kom i alla fall den här lilla raketen tillsammans med sin mor. Det var full fart som gällde, och sannerligen inte lätt att hänga med i plåtandet.
Först spanar man in att man har ryggen fri.
Sedan accar man.
Därpå är det full fart som gäller!
Plattan i botten är det enda som duger!
Vi hoppas att besökarna blir fler snart, det är roligt att följa kalvarnas utveckling och se dem sparra med äldre (han)hjortar.
Vi hörs!