Det stora i det lilla eller om det är det lilla i det lilla?

Jag har ju haft en del kryp i bloggen och hade tänkt ha litet uppehåll med sådana. Men så var Amba och jag ute en kort stund i hettan (hon gillar den inte, gamla damen, 13 år...) och jag fick syn på ett pyttelitet skräp vid en lupinfröställning. Skräpet verkade dock målmedvetet, så jag kollade med makrot. Den lilla flygande punkten visade sig vara en fluga! "Fågelboet" den sitter på är öppningen på en av lupinens fröställningar, "fågelboet" är 3,5mm mätt med skjutmått, så flugan är väl 2-2,5mm.

Jag hade inte en aning om vad det kunde vara för fluga, men i fb-gruppen "Vilken insekt" fick jag snabb hjälp åt rätt håll  om än inte exakt art. Behövs inte heller, intressant ändå! Svaret var "Leucopis, familjen markflugor (Chamaemyiidae)" och det räcker långt för mig.

En slarvbild på lupinen för att visa fröställningarna:

Flugan sitter alltså i spetsen på en av de där håriga grejorna på lupinskaftet.

Nå, nu får jag väl ta det där uppehållet i krypbloggandet. Bör inte bli så svårt med tanke på vad som plötsligt utspelade sig bakom ryggen på mig, nere på gräsmattan, när jag redigerade markflugebilderna i kväll.

Vi hörs!

Fler humlor, bin och andra kryp

Jag gillar humlor och bin, så jag fortsätter med dem ett tag till. När jag var ute med kameran fick jag syn på en humla som avvek litet från de som brukar hålla till här. Först trodde jag att det var en kraftigt blekt åkerhumla, men så upptäckte jag att bakkroppen inte stämde med den. Efter att ha sökt på nätet har jag kommit fram till att det är backhumla det handlar om.

Det är mycket trevligt om jag har rätt i min bestämning, backhumlan är på stark tillbakagång och väntas försvinna från Skåne ganska snart. Det vore mycket roligt om den utvecklingen mot alla odds kunde vända. Jag väntar på hjälp från kunnigare folk för att säkert artbestämma.

Förra bloggen tog jag upp småsovarbin, som övernattar i blåklockor. Det finns fler bin som gillar blåklockor, till exempel ett med det avslöjande namnet blåklocksbi på svenska. Det vetenskapliga namnet är Melitta haemorrhoidalis, andra delen antyder att det kommer av den röda ändan på honorna. Som synes besöker de gärna malvor också.

Jag fick en bild på blåklocksbi i blåklocka också. Och när jag tittade närmare på bilden upptäckte jag att även ett småsovarbi kommit med. Krokarna hanen har i ändan för att hänga upp sig i blomman syns även om biet inte är så skarpt på bilden. Det är onekligen stor spännvidd i storleken på våra vildbin! Från de största humlorna till de minsta sandbina, micro andrena, som jag brukar kalla flygande kommatecken.

Jag träffade också på ett trädgårdssandbi i en parksallatblomma. En trevlig bekantskap det också!

Det finns så klart andra kryp än humlor och bin att titta på när man går runt med makroobjektivet. En märklig fluga dök upp, flera stycken satt på väddblommor. Det visade sig vara stekelflugor, och jag kom fram till att det är stekelflugan Sicus ferrugineus. Svenskt namn kan jag inte hitta, troligen finns inget utöver gruppnamnet.

När jag passerade samma borstnejlika som citronfjärildamen i förra blogginlägget satt på, kom herr citronfjäril och satte sig. Han får avsluta detta inlägg.

Vi hörs!

Länge sedan sist

Senaste bloggen från mig kom 16 december 2016 såg jag när jag kollade. Kanske dags att börja på igen? Vi får se, här kommer i alla fall en efter styvt ett och ett halvt år.

Våran hund Amba och jag får en morgonpromenad varje dag före frukost. Frukost utan tidning går ju inte, och här i Skåne-alpernas bokskogsdjungel har vi en bit till brevlådan. Det blir en knapp kilometer när vi gått tur och retur. I går när vi kom tillbaka hem hade solen gått i moln och det var blåsigt, nästan kallt efter värmen vi vant oss vid. Trots det höll några humlor på i kungsljusen vid huset. Jag tyckte att de såg ovanligt färgrika ut, så jag hämtade kameran.

Att fotografera makro i dåligt ljus och blåst är en utmaning, och efter några misslyckade suddförsök åkte motljusskyddet av, interna blixten upp och manuell inställning inkopplad. Jag hann bara med några få bilder innan humledamerna fick nog av paparazzo och drog vidare. Inte tillräckligt mycket humla i bild för identifiering, men jag drog slutsatsen att det var vanliga hushumlor, ganska ”nya” och därför inte blekta av allt solljus som öser ned dagligen.

De var betydligt större än åkerhumlan på nästa två bilder, och inte bruna på rumpan utan grå.

Hushumlorna var ute och samlade mat till sina larver hemma i boet. Senare på dagen var en stor samling hussnylthumlor igång i solskenet.  Dessa snyltar på hushumlorna, som namnet säger. De har inga egna bon och samlar inte föda till sina avkomlingar,  utan snylthushumledrottningen letar upp ett fungerande hushumlebo med larver och arbetare, tar sig in och biter huvudet av hushumledrottningen. Sedan får samhället föda upp hennes avkomlingar i stället för sina egna. Snylthumlor finns för alla våra humlearter, de olika levnadssätten balanserar varandra och båda pollinerar.

I en blåklocka fick jag syn på något svart litet kryp, och tänkte att kanske kan det vara… och visst var det ett annat vildbi (humlor är ju också bin), ett solitärbi som kallas småsovarbi. Förr kallades de klocksovarbi just för deras vana att hålla till i blåklockor. Det var en hona, med pollen på bakkroppens undersida. De tillhör buksamlarna, som fäster pollen där för transport till boet. De håller till i ihåliga växter typ vass och andra med ihålig stam som står kvar efter förra säsongen. De lär vara mycket vältaliga i vasstak.

Efter en stund kom en hane och anslöt sig. Hanen är det undre biet på bilden. Man ser hans bakkropp med två ”krokar” som han använder när han skall sova i en blåklocka, kan hänger upp sig i blombotten som ju oftast är riktad uppåt och tillbringar nätter och mulna dagar där. "Krokarna" syns bäst om man förstorar.

När jag höll på med kameran kom en ”äkta” kålfjäril flygande. Rapsfjäril och rovfjäril brukar oftast bli kallade kålfjäril, de är tämligen lika men mindre i storlek och oftast inte så kraftigt tecknade som kålfjärilen.

En citronfäril dök också upp och kalasade på en borstnejlika. Den får avsluta dagens blogg.

Vi hörs!

Hur fotografera humlor och bin i flygande fläng? Del II

En mycket god fotovän sade när vi pratade om flygande humlor ungefär så här: ”Jag försökte i somras. Jag var ute en hel förmiddag och kom hem med långt över 500 bilder. Inte en enda lyckad. Jag har gett upp!”

Alldeles lätt är det inte, det medges. De ser ut att flyga litet lojt bland blommorna, men när man försöker få en bild blir man snart varse att på makronivå är de blixtsnabba. Att spontant upptäcka en flygande humla och hiva upp kameran för att plåta den slutar nästan alltid med ett misslyckande. Men med litet eftertanke innan man kör igång ökar chanserna ordentligt.

Om man planerar litet, och går ut när blommorna är nyutslagna och fulla av pollen och nektar blir det genast lättare. Humlorna behöver inte leta efter fyllda blommor utan kan ta det lugnt. Växter med många blommor är särskilt lämpliga att hålla utkik efter, som kungsljus, lupin eller blåeld till exempel. De söker gärna igenom blommorna systematiskt, och det blir någorlunda enkelt att följa färden den korta biten mellan två blommor utan att ta kameran från ögat. Ofta – eller, ja, ibland då - fungerar det med serietagning också, man kan följa humlan på färden.

Humlor i kungsljus:

Humla i lupin:

Humla i blåeld. Här känner man nästan hur humlan lugnt surrar framför blomman, utan brådska:

Det är många som jagar pollen och nektar, och de eftertraktade varorna tar snabbt slut. Då blir varje stopp för att kolla läget mycket kort. Humlan gör bara en halvhalt och far genast vidare. I boken ”Galen i humlor” av professor Goulson berättar han att humlorna avsätter doftmarkeringar från fötterna när de besöker en blomma. När nästa humla kommer och känner fotsvettdoften, vet den direkt att här finns ingenting att hämta, och flyger genast vidare. Då är det svårt att hänga med i svängarna med kameran. Växterna fyller på nektarförrådet under natten, så lugnast förhållanden är det på morgonen och förmiddagen.

Men nu är det ju inte alltid man har turen att hitta välfyllda blomster med loja humlor. Mycket ofta har man istället en samling humlor som far omkring alldeles för snabbt för att man skall hinna med. Dags att ge upp? Nej, jag har kommit på ett sätt att fånga dem på bild ändå. Först en humlebild. Den här humlan är på väg bort från blomman, det ser man ju lätt:

Och humlorna på de två följande bilderna är på väg till blomman, det ser man ju också tydligt, eller hur?

Men det är de inte. Båda har just lyft från blåelden efter uträttat ärende. Mitt ”trick” är att rikta in mig på humlan när den sätter sig, och plåta den när den lyfter. Där finns ett litet problem, klämmer man ned avtryckaren när humlan lyfter, är den långt utanför bildytan när bilden tas. Därför måste man trycka av precis innan humlan lyfter. Det låter konstigt att trycka av före, men när man hållit på ett tag lär man sig hur humlan beter sig när den skall ge sig av, och kan klämma till i rätt ögonblick. Man måste öva själv, förklara går inte. Det där är litet som Ingemar Stenmark, ”He gå int förklar för en som int begrip he” sa han ju till Åke Strömmer en gång ;-) Det som gäller är övning, övning, övning.

Men serietagning, säger någon kanske. Som jag skrev tidigare, den har jag alltid påslagen men använder inte för detta ändamål. Visserligen är fotografering av flygande insekter ingenting för den som anser att man skall ha så få exponeringar som möjligt med kameran när man säljer den, eller den som menar att man skall kunna ta en bild som blir bra på en gång. Båda mår bäst av att plåta annat. Men för detta är serietagning inte till mycket hjälp, börjar man hålla ned avtryckaren godtyckligt blir det snart en oherrans massa exponeringar på sittande kryp. Och när krypet väl lyft är det inte heller meningsfullt att dra på, redan andra bilden brukar humlan vara bortom bildkanten. Undantaget har jag nämnt ovan; när det är lugna, loja humlor kan serietagningen vara värdefull.

Jag använder autofokus, med spot på mittersta punkten. Man har inte en aning om vilket håll humlan ger sig iväg, så litet beskärningsmån behövs. Humlor och bin kan ibland bara släppa taget och falla rakt ned för att börja flyga direkt efter. Eller lyfta rakt upp, snett upp, snett nedåt, rakt bakåt, rakt mot kameran. Det sista kan bli roliga bilder om man har turen på sin sida.

Jag har bara nämnt humlor här. Samma saker gäller naturligtvis för bin, det är bara det att de är i regel mycket mindre och mycket snabbare. De gånger jag fått flygande bin på bild är den vanligaste förklaringen olycksfall i arbetet. Jag har lyckats medvetet med ett par större bin, men oftast är det som på följande bilder, det bara blev så...

Jag slutar med en fuskbild, en där jag använt kloningsverkyget i Lightroom.

Det fanns en hiskelig blaffa efter en näva i kraftig oskärpa till vänster i bild. Mycket snyggare utan. Men klonat är det, bäst att tala om det!

Ja, nu får det räcka med bin och humlor ett tag.

Vi hörs!

Flugfixerad fritidsfotograf fotograferar flitigt fina flygande flugor i flygande fläng.

Canon Eos 7D hänger på magen med sommarens normalobjektiv monterat: ett Sigma 150mm makro. Jag vandrar runt och letar motiv i vårt närlandskap här i Skånealpernas djupa bokskogar. Solen bara vräker ned, man blir blöt bara av att tänka på intagande av makrofotoställningar. Dessutom viner den skånska blåsten dagarna i ända, det är bara större stenar och klippblock som inte far omkring i sökaren när man riktar kameran mot dem. Inte läge för makrofoto egentligen alltså, men skam den som ger sig!

Det ÄR tröttsamt med blåst när man plåtar makro, så jag kollade in ett hörn där den större växtligheten gav litet lä åt de lägre kompisarna. I en kirskålsblomställning såg jag några mörka streck som kröp omkring, ibland tog de en kort flygtur. Sånt smått blir inte stort ens med makro, men försöka duger tänkte jag. Det var inte förrän jag kommit in, tankat över bilderna och börjat redigera som jag upptäckte vilka charmiga krabater jag fångat på bild. Det var sådana här kryp jag siktat på:

Jag hade ingen aning om vad det kunde vara för insekt, jag kallade dem slarvigt minimygg i Lightrooms nyckelordslista. Dagen därpå ägnade jag dem inget intresse, men blåsandet bara fortsatte och blev än värre, så ännu en dag senare letade jag upp det lugnare hörnet igen. En minimygga "hovrade", och jag siktade på den. Inne igen med resultatet på skärmen såg jag det här:

Nu var jag fast! De där krabaterna måste jag ju bara följa! Ut igen direkt, och fångade den här gynnaren med fräsiga solglasögon. Bilden nedan är beskuren liksom de följande, minimyggen är inte stora! Förresten, minimygg är det ju inte, jag kollade upp i litteraturen och kom fram till att det är styltflugor.

Man anar varför de fått det namnet när man kollar in benen på dem. Det syns litet på sittande fluga:

Men framför allt lägger man märke till det på flygande hanfluga:

Den där bilden med flygande fluga blev jag litet mallig över, och tänkte att jag skulle prova med blixt för att få bättre ljus och kortare exponering. Det gick, men jag tycker att flugorna tappar litet av sitt sagoväsensutseende när blixten lyser upp dem.

Så jag plockade av blixten igen, siktade noga och bad snällt. När jag fick den här blev jag RIKTIGT mallig!

De är små, skrev jag. De flesta har väl sett kirskålsblomster, men antagligen inte lagt detaljerna på minnet kan man tänka. Jag gjorde ett enkelt försök att visa storleken genom att hålla upp en tumstock och trycka av. Inget mästerverk precis, men litet hum kan man nog få:

Makrofoto är så bildande (!), man lär sig hela tiden! För någon vecka sedan hade jag ingen aning om att styltflugor finns, nu vet jag till och med en hel del om deras sexliv! Honorna samlas i kirskålsblomman och käkar pollen och även insekter ännu mindre än de själva. Hanarna gör likadant, men då och då hovrar de över församlingen, ser ut en lämplig dam och störtdyker ned på henne. Akten måste gå oerhört snabbt, för i nästa ögonblick far han iväg igen. Jag har inte ens små mikrodrömmar om att lyckas få det på foto…

Ofta syns en droppe på hanens mage när han hovrar över damerna. Jag gissar att det är spermier han utsöndrar. Om det ”är meningen” och ingår i parningen eller om han bara är väldigt på hugget och inte kan hålla sig vet jag inte, jag har inte hittat någonting om detta i litteraturen.

Jag avslutar med en hane som hovrar över sin dam i kvällens sista solstrålar i vår ”myggehörna”:

Vi hörs!