Sorgeliga saker hända, särskilt nu i våra dar...

I kväll handlar Vetenskapens Värld om Arktiska slukhål, Arktis smälter. Länken går till SVT Play. Det är ju sorgeliga saker. Det finns andra sorgeliga saker också, som den minst sagt omfattande insektsdöden. I går hade SVT en dokumentär om det, "Massmordet på insekterna", länken till SVT Play. Insektsdöden är sannerligen sorglig, den är fullt märkbar för alla. Det är några år sedan jag konstaterade att det behövs inget insektsborttagningsmedel när man tvättar bilen, det finns inga intorkade insekter att ta bort. Förr i tiden blev rutan full med krossade insekter när man körde en sväng, nu händer det ytterst sällan att det över huvud taget blir någon splash på rutan. För varje år blir det färre insekter här hos oss, förr gick det inte att ha ytterlampan ovanför dörren tänd om man inte ville få en svärm av flygfän på sig när man öppnade. Det "problemet" är borta. Vi har bara enstaka fjärilar, just nu inte ett enda solitärbi, bara få blomflugor. Jag gick en sväng runt huset i eftermiddags med kameran, det var inte mycket att plåta.

Ett ensamt honungsbi besökte malvan.

Man kan tro att det var två, men detta är samma bi.

En spinnmal hämtade nektar tillsammans med en annan mal.

Hungriga var dom kan man tänka. Det riskerar den här damen också att bli när allt fler av hennes byten spinner. Själv är hon inte insekt utan spindel.

Inte bara spindeln riskerar hunger, fåglarna är också illa ute när det blir ont om insekter. Om någon tänker att det är ju synd, men vadå? så ska man komma ihåg att vi människor också riskerar hunger, allt fler pollinerare är hotade eller redan utdöda. Inte så bra för frukt- och bärskörd liksom andra insektspollinerade grödor. Försvinner de föraktade insektsgrupperna som tar hand om till exempel koskit och döda djur blir världen ganska kladdig och illaluktande. Man ska inte glömma att insekter står för en stor del av nedbrytandet av döda växter också.

Så nog är det sorgeliga saker på gång, inte minst med tanke på att i stort sett all insektsbekämpning är onödig i jordbruket, vilket visas i programmet. Förresten, förr gick jag aldrig utan jacka de sammanlagt 800 meterna för att hämta post sommartid, det fanns alldeles för många kryp som hade intresse av mig. När jag hämtade posten i eftermiddags gick jag bararmad, det var inga som helst problem. Inte en enda intresserad insekt fanns att se.

Usch! Ja, egentligen är det andra ord jag känner för att använda, och många. Men det ska jag bespara er. Lyssna gärna på den här.

Vi hörs!

Hårda diskussioner på Fotosidan! Om fotografi, och inte minst om Fotografi.

På fotosidan finns som sagt kolossalt mycket att lära om fotografi. Och även om Fotografi, den med stort F alltså, Den Riktiga Fotografin! Det diskuterades livligt vad som egentligen är Fotografi. När jag var ny här var det fortfarande många som ansåg att digitalfoto inte hörde dit, och svor dyrt och heligt på att aldrig någonsin köpa något så hädiskt som en digitalkamera.

Även olika riktningar inom Fotografi diskuterades. Jag förstod mycket snart att naturfoto var den i särklass lägst stående formen av fotografi. Uteslutet med stort F där! Naturfoto stod möjligen aningen högre än att fotografera sin katt, ett fullständigt bottennapp i sammanhanget. Eller bilder på familj och vänner, hemska tanke. Låt sådant stanna i familjealbumet och besudla inte Fotosidan med eländet, hette det.

Trots sin position i bottenträsket kunde tydligen även naturfoto graderas. Vitsippor på våren, det var den yttersta kränkningen av Fotografin, förstod man. Kunde framkalla svåra magåkommor hos verkliga Fotografer. Eller fåglar. Tulpaner och andra rabattblomster ska bara inte nämnas. Eller hemska tanke, solnedgångar. Hjärtinfarkt var en av de lindrigare effekter sådana kunde framkalla. Jag deltog en enda gång i diskussionen, i en tråd som började med att modellbilder borde bort, sedan kattbilder som följdes av barnbilder. Då skrev jag ” Och alla dessa fågelbilder. Och fjärilsbilder, blombilder, krypbilder och naturbilder. Och bilbilder, stillebenbilder och fine art... Egentligen borde alla bilder bort från Fotosidan!” Lyckades faktiskt hitta igen det gamla inlägget… ;-)

Skaran av Fotografins försvarare var uppdelad även den, de som diskuterade och de mer militanta som höll frontlinjen i fora och bildgrupper. Det tycktes finnas en sammanslutning, kanske kallad VVVFV (Värdiga Väktare av Verkliga Fotografins Värde) för de mest aktiva pöbelbildbekämparna. I ett forum var det en väktare som belåtet meddelade att nu hade han gett kritik på ett större antal kattbilder och liknande, och att det skulle bli intressant att se om de kritiserade skulle våga återkomma med nya skräckbilder. Inlägget blev flitigt påhejat av anhängare, detta manade till efterföljd menade man.

Det måste nämnas att det fanns visst fog för kritiken mot bildflodvågen. Digitalkamerornas framgång ledde till ett enormt intresse för plåtande hos ”gemene man”, och en mycket stor del av de nyanlända på Fotosidan såg den som ett ställe att visa upp sina bilder. De läste aldrig Fotosidans målsättning, att vara ett ställe där man kan få bildkritik och på så sätt utveckla sitt fotograferande. Tvärtom såg de kritik av sina bilder som rena personangrepp, och mothuggen kunde vara rejält bitska.

Inte konstigt att det blev motsättningar och hårda ord. Det tråkiga var att Fotografins Väktare inte nöjde sig med att ge kritik på bilder utan i stället nedvärderade hela kategorier av fotograferande. För mig är det en utmärkt illustration av det gamla talesättet ”att spola ut barnet med badvattnet”. Det hände ibland att jag kände mig som jag ser ut på den här några år gamla selfien, ”mitt arga jag”.

Men oftast återgick jag snabbt till mitt ”snälla jag” igen, det var inte särskilt meningsfullt att reta upp sig på grälandet här på Fotosidan. ”It aint worth it” som sydstataren säger i Tex Averys tecknade filmer.

Jag tog de båda självporträtten före och efter duschen en dag när förhållandena var gynsamma för ändamålet, skulle man kunna uttrycka det. Båda så klart förstärkta i PS, fullt så ängla-wannabeaktig som på sista är jag förhoppningsvis aldrig. Avsedda för skojändamål. Jag såg inte förrän vid uppladdningen att de är försedda med en dödssynd, en signatur på bilden. Ett hett ämne även det! Jag ids inte radera...

Med åren har de här diskussionerna blivit allt färre, skönt det. Naturfoto kan fortfarande få en känga här och där, jag för min del bryr mig inte det minsta om sparkförsöken. Jag tycker om att få omgivningen på bild, se det man normalt inte ser alls. Att samtidigt få växande kunskaper om det fotograferade är mycket stimulerande, och skulle bilderna väcka intresse hos någon eller några som ser dem är ett stort mål nått. Och att kanske få upp någon eller några människors ögon för vad som sker med mycket av det vi ofta bara tittar förstrött på, tar för givet men faktiskt är totalt beroende av för vår överlevnad är hela tiden en drivande dröm. Det kan inget naturfotografiförakt ändra på.

För visst finns det väl plats för alla sorters fotografi, med litet eller stort F. För min egen del har jag till största delen övergett svartvitt, och kemikalier har jag avskaffat fullständigt, utan den digitala utvecklingen hade jag aldrig återupptagit den gamla hobbyn. Men jag kan naturligtvis fortfarande imponeras av fotografer som kör svartvitt och/eller gammal teknik. Exempel syns här dagligen, ingen nämnd och ingen glömd. Utom en då, Alf Johansson med bloggen Omtag har gjort stort intryck, inte minst de fantastiska nattbilderna från Stockholm, tagna med storformatkamera under nattliga hundpromenader, bifogat många kloka ord om både fotografi och annat. Många andra kategorier kan också imponera, även om jag inte själv ger mig in på efterföljd.

Jag stannar oftast kvar i naturen, och söker bilder som kan leda vidare till sökande efter ökad kunskap för mig och förhoppningsvis någon av de som råkar se dem. Samlar på mig bådadera som biet samlar nektar och pollen. Och har utomordentligt trevligt under tiden! Dessutom är det ett mycket bra sätt att hålla både kroppen och knoppen igång. Och det skall man ju!

Vi hörs!

Ah va fan! Det ordnar sig! Finns ju miljoner kryp!

Är det verkligen så allvarligt? Det kanske är fake news? En motsvarighet till insekternas egen mimikry, man försöker övertyga fienden att man är någonting helt annat? Farlig utan att vara det? Som den här brun björnsvävflugan, inte lätt att skilja från åkerhumlan på bilden under.

Eller den här flugan och stenhumlan. Först en humlelik pälsfluga (den kallas så), sedan en stenhumla.

Gott om insekter finns det! Miljarder är inte stort nog för att beskriva individantelet. De är jordens framgångsrikaste varelser. ” Insekter har existerat i miljontals år och av jordens idag omkring 1 335 000 kända djurarter utgör insekterna cirka 900 000.” står det i Wikipedia. Och då finns det mängder med arter vi inte ens känner till ännu. Många av dem är mindre trevliga för oss människor, och vi har länge försökt utrota de som skadar våra intressen. Det är inte alltid lätt att ”lyckas” med det, kackerlackor är bara ett exempel. De anpassar sig hela tiden, blir resistenta mot gifter och överlistar oss människor.

Men inte alla insekter lyckas lika bra som kackerlackorna. Smithsonian skriver i denna artikel om honungsbinas minskning i USA.

Phys.org skriver att honungsbin minskade med 44% mellan april 2015 och april 2016 i denna artikel, och med ytterligare 33% april 2016 till april 2017 i den här artikeln. Det har redan gått så långt att fruktodlare i USA måste hyra s.k. bibatterier, samlingar av humlesamhällen som transporteras runt med lastbilar, för att få till exempel persikeodlingar pollinerade. I Kina handpollinerar man odlingar eftersom naturliga pollinatörer försvunnit, artikel här.

Neonikotinoider har mycket stor del i detta. EU har nyligen förbjudit en samling bekämpningsmedel med neonikotinoider, men det finns ett problem med förbudet. I likhet med kampen mot kemiska droger, måste varje bekämpningsmedel anges precist. Om man ändrar litet på någon beståndsdel och döper om det, är det inte förbjudet längre.

För inte så länge sedan var målet att utrota allt i insektsväg som störde mänskliga intressen. DDT sprutades ut tonvis, man kvicksilverbetade grödorna osv. Det fick allvarliga återverkningar även på allt annat liv, fågeldöden är ett exempel. Boken ”Tyst vår” av Rachel Carson bidrog till att man fick upp ögonen för vad som höll på att hända, och massdödandet minskades radikalt.

Det vore tråkigt om vi får en repris på DDT- och kvicksilverbetningsproblemen med nya, ännu effektivare gifter. Siffrors exakthet kan säkert diskuteras, men trenden är tydlig. För alla insekter, här en länk till CNN. Och alla är viktiga, pollinatörerna och allihop. För vem tar hand om allt som dör i naturen? Döda vilda djur? Visst, vi har asätare bland däggdjuren, men de räcker inte för det. Alla döda växter. Allt det vi kallar förmultning, det sköter till största delen insekterna. Världen skulle bli helt outhärdlig och för vår del obeboelig utan krypen.

Nu tror jag inte att alla insekter är på väg att försvinna, ingen anledning att slå på domedagstrumman av den anledningen. Men det är illa nog med det som händer en stor del av dem. Förhoppningsvis kan trenden vändas, och humlan på bilden och alla andra flyga mot en bättre framtid.

Vi hörs!

Äntligen en lysingbidam! Men de blir allt färre...

I går fick jag äntligen en bild för i år på en lysingbihona! Dags att komma nu, när praktlysingarna nästan blommat slut!Så här ser hon ut:

Praktlysingarna har blommat ett tag. Bilderna nedan på en blomma och en lysingbihane är från 26 juni. I solitärbinas värld är det ofta så att hanarna kläcks och flyger omkring någon vecka före honorna. Så att de hinner känna av området och -inte minst- peppa upp sig, kan man tänka.

Lysingbin lever av nektar och pollen från lysingväxter. Vissa lysingväxter producerar också en olja, som bina tar till vara. Lysingbina har här hos oss minskat i antal varje sommar de senaste åren. Det kan bero på de kalla vårar vi haft två år före detta, och i år på den onaturliga vårvärmen med högsommartemperaturer hela maj, som fått blommor att dra igång tidigt och blomma klart på nolltid, om de inte dött torkdöden innan. Förhoppningsvis är det så, men det finns andra allvarliga saker som påverkar våra humlor och bin i synnerhet och insekter i allmänhet. Resultatet är att de stadigt minskar i antal, både art- och individmässigt.

Jag tittade ut genom fönstret i förmiddags och fick se någonting som gnistrade som ett smycke i toppen på en torr kungsljusstängel från i fjol.

Jag får det till större ängstrollslända. Den var paparazzovänlig och släppte fram kameran nära nog till närgränsen. Inte alla som gör det, man tackar!

En trädgårdssnylthumla på väg bort någonstans -förhoppningsvis inte för evigt- får avsluta dagens blogg. Ska fundera litet på problemet med allt färre insekter här i världen.

Vi hörs!

Osäkra sökarbilder.

Jag har ännu inte bytt ”normaloptik” på kameran på allvar. Alltså bytt sommarnormalen 150 makro mot vinternormalen 100-400. Men det börjar nog bli aktuellt nu, Skåne är känt för sitt blåsande och söker man det blir man inte besviken. Det kan man däremot bli om man försöker plåta makro i svischandet… Här är en höstfluga från igår som fastnade på bild när den och gullriset den satt i råkade passera fokalplanet just när jag tryckte av. Nästan, i alla fall.

När jag tittade ut genom fönstret i morse kunde jag konstatera att makro var bara att glömma. I alla fall om jag ville vara någorlunda säker på att använda ett språk som passar sig en söndag. Det fick bli sommar-alternativnormalen 70-300 som hamnade på kameran. Jag tänkte mig några actionbilder på vår lille kisse, Nicke. Amba (hunden) och jag gick ned på gräsmattan, Nicke kom snart efter. Godispåsen åkte fram, de fick var sin liten leversnitt att tugga på. Jag tänkte att det kunde vara bra att värma upp Nickes uppmärksamhet så att jag sedan kunde kalla på honom och få fina bilder när han kom springande mot mig i lagom takt. Efter godisutdelandet gick Amba och jag bort en bit, Nicke satt kvar. Jag satte mig på huk med kameran beredd och lockade ”Nicke! Mer gottis kanske?”

Som gammal brukshundare och samtidigt kattälskare VET jag ju att katter inte är som hundar precis. 100% inkallningssäkerhet existerar bara inte i kattvärlden. Men man kunde väl få ha litet tur? För en gångs skull? Icke sa Nicke. Reaktionen kan sammanfattas ”Va? Ville du nå´t?”

Jag höll kameran i högerhanden, och medan jag höll Nicke i sökaren plockade jag med vänsterhanden fram godispåsen och skramlade med leversnittarna. Det brukar vara ett säkert sätt att fånga hans intresse. Men, men… ”Ah du! Tror du att jag är nå´n slags lydnadsjycke va? Det låter mycket roligare där borta!” mimade han med radarörat.

För att riktigt visa sitt ointresse för husses övningar började han röra sig mot det där outsägligt intressanta i buskaget, och lade sig sedan ned i gräset.

Jag VET att det är en avledningsmanöver, han luras litet innan han sätter full fart mot husse och Amba. Men jag vet aldrig hur länge det ska dröja innan han drar iväg så gräset krullar sig. Han brukar hålla sig tills jag ger upp och sänker kameran. Den här gången hann jag NÄSTAN plåta starten:

Efter ett par lätt suddiga bilder fick jag en riktigt suddig… Men sedan hann autofokusen ifatt med beräkningarna. Samma gjorde inte jag med siktandet, men han hamnade inom bildytan i alla fall.

Det går undan när han kommer, omedelbart efter var det dags för tvärbromsning

Och sedan en stoppsladd nästan uppe i husses knä. Där hade jag inte en chans med siktande eller zoomande.

Nåja, den här fick litet efterjobb och får duga som katt-action i dag:

Förvisso är det osäkert att få skarpa bilder med makro i den skånska blåsten, men att plåta en framrusande katt är inte mycket lättare det. Det är i båda fallen högst osäkert att man får till det man tror att man har i sökaren. Kanske dags att byta motivområde? Visserligen blåste det som attan ute på Lillö vid Kristianstad när Fjälkinge Fotoklubb hade utflykt där, men stadsmotivet höll sig i alla fall stilla…

Vi hörs!