Att spara eller icke spara, det är frågan -när det handlar om fotografi.

När jag nu är klar med ”min fotografiska historia” tänkte jag avsluta den med litet om det där med bildlagring. I den digitala eran sparar alla sina bilder på något sätt. Förr var den välkända skokartongen ett vanligt sätt att arkivera bilder. Numera är det mycket vanligt att bilderna aldrig lämnar kameran, de blir fler och fler på minneskortet och tur är väl det, för det är ofta det enda minne de hamnar i, fotografen själv glömmer inte sällan bort dem efter ett tag. Skulle det olyckas och något hända med minneskortet, kameran försvinna eller bådadera är bilderna ögonblickligen ett minne blott(!). Inte så kul, har många fått erfara. Det är alltså himla bra att ha en backup om något skulle gå åt skogen, ingen tvekan om det. Men det är inte det sparandet jag funderar över, utan det riktigt långsiktiga. Vilka bilder skall sparas för framtiden? Och inte minst -hur skall man spara dem?

Om man ägnar sig åt naturfoto och frågar någon från den Riktiga Fotografin blir svaret så klart att man lika gärna kan radera allt på hårddiskarna och lägga ut dem på blocket. Det kan ligga något i det, jag kommer till det senare, men trots allt vill man ju kunna plocka fram sina alster då och då så länge man själv hänger med. Vissa bilder är man till och med riktigt nöjd med, vad än andra må tycka. Hur gör man med dem?

Ett bra sätt att börja kan ju vara att sortera i arkivet. Det tas utan tvekan betydligt fler bilder numera än förr när det kostade film, framkallning och kopiering för att få till det. Det innebär att det ofta finns dubletter, att det finns mer eller mindre misslyckade exemplar bland de äkta pärlorna. Man får öva upp sin blick för vad som är värt att spara helt enkelt och mjukt tassa runt i samlingarna.

Efter ett tag blir man litet säkrare i omdömet och raderar redan vid importen. Det sparar tid, men kan vara litet farligt också. Det kan finnas sådant som ser mindre bra ut, men råkar innehålla information som man gärna skulle ha sparat om man bara lagt märke till det. Så litet tålamod och försiktighet rekommenderas! Radera kan man ägna sig åt kulna höstdagar med ösregn ute. (Åh, må de komma snart!) Raderandet minskar behovet av lagringsutrymme så att man får plats med nya kameraskott när vädret blir bättre.

I diskussionerna i fora här på FS nämns många utmärkta sätt att organisera sina arkivdiskar. Själv hopar jag över de avancerade (och dyra) och håller mig till datorns inbyggda plus en extern som backup. Tidigare hade jag även en molntjänst för lagring på annan plats vilket ju alltid rekommenderas av de kunniga. Dubbla lagringar och helst en tredje på annan plats är så klart en nödvändighet för yrkesfotografer och frilansare som måste ha säkrast möjliga lagring för att garantera sina kunders bilder. Men en gammal naturintresserad gubbe, behöver han det? Nja, ytterst tveksamt kom jag fram till och sparade(!) de pengarna.

Hårddiskar, DVD-skivor, fickminnen, tänk vad man samlat på sig! Då har jag inte nämnt disketter, men de flesta som haft sådana har väl som jag förpassat dem till återvinning. Alla de här lagringsgrejorna, hur skall arvingarna ta hand om dem när man satt undan kameran för gott? Kommer de att göra det? VILL de göra det? Det är nog ytterst tveksamt. Eller ärligare, det vill de säkert inte. Jo, undantag finns så klart, en del familje-, släkt-, vän-, sällskapsbilder kan det nog finnas intresse för. Men hur skall de sortera fram dem? Mycket lätt eftersom de finns i Lightroom med nyckelord och allt, hur enkelt som helst att hitta! Ja visst ja, det är ju inte alla som har LR… och en himla massa som inte har en aning om hur det funkar… Antagligen blir det som jag skrev att Fotografins Väktare skulle föreslå, diskarna töms och läggs ut på blocket. Sorgligt kanske, men varför göra sig illusioner? Vare sig man är amatörnaturfotograf eller Riktig Fotograf kommer nog verkligheten ikapp bildskatten så småningom för den allra största delen av oss. Undantag finns givetvis, men de är nog inte så kolossalt många.

Att i någon form ordna utskrifter av de bilder man ser som litet värdefullare kan vara ett bra sätt att öka arvingarnas intresse för i alla fall delar av bildskatten. Man får förvisso ordna goda lagringsförhållanden för utskrifterna, så att det inte går för dem som det gjort för humlor och bin denna sommar när solen vräkt ned dagligen i månader. Först en fräsch åkerhumla, sedan en som slitit hårt i solskenet:

Utskrifter ja! Där kommer ytterligare ett alternativ in i bilden! Eller i många bilder så klart! Detta att man kan beställa fotoböcker är ett utomordentligt bra sätt att lösa lagringen. De där mörka höst- och vinterkvällarna kan man ägna åt att göra fotoböcker med både text och bild. Vilket fantastiskt fint sätt att dokumentera vi fått med detta! Alla som har gamla album med fotohörn eller dåligt klister bakom bilderna kombinerat med slarvigt skrivna kommentarer förstår vad jag menar, gissar jag. Nu kan man som gammalt gråhårigt, flitigt fotograferande bi överlämna ett enkelt handhavt arkiv. Inte illa!

För ganska många år sedan var det en diskussion om Fotografins värde här på FS, och en medlem skrev något jag lagt på minnet för framtida bruk, dags nu ;-) Han skrev ungefär ”kom ihåg att ta de vardagliga bilderna. Jag har gått igenom mina bilder från ungdomen till nu, de ”konstnärliga” bilder jag tagit kan jag både ha och mista. De bilder som betyder någonting är de på familj, släkt och vänner. Det är där de viktiga minnena finns.”

Värt att komma ihåg, kanske.

 Vi hörs!

Hårda diskussioner på Fotosidan! Om fotografi, och inte minst om Fotografi.

På fotosidan finns som sagt kolossalt mycket att lära om fotografi. Och även om Fotografi, den med stort F alltså, Den Riktiga Fotografin! Det diskuterades livligt vad som egentligen är Fotografi. När jag var ny här var det fortfarande många som ansåg att digitalfoto inte hörde dit, och svor dyrt och heligt på att aldrig någonsin köpa något så hädiskt som en digitalkamera.

Även olika riktningar inom Fotografi diskuterades. Jag förstod mycket snart att naturfoto var den i särklass lägst stående formen av fotografi. Uteslutet med stort F där! Naturfoto stod möjligen aningen högre än att fotografera sin katt, ett fullständigt bottennapp i sammanhanget. Eller bilder på familj och vänner, hemska tanke. Låt sådant stanna i familjealbumet och besudla inte Fotosidan med eländet, hette det.

Trots sin position i bottenträsket kunde tydligen även naturfoto graderas. Vitsippor på våren, det var den yttersta kränkningen av Fotografin, förstod man. Kunde framkalla svåra magåkommor hos verkliga Fotografer. Eller fåglar. Tulpaner och andra rabattblomster ska bara inte nämnas. Eller hemska tanke, solnedgångar. Hjärtinfarkt var en av de lindrigare effekter sådana kunde framkalla. Jag deltog en enda gång i diskussionen, i en tråd som började med att modellbilder borde bort, sedan kattbilder som följdes av barnbilder. Då skrev jag ” Och alla dessa fågelbilder. Och fjärilsbilder, blombilder, krypbilder och naturbilder. Och bilbilder, stillebenbilder och fine art... Egentligen borde alla bilder bort från Fotosidan!” Lyckades faktiskt hitta igen det gamla inlägget… ;-)

Skaran av Fotografins försvarare var uppdelad även den, de som diskuterade och de mer militanta som höll frontlinjen i fora och bildgrupper. Det tycktes finnas en sammanslutning, kanske kallad VVVFV (Värdiga Väktare av Verkliga Fotografins Värde) för de mest aktiva pöbelbildbekämparna. I ett forum var det en väktare som belåtet meddelade att nu hade han gett kritik på ett större antal kattbilder och liknande, och att det skulle bli intressant att se om de kritiserade skulle våga återkomma med nya skräckbilder. Inlägget blev flitigt påhejat av anhängare, detta manade till efterföljd menade man.

Det måste nämnas att det fanns visst fog för kritiken mot bildflodvågen. Digitalkamerornas framgång ledde till ett enormt intresse för plåtande hos ”gemene man”, och en mycket stor del av de nyanlända på Fotosidan såg den som ett ställe att visa upp sina bilder. De läste aldrig Fotosidans målsättning, att vara ett ställe där man kan få bildkritik och på så sätt utveckla sitt fotograferande. Tvärtom såg de kritik av sina bilder som rena personangrepp, och mothuggen kunde vara rejält bitska.

Inte konstigt att det blev motsättningar och hårda ord. Det tråkiga var att Fotografins Väktare inte nöjde sig med att ge kritik på bilder utan i stället nedvärderade hela kategorier av fotograferande. För mig är det en utmärkt illustration av det gamla talesättet ”att spola ut barnet med badvattnet”. Det hände ibland att jag kände mig som jag ser ut på den här några år gamla selfien, ”mitt arga jag”.

Men oftast återgick jag snabbt till mitt ”snälla jag” igen, det var inte särskilt meningsfullt att reta upp sig på grälandet här på Fotosidan. ”It aint worth it” som sydstataren säger i Tex Averys tecknade filmer.

Jag tog de båda självporträtten före och efter duschen en dag när förhållandena var gynsamma för ändamålet, skulle man kunna uttrycka det. Båda så klart förstärkta i PS, fullt så ängla-wannabeaktig som på sista är jag förhoppningsvis aldrig. Avsedda för skojändamål. Jag såg inte förrän vid uppladdningen att de är försedda med en dödssynd, en signatur på bilden. Ett hett ämne även det! Jag ids inte radera...

Med åren har de här diskussionerna blivit allt färre, skönt det. Naturfoto kan fortfarande få en känga här och där, jag för min del bryr mig inte det minsta om sparkförsöken. Jag tycker om att få omgivningen på bild, se det man normalt inte ser alls. Att samtidigt få växande kunskaper om det fotograferade är mycket stimulerande, och skulle bilderna väcka intresse hos någon eller några som ser dem är ett stort mål nått. Och att kanske få upp någon eller några människors ögon för vad som sker med mycket av det vi ofta bara tittar förstrött på, tar för givet men faktiskt är totalt beroende av för vår överlevnad är hela tiden en drivande dröm. Det kan inget naturfotografiförakt ändra på.

För visst finns det väl plats för alla sorters fotografi, med litet eller stort F. För min egen del har jag till största delen övergett svartvitt, och kemikalier har jag avskaffat fullständigt, utan den digitala utvecklingen hade jag aldrig återupptagit den gamla hobbyn. Men jag kan naturligtvis fortfarande imponeras av fotografer som kör svartvitt och/eller gammal teknik. Exempel syns här dagligen, ingen nämnd och ingen glömd. Utom en då, Alf Johansson med bloggen Omtag har gjort stort intryck, inte minst de fantastiska nattbilderna från Stockholm, tagna med storformatkamera under nattliga hundpromenader, bifogat många kloka ord om både fotografi och annat. Många andra kategorier kan också imponera, även om jag inte själv ger mig in på efterföljd.

Jag stannar oftast kvar i naturen, och söker bilder som kan leda vidare till sökande efter ökad kunskap för mig och förhoppningsvis någon av de som råkar se dem. Samlar på mig bådadera som biet samlar nektar och pollen. Och har utomordentligt trevligt under tiden! Dessutom är det ett mycket bra sätt att hålla både kroppen och knoppen igång. Och det skall man ju!

Vi hörs!

Digitaltekniken forsade fram! Mycken lärdom på fotosidan.

När jag köpte min eos 30D var ju naturligtvis mycket av handhavandet välbekant. Från ungdomstiden var jag väl insatt i hur bländare, slutartid och ljuskänslighet påverkar fotograferandet, och bländarens påverkan på skärpedjupet var inte obekant. Men allt om digitaltekniken var i stort sett nytt. När jag anslöt till Fotosidan insåg jag snabbt att här fanns kunskap! Av olika slag förvisso, från tämligen fåkunniga nybörjare till fullblodsexperter. Den sista kategorin var en guldgruva! Det gällde bara att sortera ut vilka som hörde dit. Signaturer dyker upp i minnet, Pupillen, The Suede, Photocon, Stefohl, Macrobild är bara några exempel på de enormt kunniga yrkesmän som frikostigt delade med sig av sina imponerande kunskaper, ingen nämnd och ingen glömd i övrigt.

Ökade kunskaper, teknisk utveckling och egen insikt om vad jag ville med min kamera ledde till ytterligare ett kameraköp 2010. Fyra kameror, 2003, 2005, 2007 och sedan 2010. Det framstod som rena vansinnet, när jag köpte min Canon FP på sextiotalet var den tänkt att räcka läääänge, och de flesta som köpte en ”finare” kamera då köpte en kamera ”för livet”. Jag tvekade, även mellan ”fullformat” och fortsatt användande av APS-C. Noggrant övervägande gav övervikt för APS-C för det jag ville ha kameran till, och när Canon eos 7D varit med ett tag och sjönk i pris slog jag till. Canons cashback hjälpte till, det blev kamera med batterigrepp och eftersom 18-135 följde med för mycket lågt pris blev det ett sådant också, om jag någon gång skulle behöva vidvinkel -mina tre ”normalobjektiv” är 70-300L, 100-400L och ett Sigma 150mm makro, gamla modellen utan stabilisering. Många reagerar när de ser 70-300L och 100-400L bredvid varandra i skåpet, men för mig kompletterar de varandra.

Med Canon eos7D var jag helt hemma så att säga. Den gör fortfarande tjänst och jag känner inget tvingande behov att ”byta upp mig”, den duger mycket bra. Bilderna från eos 7D anknyter till förra blogginlägget med fjärilarna. Kartfjärilen sågs första gången i Skåne 1983, sedan fanns den fram till 2003 i ett mycket begränsat område i Skåne för att därefter påbörja sin spridning. Till Skåne-alperna kom den alltså 2004, och jag fick den på bild. Sedan dess ökar den här hos oss hela tiden, jag ser den varje år. Spridningen i Sverige kan ses på Jordbruksverkets länk. Där tas även de två utseendemässigt helt olika generationerna upp. Här visar jag först vårgenerationen, sedan sommargenerationen, som är igång just nu.

På Jordbruksverkets sida kan man läsa att första generationen tar slut i juni, men det finns undantag! Den här mycket hårt slitna förstagenerationens kartfjäril stötte jag på i går, 22 juli! Seglivad en, minst sagt! Namnet kartfjäril har den fått för att den på undersidan ser ut som en ekonomisk karta, kan anas på bilden efter.

Sälgskimmerfjärilen är fantastiskt vacker. I skugga eller molnigt väder är den mörk, närmast svart, med vita och några orange teckningar. I solljus skimrar vingarna i intensivt blått, nästan omöjligt att återge i bild. Stryk nästan förresten, det går inte. De lever högt uppe i trädkronorna, hanarna kommer ned ibland för att käka mineraler. Gärna på komockor och hundlort av alla ställen. Man ska ha tur för att få se dem, och ännu större tur för att få bra bilder. Det ska bli intressant att se om jag får lyckas i år, det är tid för dem nu. Här kan man se utbredningen 2004 – 2014, länk Natursidan. De har spridit sig ännu längre norrut de senaste åren. Jag har fått se den då och då genom åren, men lyckade bilder är som sagt sällsynt. Med all sannolikhet fanns den här flera år tidigare än man trott, det hände att en stor, mörk fjäril fladdrade runt byxbenen sommartid. Då hade jag ingen aning om vad det kunde vara, och kände definitivt inte till sälgskimmerfjäril, så det räknas ju helt klart inte. Känns kul ändå!

Vi hörs!

Åttiotalet – nittiotalet – början nya årtusendet. Digitala eran börjar!

Att mitt bildarkiv blev dränkt gör att jag har ont om bilder, bara sådant som fanns kringspritt på mer skyddade ställen blev kvar. Och eftersom en del blev undanstoppat på ställen där de lätt skulle hittas i samband med ombyggnad -ställen som man nu inte längre minns var de var- är det litet tunnsått med gamla bilder. De finns naturligtvis, och dyker upp pö om pö när man letar efter annat. Ni som läser besparas en massa oväsentligheter utöver de jag redan lagt upp här. Men jag kan ju trötta er med mer pladder om min fotohistoria.

Under första delen av sjuttiotalet bytte jag jobb och började på ett ställe som sålde AV-hjälpmedel, de hade även en fotoaffär som jag först jobbade i. Men mycket snart bytte jag till den andra avdelningen och kontorsjobb. Fotograferandet fortsatte jag med, men genom åren minskade det successivt, en massa andra saker upptog fritiden. Hunderiet blev en stor del av livet med brukshundklubb och styrelseuppdrag, instruktörssyssla mm så kameran -nu en Chinon CE4 med motor- blev mest liggande.

Så var det under en lång tid, kameran åkte fram då och då men inte för några genomtänkta ändamål. Litet följde jag med utvecklingen, och efter millennieskiftet upptäckte jag att digitalfoto var på gång. 2003 var det dags att införskaffa en digitalkamera. Det blev en Panasonic DMZ långzoomare med sensor på knappt två megapixel, jag tyckte att det verkade vara ett lämpligt systemkamerasurrugat för gubbar som egentligen gett upp hobbyn. Nu var jag verkligen foto-novis igen! Det var många år sedan jag fotograferat ”ordentligt”, och digitalfoto visste jag absolut ingenting om. Bilderna blev därefter, och jag tänker definitivt inte visa upp några exempel från min tidiga digitala period.

Så en dag 2005 fick jag syn på en fjäril jag inte kände igen. Hem och hämta kameran, tillbaka, fjärilen kvar, ta bilder. Sedan skicka för identifiering i grupp på nätet. Det visade sig vara en kartfjäril, då tämligen nyinvandrad till landet och under spridning norrut. Det blev en liten knuff tillbaka i riktning mot naturfoto som jag gillat sedan tonåren. Det ledde ganska direkt till att jag köpte det året köpte en annan långzoomare med fem megapixel, en Canon Powershot S2, digitala systemkameror var ordentligt dyra, och fullt så återuppväckt var nu inte fotointresset. Sommaren efter dök det upp ännu en för mig okänd fjäril, en sälgskimmerfjäril. Den gör sig förtjänt av namnet, i solsken skimrar den närmast otroligt i blått. De här båda fjärilarna satte riktig fart på mitt fotograferande, jag ville ta reda på vad som fanns runt om oss utan att vi hade en aning om det. Så här såg fjärilarna ut, kartfjäril med Panasonic, sälgskimmerfjäril med Canon Powershot, i originalformat:

2006 hade jag gått med på Fotosidan för att lära mig mer om digitalfoto. Jag läste mycket i forumets olika delfora för kameror, en systemkamera hägrade. 2007 slog jag till och köpte en Canon eos 30D när eos 40D var på ingående och priset för 30D dök rejält. Då kände jag mig hemma igen! Jag läste i fototidningar om raw-format, det verkade väldigt avancerat och svårt på beskrivningarna. Jag tänkte att det överlåter jag till entusiasterna så länge, och ställde kameran på att spara i jpg. Efter två dagar tänkte jag att så jäkla omöjligt kan det väl inte vara? Och ställde kameran på att spara jpg + raw. Jag testade några dagar, och en vecka senare ställde jag kameran på att bara spara i raw, och sedan raderade jag alla jpg-bilder som inte skulle användas för något ändamål. På den vägen är det som det brukar heta, med raw och jpg.

Vi hörs!

Superlätt att ladda Super-8!

Det var det inte med standard 8mm… I en kommentar till mitt förra blogginlägg tar Sten Björklund upp Kodaks smalfilmssystem Super-8. När Super-8 kom 1965 var det egentligen en ännu större revolution för smalfilmarna än Instamatic var för fotoamatörerna.

Många stillbildskameror hade varit mycket svårladdade, för en del skulle antagligen arbetsmiljöverket ha krävt tillgång till sjukvårdsutrustning och helst sjukvårdspersonal för att tillåta anställda att stoppa film i om det varit aktuellt nu. Trångt, mörkt, vassa kanter, tröga öppningar, skjuvande metall, krångligt uttänkta filmvägar med mera vållade både huvudbry och ibland blodvite när film skulle sättas i. Vissa modeller var i stort sett omöjliga att öppna om man inte kände till knepet. Inte konstigt att man ville få det gjort när man köpte film! För de flesta hände det inte så ofta, en filmrulle skulle helst räcka till flera helger och högtidsdagar. Framkallning och kopiering kostade en hel del.

För smalfilmarna var det på liknande sätt. En 8mm filmrulle var egentligen en 16mm (!) som kördes två gånger genom kameran, framkallades och klövs till två 8mm som skarvades ihop. En rulle räckte till knappt tre och en halv minut om man använde 18 bilder/sekund, använde man 24 bilder/sekund blev det under 3 minuter. Varje film kostade motsvarande 250:-.

Eftersom man skulle exponera halva filmen åt gången, måste man ladda, filma, sedan vända rullen, ladda och filma igen. Två laddningar per färdig 8mm film. Det gällde att tänka rätt, att vända spolen fel gjorde att filmen blev spegelvänd och av sämre kvalitet även i övrigt. Och det var lätt att ladda fel bland alla filmupprätningsspolar, filmsträckare, tryckplattan osv. Borde ju inte vara så svårt att konstruera en kamera där filmen går rakt från ena spolen till den andra, tycker man. Men precis som med stillbildskamerorna gjordes de mest fantastiska omvägar för att omöjliggöra för gemene man att ladda rätt. Ja, inte avsiktligt så klart, men resultatet gick åt det hållet. Filmsallad var ett välbekant begrepp, filmen hamnade inte rätt utan trasslades ihop där den kunde hitta alternativ väg inne bland mörkrets irrgångar i kameran. Ja, ni har väl sett Kalle Ankas fågelfilmande på julafton? Inte så långt från verkligheten, faktiskt.

Med Super-8 var problemen lösta, i med kassetten och kör! Rakt igenom, 15 meter film utan att vända eller ladda om! Super! Fuji kom samtidigt med en egen lösning, Single-8, egentligen bättre än Super-8 på flera sätt, men Kodaks enorma tryck med annonser och övrig marknadsföring gav resultat, Super-8 blev ledande.

Många trodde att gamla standard-8 eller som det kallades ”dubbel-8” skulle leva jämsides med Super-8 som ett alternativ för de mer avancerade amatörfilmarna. Super-8 hade ju plastkassett, ingen ordentlig tryckplatta av stål, rena smäcket men bra för nybörjare så klart tyckte de som kunde någonting. Innehavaren av stadens ledande fotoaffär hade många standar-8 kameror i lager, flera fina saker som Paillard Bolex och Beaulieu, de vanligare Eumig, Bell&Howell, Sekonic, Elmo och liknande.  Han menade att någon framtid för standard-8 inte fanns, och reade snabbt ut lagret till halva priset, ren förlust.

Och han fick rätt. Super-8 vann på knock. Det kom mängder med filmkameror, rena nybörjarkameror så klart men även många riktigt avancerade modeller, som Beaulieu Super-8, en riktig skönhet att drömma om! Och drömma var vad som gällde för de flesta, den var inte billig. Linkopia/Expert gjorde sitt bästa för att få ut Single-8, men Kodak och Super-8 var som en ångvält. Eumig var välkända, Chinon gjorde en lång serie från enklast enkla till avancerad med minst sagt rejäl zoom. Och många, många andra. Kodaks egna super-8 kameror hamnade i bakvattnet, men det viktiga för dem var ju filmförsäljningen så de gjorde inte så många modeller.

Även på gamla hederliga småbildssidan kom åtgärder för enklare laddning. Canon hade sina QL-modeller, Quick Load, där en anordning på bakluckan såg till att leda filmen rätt när man fått laddtungan på plats genom att bara lägga den över kugghjulet och en liten bit till, utan att man behövde fästa den i upptagningsspolen. FT-QL till exempel, som ett tag var min drömkamera.

Drömkamera ja, drömde jag aldrig om Leica? Självklart! Det har nog alla plåtande pojkar gjort i alla tider. Men jag insåg snabbt att det jag ville plåta inte riktigt gick ihop med Leica. Sätt på ett några hundra millimeter långt tele på en mätsökarkamera så förstår ni vad jag menar. Eller bälg/mellanringar, parallax kan ställa till siktandet rejält, om man mot förmodan skulle se någonting alls. Förvisso kom ju Leitz med Leicaflex också, men för den gällde samma som för Hasselblad, inte lönt att ens drömma.

Vaddå inte passa fotograferandet, det är ju bara en massa släktingar och kompisar på bilderna i bloggarna om ”min” fotohistoria? Ja, det stämmer för bilderna i resterna av mitt fotoarkiv. Alla mina Carouselmagasin, askar med diabilder, svartvita negativ och sånt, fick en extra ordentlig sköljning med långtidsdopp genom en vattenläcka där de ställts undan ett tag. Det blev inte så bra det, nej. Det tog ett tag innan jag upptäckte vad som hänt, och doppet fick verka ordentligt om man säger.

Därför blir det som vanligt den här gången också, ett par bilder på kompisar -och mig själv! från sjuttiotalet för att rättfärdiga namnet fotoblogg. En del bilder klarade sig genom att befinna sig på annat håll när vattnet flödade, och de resterna finns i alla fall kvar. På ena bilden syns jag tillsammans med en väns fästmö, jag lånade henne en stund. Ja, bara medan bilden togs förståss, det var hennes kille som knäppte med min kamera. De är för övrigt fortfarande ett par!

Vi hörs!