”Många är långa och svåra att fånga, andra finns inte men syns ändå”

Så skulle man kunna travestera Beppe Wolgers och Olle Adolphsons visa när man spanar efter kryp här i Skåne-alpernas bokskogsdjungel. Jag berättade redan i första bloggen att vi har så många olika sorters kryp här så hälften av dem finns egentligen inte. Vissa av dem inte bara ser ut som barkbitar, de ÄR barkbitar konstaterade jag också. Andra ser ut som snafs.

I går när jag försökte fånga en spindel på bild och blåsten försökte hindra mig så mycket den kunde, fick jag syn på ett snafs på en gullrisblomma när den passerade punkten där spindeln nyss befunnit sig. Man blir ju aningen sjösjuk av allt det där gungandet när man försöker ställa skärpan på motiv som åker upp och ner, fram och tillbaka hela tiden, men jag lyckades hålla koll på det där snafset. Så här såg det ut:

Jag lyckades alltså få en bild på det nästa gång det passerade, och kunde konstatera att snafset i fråga var ett kryp. Ett i högsta grad levande kryp med modern stealthcamo! När den passerade i sökaren ytterligare en gång fick jag en bild på litet närmare håll:

Jag lyckades även få till en bild framifrån på varelsen. Visst liknar den en så´n där contraption som de allra första flygpionjärerna slog ihjäl sig i? Tittar man noga upptäcker man ett litet huvud allra längst fram. Märklig uppenbarelse!

När jag höll på och plåta denna fascinerande skapelse fick jag syn på ännu ett snafs i en annan del av gullrisplantan. Det liknade mest ett torrt blad, men på närmare håll såg jag att det var en skinnbagge av något slag.

Nu började gullrisets gungande i blåsten och därav följande tillkortakommanden i fokuseringens ädla konst tära på tålamodet, men ett par bilder till på baggen blev det:

Jag avslutar med ett idolporträtt på denne tjusige herre:

Vi hörs!

Osäkra sökarbilder.

Jag har ännu inte bytt ”normaloptik” på kameran på allvar. Alltså bytt sommarnormalen 150 makro mot vinternormalen 100-400. Men det börjar nog bli aktuellt nu, Skåne är känt för sitt blåsande och söker man det blir man inte besviken. Det kan man däremot bli om man försöker plåta makro i svischandet… Här är en höstfluga från igår som fastnade på bild när den och gullriset den satt i råkade passera fokalplanet just när jag tryckte av. Nästan, i alla fall.

När jag tittade ut genom fönstret i morse kunde jag konstatera att makro var bara att glömma. I alla fall om jag ville vara någorlunda säker på att använda ett språk som passar sig en söndag. Det fick bli sommar-alternativnormalen 70-300 som hamnade på kameran. Jag tänkte mig några actionbilder på vår lille kisse, Nicke. Amba (hunden) och jag gick ned på gräsmattan, Nicke kom snart efter. Godispåsen åkte fram, de fick var sin liten leversnitt att tugga på. Jag tänkte att det kunde vara bra att värma upp Nickes uppmärksamhet så att jag sedan kunde kalla på honom och få fina bilder när han kom springande mot mig i lagom takt. Efter godisutdelandet gick Amba och jag bort en bit, Nicke satt kvar. Jag satte mig på huk med kameran beredd och lockade ”Nicke! Mer gottis kanske?”

Som gammal brukshundare och samtidigt kattälskare VET jag ju att katter inte är som hundar precis. 100% inkallningssäkerhet existerar bara inte i kattvärlden. Men man kunde väl få ha litet tur? För en gångs skull? Icke sa Nicke. Reaktionen kan sammanfattas ”Va? Ville du nå´t?”

Jag höll kameran i högerhanden, och medan jag höll Nicke i sökaren plockade jag med vänsterhanden fram godispåsen och skramlade med leversnittarna. Det brukar vara ett säkert sätt att fånga hans intresse. Men, men… ”Ah du! Tror du att jag är nå´n slags lydnadsjycke va? Det låter mycket roligare där borta!” mimade han med radarörat.

För att riktigt visa sitt ointresse för husses övningar började han röra sig mot det där outsägligt intressanta i buskaget, och lade sig sedan ned i gräset.

Jag VET att det är en avledningsmanöver, han luras litet innan han sätter full fart mot husse och Amba. Men jag vet aldrig hur länge det ska dröja innan han drar iväg så gräset krullar sig. Han brukar hålla sig tills jag ger upp och sänker kameran. Den här gången hann jag NÄSTAN plåta starten:

Efter ett par lätt suddiga bilder fick jag en riktigt suddig… Men sedan hann autofokusen ifatt med beräkningarna. Samma gjorde inte jag med siktandet, men han hamnade inom bildytan i alla fall.

Det går undan när han kommer, omedelbart efter var det dags för tvärbromsning

Och sedan en stoppsladd nästan uppe i husses knä. Där hade jag inte en chans med siktande eller zoomande.

Nåja, den här fick litet efterjobb och får duga som katt-action i dag:

Förvisso är det osäkert att få skarpa bilder med makro i den skånska blåsten, men att plåta en framrusande katt är inte mycket lättare det. Det är i båda fallen högst osäkert att man får till det man tror att man har i sökaren. Kanske dags att byta motivområde? Visserligen blåste det som attan ute på Lillö vid Kristianstad när Fjälkinge Fotoklubb hade utflykt där, men stadsmotivet höll sig i alla fall stilla…

Vi hörs!